X
Annons
X

Spelbloggen

Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson

Historien om Sega

2014 blev året då vi såg inte mindre än tre svenska böcker om spelkulturen från förr; ”8 bitar”, ”Generation 64” och Martin Lindells ”Historien om Sega”. Lindells bok handlar om företaget som under tidigt 90-tal var den tuffa motpolen till det sockersöta Nintendo men som sedan dess mest haft en allt mer marginaliserad plats i spelvärlden. Jag tog ett samtal med branschveteranen Martin Lindell om att slåss på skolgården, återuppleva barndomen och sörja en tv-spelskonsol.

Kan du berätta lite om din bok?
– Den handlar om det japanska bolaget Sega som en gång i tiden gav ut legendariska spelkonsoler som Mega drive och Dreamcast samt står bakom spel som ”Sonic the hedgehog” och ”Out run”. De har alltid varit en form av underdog och vann mångas hjärtan just för att de var uppstickaren. Jag har främst skrivit ur det svenska perspektivet om hur distributören Brio arbetade med Sega, som exempelvis hur lokala spelet ”Elitserien 95” kom till och det tidigare communityt Dreamcast.nu växte fram.

Varför skriver du den?
– Det har skrivits mycket om Nintendo, så jag tyckte det var dags för en motpol. Historieskrivandet om spel görs nästan uteslutande dessutom från amerikanskt perspektiv, men det reflekterar som bekant inte alltid hur såg ut i resten av världen. Vilket var anledningen till att jag dokumenterade Bergsalas story i ”8-bitar på 80-talet” [Reds anm: Martin Lindells förra bok] och en drivkraft till varför jag ville skriva ”Historien om Sega”. Dessutom har ju Sega glidit iväg på en annan bana när de slutade med konsoler och blev en oberoende spelutgivare. Nu är det snarare Microsoft och Sony som är jättarna, men Sega var väldigt innovativ med onlinespel och riktade sig tidigt till en mognare målgrupp, vilket banade väg för dagens aktörer.

Varför tror du att retrospel, och böcker om dem (utöver din bok så tänker jag på Generation 64 och Levels NES-bok), är så hett just nu?
– Det har varit en växande trend sedan slutet av 90-talet som exploderat nu på senare år. Dels är det ren nostalgi för dem som växte upp på 80- och 90-talet som vill återuppleva barndomen genom att spela och samla på spelen från förr. Men dels så tror jag också att den karaktäristiska estetiken och stilen är tilltalande. Det är något genuint med pixelgrafik och blipp blopp-musik. Dessutom är man närmare kärnan av ren spelglädje när man omges av tekniska begränsningar. Något som märks i synnerhet på ”Minecraft” som inte är det mest visuellt mest avancerade spelet, men har en estetik som anspelar på den klassiska pixelgrafiken från förr. Det har blivit som subkulturer i sig när nya låtar idag görs på SID-chipet från Commodore 64 eller när konstverk pixlas fram med pärlplattor.

Förr i världen var det nästan som alla som spelade på en viss maskin tillhörde ett hemligt sällskap. Vad utmärkte Sega-kulturen?
– Det finns egentligen två grupper. När Mega Drive var som störst och Sega blev marknadsledaren så var det en bred målgrupp som spelade sportspel som ”NHL” och ”FIFA”, gjorde blodiga avslut i ”Mortal kombat” eller svischade fram med ”Sonic”. Det var häftigt att spela Sega, även om du var ung och spelade Disney-spel som ”Quackshot” eller ”Aladdin” så var det coolare än att spela motsvarande spel på Nintendos konsoler. Då låg Sega helt rätt i tiden med MTV-kulturen och attityd, vilket reflekterades i spelarna. Sedan finns det de trogna Sega-spelarna som hängt i vått och torrt från tiden då man faktiskt petade ner mynt i arkadmaskiner som stod i biljardhallar och pubar fram till det bittra slutet med Dreamcast som var löftet om en ljus framtid som slocknade alldeles för tidigt. Detta är den missförstådda skaran. De kan inte förstå hur majoriteten inte älskade ”Space harrier” på arkad, ”Phantasy star” på Master System, ”Virtua fighter 2” på Saturn eller ”Shenmue” på Dreamcast. De tycker att det är så givet att dessa spel var det bästa som hänt och tyckte antagligen att världen var väldigt orättvis som inte insåg storheten. Många av dem var nog lite spydiga och kaxiga för att de tyckte Sega var bättre och kände säkert att Sega förtjänade bättre än den position de fick.

Själv minns jag skolrasterna under tidigt 90-tal där det nästan blev slagsmål när Nintendo- och Sega-spelare bråkade om vilken maskin som var bäst. Vad har du för upplevelser av det?
– Jag växte själv upp med NES och Commodore 64 som mer av vattendelare, inte så att det blev slagsmål utan snarare influerade lite vilka man umgicks med. När väl Mega drive på allvar klev in i bilden tidigt 90-tal var jag för gammal för att tv-spel skulle framkalla bråk. När jag arbetade i spelbutik från 94 och åren därpå var det däremot många original som kom in för att ”diskutera” om vilken konsol eller dator som var bäst. Det var innan Internet blev stort som mötesplats för spelintresserade.

Vad tycker du att dagens spelkultur kan lära sig av gårdagens?
– Tittar man på teckningarna som skickades in till Sega force [Reds anm: en kultförklarad speltidning] så är svaret ingenting! Skämt åtsido så skulle spelkulturen må bättre av mer öppenhet och tolerans. Kanske det är något man saknar från förr, det kändes som det var mer naivt i form av kärlek och tilltro på spel. Även om det fanns en slags kamp mellan Sega och Nintendo eller Atari och Amiga, så var det ändå med glimten i ögat. Nu är det inte direkt hat mellan fanboys som gillar PlayStation eller Microsoft, utan snarare mot andra spelare som inte följer normen uppsatt av vissa spelare som anser att de är ”riktiga” spelare. Är du tjej och intresserad av spel blir du kanske inte insläppt i gemenskapen av inbitna spelare utan att behöva bevisa dig. Eller spelar du mobilspel anses du inte vara accepterad som spelare av de ”riktiga” spelarna. Det finns en slags elitism som är ganska tröttsam.

Martin Lindell