Per Strömbäck om jämställdhet i spelbranschen

I måndags ägde ”Jämställdhet i spelutveckling” rum, en jämställdhetskonferens för spelbranschen anordnad av Dataspelsbranschen och Kulturkraft Stockholm. Bland annat föreläste Anita Sarkeesian, känd för sin videobloggserie ”Tropes vs. Women in Video Games”.

Inför detta intervjuade jag Dataspelsbranschens talesperson, Per Strömbäck, om målen med konferensen och jämställdhet i branschen.

Att konferensen äger rum skulle kunna vara en signal om att branschen tar jämställdhetsfrågan på allvar. Vad säger du om det?

– Ja, det tycker jag absolut. Det har en varit stor diskussion sedan jag började jobba i branschen i slutet av 90-talet. Det har bara varit svårt att hitta rätt format.

Vi har tidigare jobbat mycket med rekryteringsfrågor, och varit delaktiga i debatten men mer på andras initiativ än våra egna. När jag jobbade som spelutvecklare och förläggare var det en stor diskussion om hur man ska nå kvinnliga spelare, men då var förslagen ofta lite töntiga och stereotypa – mycket rosa, glitter och dockor. Nu har speltitlarna utvecklats. Målgrupperna är inte lika trubbiga, utan det handlar mer om att göra bra spel som alla kan spela. Vad som i synnerhet lockat kvinnliga spelare är spel via sociala medier, mobilspel och även Minecraft. Spel som inte har tydliga könsmarkörer, utan som man gillar för att de är bra.

Branschen har krassa kommersiella intressen, att få en så stor publik som möjligt för att generera pengar. Man vill locka nya målgrupper, inte bara fler kvinnliga spelare utan också fler ålderskategorier. Med det sagt har de kvinnliga spelarna alltid varit fler än vad man fått intryck av. I en undersökning från 2010, där man frågade hur många som spelade, var det bara en procent som skilde mellan kvinnor och mäns spelarvanor – och det var innan sociala medier slog igenom stort.

En del tror att jämställdhet är nån sorts motpol mot kommersiella intressen, men i spelbranschen är det tvärtom.

Varför är konferensen viktig?

– Jämställdhet är inte ett arbete som blir färdigt. Det måste ses som en pågående diskussion och vårt jobb som branschorganisation är att bidra till den på ett bra sätt. Det här är ett sätt att bjuda in medlemmarna och diskutera vidare. Sedan hoppas vi att de blir inspirerade.

Vad tror du den får för genomslag?

– På kort sikt tror jag vi kommer att prata om jämställdhet. På längre sikt hoppas jag på att vi kan skapa ett bättre klimat för alla personer, inte bara kvinnor, som vill spela och jobba med spel. Anita Sarkeesian pratar om så kallade “haters”, personer som vill behålla spel som en skyddad sfär och pojkklubb. Men det är tvärtemot vad vi som bransch vill.

Jämställdhetsfrågan diskuteras ibland som en kvinnofråga, och det tror jag är en återvändsgränd. Om man ger större utrymme åt olika normer och identiteter hjälper det nog alla i minoritet. Det blir ganska lätt ett numbers game över hur många kvinnor jobbar i företagen. Det är ett snävt sätt att se på frågan, men samtidigt är det den tydligaste mätinstrumentet vi har. 2011 ökade antalet kvinnor i spelbranschen med 70 procent på ett år. Vi får nya siffror i början på hösten, och allt talar för att ökningen fortsätter och att utvecklingen är på väg åt rätt håll. Det var låga nivåer från början, men vi kan inte ändra på hur det varit tidigare. Men vi är inte nöjda, det här är ett arv som vi måste ändra på.

Vad kan branschen göra för att förbättra jämställdheten?

– Vi måste se det som ett långsiktigt arbete, det är inte bara en sak som kommer lösa det. Att fortsätta diskutera frågorna och hitta konkreta saker. Från ett arbetsgivarperspektiv vill alla anställa kvinnor – jag har inte träffat en enda arbetsgivare som inte arbetar aktivt för att göra det. Vi kan göra mycket som bransch, men vi kan inte göra allt. Det är viktigt att fler kvinnor söker sig till spelutbildningarna.

Vem bär det största ansvaret?

– Det största ansvaret vilar på oss som bransch, det tycker jag man kan kräva. Det betyder inte att vi inte kan ställa krav på andra runt oss, på samhälle och institutioner och så vidare. Men våra krav får mer tyngd om vi gör mycket själva.