Spelbloggen

Daniel Goldberg

Daniel Goldberg

I höstas ställde Michael Gill på spelbloggen Blog ‘em up en viktig fråga. Han undrade varför det var handelsministern, inte kulturministern, som dök upp för att inviga spelmässan Gamex i Stockholm. Underförstått: hur kommer det sig att spel ofta uppmärksammas för sina ekonomiska framgångar, mer sällan tack vare sina konstnärliga meriter? Den frågan är värd att ställa igen, med avstamp i ett aktuellt exempel.

När det stod klart att dokumentärfilmen ”Searching for sugar man” hade nominerats till en Oscar så gick de svenska medierna i spinn. Morgonsoffor, radiosändningar och tidningsspalter fylldes av intervjuer med regissören Malik Bendjelloul. Med rätta, givetvis. Searching for Sugar Man är en strålande film som förtjänar all uppmärksamhet.

Jämför det med uppståndelsen kring till exempel Dennaton Games ”Hotline Miami” och Simogos ”Year walk”. Båda är hyllade, svenskutvecklade spel som lovordats över hela världen. Båda är nominerade som finalister i den prestigefyllda prisutdelningen Independent Games Festival, som går av stapeln i San Francisco nästa vecka.

Har du läst om dem i tidningen? Har du sett utvecklarna i morgonsoffor eller hört dem prata i radio? Nej, precis.

Jämför också med Dice-utvecklade ”Battlefield 3”, som tog hem tre priser vid den anrika brittiska filmakademiens Bafta-gala i fjol, bland annat för bästa grafik och bästa ljud. Vid samma tillställning uppmärksammades ”Minecraft”-skaparen Markus Persson med ett specialpris för att “förändrat spelvärlden i grunden”.

Det har skrivits spaltmeter om både ”Battlefield” och ”Minecraft” som ofantliga exportsuccér, som drar in miljoner till den svenska ekonomin. Men ytterst lite om dem som kulturyttringar värda att ta på allvar. Bafta-utmärkelserna är bland de finaste som går att få i spelvärlden. De uppmärksammades knappt alls i Sverige.

Tänk om bara de filmmakare, författare och musiker som dragit in mest pengar fick utrymme i svenska medier. Precis, det vore ju heltokigt. Ändå är det just så spelmediet ofta behandlas.

Till stor del beror det på okunskap. Att förstå och bedriva en vettig debatt om spel kräver precis lika mycket förkunskap som att göra det om film, litteratur eller musik. Förmodligen är det också en generationsfråga. För de födda på 70-talet och senare är spel en naturlig del av populärkulturen. För de som är äldre är det kanske inte självskrivet att det handlar om annat än leksaker för barn. Men det beror garanterat inte på ett bristande allmänintresse. Redan år 2010 svarade 81 procent av svenskarna “ja” på frågan “spelar du dataspel”, i en undersökning genomförd av Dataspelsbranschen.

Det ska sägas kulturminister Lena Adelson Liljeroth inte på något vis ignorerar spelvärlden. Men även hon hänvisar gärna till kronor och ören. “Spel framstår som en ny kulturell näringsmotor”, sa hon i ett tal vid Swedish Game Awards i fjol. Den uppenbara frågan: vad gör hon när motorn börjar hacka? När konjunkturen viker och intäktskurvorna plötsligt pekar nedåt?

Om hennes och andras engagemang inte ska sina fullständigt så gäller det att börja betrakta spelutvecklare som de kulturskapare och konstnärer de är. Inte bara som framgångsrika entreprenörer.

/Daniel (@danielg0ldberg)

Fler bloggar