X
Annons
X

Spelbloggen

Tove Bengtsson

Tove Bengtsson

Vad är bättre att ägna sin tid åt på hösten än skräckspel? Här är tre hårresande skräckfavoriter värda att uppleva igen.

“Silent Hill 2”

YouTube Preview Image

Den här kusliga klassikern från 2001 håller fortfarande mig på helspänn.

James Sunderland kommer till den dimtäta staden Silent Hill efter att han fått ett brev från sin avlidna fru. Allt är förstås inte som det verkar – en förvrängd, alternativ version av staden skruvar dess verklighet till mörk och blodig.

Tematiska inspiratörer som David Lynch och Alfred Hitchcock, är lätta att urskilja. Spelets styrka är dess krypande stämning, och den Twin Peaks-liknande staden känns ilande onaturlig från början.

När de läskiga zombie-liknande varelserna kryper fram ur skuggorna har man inte heller många tillhyggen att försvara sig med. Spelmekaniken bygger mer på pussellösning än att strida med monster. Men när man ändå måste göra det är motståndarna riktigt läskiga – den släpiga zombie-liknande varelsen “Pyramid head” har nog fått fler än jag att drömma mardrömmar.

“Silent Hill 2” släpptes tillsammans med “Silent Hill 3” som en HD-utgåva förra året, och är lika rysligt som för drygt 10 år sedan.

“Resident evil 4”

YouTube Preview Image

Till skillnad från “Silent Hill” satsade deras största utmanare, “Resident evil”-serien mer på skjutande. Men de tidigare spelen hade ett klumpigt kontrollschema, något som förbättrades avsevärt i seriens fjärde och hittills bästa del.

Leon S. Kennedy ska rädda den amerikanska presidentens dotter, som är tillfångatagen någonstans på den spanska landsbygden. Befolkningen har dessvärre förvandlats till zombier.

Det här är mer panikartad än krypande skräck, men det gör det inte sämre. Med ont om ammunition, inga möjligheter att röra sig samtidigt som man skjuter och med mängder av zombier blir det ruskig överlevnadsaction i högt tempo.

“Resident evil 4” har släppts i ett antal utgåvor, originalet kom till Nintendos Gamecube, och 2011 släpptes också detta spel i en HD-version.

“Amnesia: The dark descent”

YouTube Preview Image

Trots att spelet bara är tre år gammalt, tillhör det en av mina bästa (eller värsta) skräckspelsupplevelser.

Man spelar som Daniel, som vaknar upp utan minne i ett tyskt, gotiskt slott, på 1830-talet. Han läser ett brev som han själv skrivit – det framgår att minnesförlusten är självförvållad – med en enda instruktion: döda baronen Alexander.

I “Amnesia: The dark descent” var läskigheten inbyggd i spelmekaniken: en mental hälsomätare gjorde att man varken kunde stå i mörkret för länge eller titta på spelets monster, eftersom man då blev galen. Men i ljuset syntes man tydligare för monstren, och till saken hör förstås att man inte kunde försvara sig. Att fly och gömma sig var det enda försvar man hade. Det gör spelet riktigt otäckt.

Spelets story var också bland det mest makabra och sjuka jag upplevt – i slutändan, när man förstår varför Daniel gett sig själv minnesförlust, önskade jag att jag aldrig grävt i saken. Det här är inget för svaga nerver.

Uppföljaren, “A machine for pigs”, recenserade jag förra veckan, och även det är väl värt att spela. ”Amnesia: The dark descent” finns att spela till PC och Mac.