Annons
X
Annons
X

Spelbloggen

Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson

Wake the dreamer

Det bor figurer i våra mobiltelefoner och läsplattor. Åtminstone i ”Wake the dreamer”. I detta appspel som visuellt påminner om ”Swords & sorcery” får vi följa en av dessa. Vi får följa hens hektiska och själsdödande liv som kontorsslav. Och vi får följa med hen i drömmarnas värld där din figur kan anta rollen som världsalltets beskyddare. Om det vakna tillståndet fungerar som en vardagssimulator är drömvärlden ett matinéäventyr som blandar rymdopera med inslag av både postapokalyps och fantasyslag.

Jimmy Håkansson

Sony utannonserar sitt virtual reality-projekt Morpheus och Facebook köper kickstarter-succéen Oculus rift. Virtual reality-vågen är över oss igen. Betyder det att actionspel i förstapersonsperspektiv kommer att fortsätta tugga i sig marknadsdelar på bekostnad av andra, mer kreativa spel? Inte nödvändigtvis. ”Soundself” är ett meditativt virtual reality-spel som inte vet om det ska vara ett interaktivt kaleidoskop eller en digital mandala. I vilket fall är det ett fascinerade vr-projekt där du ska använda din röst för att styra dig igenom en transartad labyrint.

”Soundself” fick nyligen grönt ljus på Steam greenlight, vilket betyder att det kommer att ges ut via Valves spelplattform.

Tove Bengtsson

dataspelsgalan2014
Förra året uteblev Dataspelsgalan, den svenska spelbranschens prisceremoni, men i år var den tillbaka i litet mindre format. Vinnare av Årets spel respektive Folkets val blev inte helt oväntat ”The last of us”. Mer överraskande var det att ”Tomb raider” knep åt sig titeln som Årets actionäventyr, trots att även ”The last of us” var nominerat i samma kategori. Men mycket välförtjänt förstås, rebooten av ”Tomb raider” var en av 2013:s allra mäktigaste spelupplevelser.

Men mest relevant och roligt var det att se svenska utvecklare ta plats på scen. Paradox interactives VD Fredrik Wester fick ta emot Årets jurypris å Paradox vägnar och en del av teamet bakom ”Brothers: A tale of two sons”, däribland Josef Fares, fick ta emot priset för Årets svenska spel. Även hyllade Simogo – som hade två spel nominerade i appkategorin – belönades med priset Årets spelapp till ”Year walk”. Det var synd att de två utvecklarna bakom Simogo inte var på plats för att ta emot priset – fler kreatörer behöver synas för att ge Dataspelsgalan tyngd. Alla vinnare listas här. Själva galan kommer jag ägna en längre text åt inom kort.

Tove Bengtsson

score

Konserter med orkestrerad musik från dator- och tv-spelens värld har blivit en enormt populär företeelse. Det är väldigt speciellt att både se och höra sina favoritmusikstycken tolkade och omarbetade av en riktig orkester. Spelkonserternas popularitet är också ett bevis för att spel har tagit ett sjumilakliv in i en kulturell sfär som inte annars associeras med dator- och tv-spelande.

“Score: Orchestral game music” har existerat sedan 2006, och när konserten gavs på Stortorget i Malmö kom hela 17 000 personer (!) för att lyssna. Nu i helgen ges ytterligare två konserter, imorgon i Crusellhallen i Linköping och på lördag i Berwaldhallen i Stockholm. Bland musiken som spelas syns bland annat “Sonic the hedgehog” och “Final fantasy 7”, liksom nyare spel såsom “The elder scrolls: Skyrim”, “Journey”, “The last of us” och “Bioshock infinite”.

Det är inte bara instrumentella alster som kommer att framföras, utan sopranen Sabina Zweiacker kommer även att ackompanjera orkestern i flertalet musikstycken. Och presentatör är spelentusiasten och filmkritikern Orvar Säfström. Låter det här som ett bra sätt att tillbringa helgen på kan man fortfarande boka biljetter på http://www.ticnet.se/ (Linköping), respektive http://sverigesradio.se/berwaldhallen/ (Stockholm).

Jimmy Håkansson

När speljournalister idkar sin ”konsumentupplysning” brukar de ofta anklagas att springa pr-folkets ärenden. Är ganska säker att det här inlägget skulle kunna fungera som bevisföremål 1A i den debatten. Men det rör mig inte ryggen eftersom jag blev fullkomligt förälskad i den här reklamfilmsmixen av ”Dark souls 2”-bilder och Pixies klassiska indieanthem ”Where is my mind”. Denna mix sällar sig till min lista över spel och musik-möten vi minns tillsammans med bland andra:


The Nationals ”Exile vilify” i ”Portal 2”.


Lisa Miskovskys ”Still alive” i ”Mirror’s edge”.


Gary Jules cover av Tears for fears ”Mad world” i ”Gears of war”.

Jimmy Håkansson

Det började som ett skämt.

Redan från start förklarar den svenska studion Coffee stain studios att deras spel är ”ett litet, trasigt och korkat spel”. Coffee stain studios hade jobbat på sina ”Sanctum”-spel i över fyra år när de tog en välbehövlig och larvig avstickare. De gjorde ett litet youtubeklipp med titeln ”Goat Simulator 1st Alpha Gameplay” för att driva med simulatorgenren. Några dagar senare hade filmen visats över en miljon gånger. I samma stund bestämde de sig för att ta skämtet på allvar. ”Goat simulator” skulle bli spel på riktigt. I rakt nedåtstigande led från Coffee stains getsimulator har vi nu nästa Kickstarter-stjärna: ”Bear simulator”.

För att fira denna djuriska trend listar jag mina tre bästa djursimulatorer:

3. Dog’s life (2003)

David Braben ligger bakom ett av modern tids mest inflytelserika spel. Sedan gjorde han ”Dog’s life”.

2. Shelter (2013)

Finstämt och svenskt spel om en grävlingsmamma som skyddar sin kull.

1. Mr Mosquito (2002)

Av alla myggsimulatorer jag har spelat så är ”Mr Mosquito” ett av de bättre.

Tove Bengtsson

 Dark-Souls2

Svårighetsnivån på spel har successivt blivit lägre sedan 80-90-talen, mer lättillgängliga och hjälpsamma. I stark motsättning till den utvecklingen står ultrasvåra ”Demon’s souls” och ”Dark souls”. Det här är spel man måste lära sig grunderna i innan man trycker in dem i sin konsol. Och man dör hela tiden. Den höga svårighetsgraden har dock genererat extremt dedikerade fans, eftersom spelarna måste ägna tresiffrigt många timmar för att bemästra dem. Daniel Goldberg har recenserat den efterlängtade uppföljare ”Dark souls 2”, och är helt eld och lågor över det.

Tove Bengtsson

projectmorpheus
I tisdags på Game developers conference i San Francisco annonserade Sony ett virtual reality-headset till Playstation 4, kallat “Project Morpheus”. Sony visade upp en prototyp av “Morpheus” (bilden ovan) och har utvecklat sin egen VR-teknik sedan 2010. Nyheten kommer lämpligt i fas med Oculus Rift, den VR-teknik för datorer som utvecklades tack vare donationer på Kickstarter, som kommer att börja säljas i år. Även om Oculus Rift redan framstått som mer än en gimmick, ger “Project Morpheus” tyngd och trovärdighet till tekniken.

Men det är ett risktagande för Sony att ägna flera år åt att utveckla en produkt när man omöjligt kan veta hur konsumenterna kommer att ta emot virtual reality. För många, inklusive jag själv, – trots att jag testat Oculus Rift – är VR-teknik fortfarande science fiction. När jag tänker på VR är det tre, synnerligen olika, tolkningar som dyker upp i huvudet.

thelawnmowerman

The lawnmower man (1992)

Den första, och mest graciösa är givetvis “Star Treks” holodeck, där officerarna ombord på rymdskeppet kan delta i sitt eget Shakespeare-lajv om de så vill. Den andra är David Cronenbergs film “Existenz”, där VR-spelandet är nästan omöjligt att särskilja från verkligheten – mycket i stil med “The Matrix”, men betydligt mer obehagligt. Den tredje är “The lawnmower man” från 1992, en film som inkorporerar 90-talets VR-fluga och handlar om en man som är besatt av att bli omsvept av (dåtidens urusla) 3d-grafik. Ja, filmen är lika dålig som den låter, men illustrerar väl 90-talets enorma fascination för Virtual reality.

Hur bisarrt, futuristiskt eller kalkonartat resultatet än kommer att bli är teknologin tveklöst runt hörnet. Med Sonys utannonserande kan jag ändå börja tro på att vi faktiskt står vid tröskeln till en spelrevolution: Hur vi spelar och vad det innebär att spela. Med två tekniker för virtual reality på marknaden känns det inte som science fiction längre.

Huruvida Oculus och “Morpheus” lyckas beror förstås också mycket på vilka sorters upplevelser vi kommer att kunna interagera med. Sony antyder att “Morpheus” inte exklusivt kommer att användas i spelsyfte. De ser över kompabiliteten med bluray, och Sonys oväntade samarbete med Nasa skulle kunna betyda att vi kommer kunna använda “Morpheus” för att promenera på Mars yta. Ja, det låter lite för futuristiskt för att vara sant. Men väldigt intressant om det lyckas.

“Project Morpheus” är fortfarande under utveckling och kommer inte att släppas under 2014. Slutprodukten kommer också att heta något annat.

Jimmy Håkansson

The last of us

Det finns två ord som sammanfattar speltyckarnas relation till filmen ”Citizen Kane”. Det ena är ”osund” det andra är ”felaktig”.

När spelkritiker ska lobba in deras älskade spel i det där finrummet som alla talar om använder de alltid ”Citizen Kane” som referenspunkt. Mitt favoritexempel är IGN:s recension av ”Tony Hawk’s pro skater” från 2000. Inte nog med att de tyckte att ”Tony Hawk’s pro skater” var ett riktigt bra skateboardspel – det var spelens svar på ”Citizen Kane”. Exakt hur den ekvationen gick ihop vet nog bara recensenten Chris Carle själv.

Att jämföra enskilda spel med Orson Welles stilbildande film är ingen ovanlig företeelse. Varje gång någon försvarar tv-spel så hör vi ”det är ett ungt medium” och att ”tv-spel befinner sig ungefär där film befann sig under 1940-talet”. Det senare argumentet har jag hört så länge att jag börjar undra hur långt det där 40-talet var. Uppenbarligen längre än tio år.

För att lösa det eviga mysteriet – vilket spel är verkligen vårt svar på ”Citizen Kane” –startades en tumblr med ambitionen att samla alla jämförelser. Det blev en del. I fjol jämfördes till exempel ”Bioshock infinite”, ”The last of us” och ”The Stanley parable” med ”Citizen Kane”. Bland andra.

Nyligen gick resonemanget ur led när Moviefone recenserade filmen ”Need for speed”, som är baserad på bilspelen med samma namn.

”Need for speed är mer eller mindre Citizen Kane av filmer baserade på tv-spel”

Och vad kan vi lära av det? Lika mycket som vi alltid gör när ett spel jämförs med ”Citizen Kane”.

Absolut ingenting.

Jimmy Håkansson

Sunset

Tale of tales. Få spelstudior förkroppsligar det kompromisslösa lika mycket som dem. Auriea Harvey och Michael Samyn är det gifta paret som både lever tillsammans och gör konstnärliga spel tillsammans. De ligger bland annat bakom titlar som ”The path”, ”Bientôt l’été” och nu senast ”Luxuria superbia” – ett spel om att ligga (fast silat genom Tale of tales konstnärliga filter). Deras nya spel, ”Sunset”, utspelar sig i ett krigshärjat, tropiskt land där du spelar som en hushållerska åt en filantrop och konstnär. Tale of tales beskriver det så här:

”Det är som ett shooter-spel där du inte är hjälten utan en av människorna i bakgrunden.”

Och tillägger:

”Spelet innehåller både empati och apati. Men också en känsla av att hamna mitt i något som är större än ditt vanliga vardagsliv.”

”Sunset” är det största spelet från Tale of tales sedan ”The path” och beräknas släppas till pc, mac och Linux under 2015.