Annons
X
Annons
X

Spelbloggen

Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson

Strax innan jul gav Telltale games alla spelare en finfin klapp. Första delen i andra säsongen av deras ”The walking dead”-adaption. Första säsongen klättrade högt, om inte högst, upp på fjolårets årsbästa listor. ”All that remains” är namnet på första avsnittet och i den får vi följa flickan Clementine eftersom… alltså… om du inte har spelat den första säsongen än: gör det!

Att vi kan gotta ned oss med ”The walking dead: Season two” under mellandagarna gör att vi nästan glömmer att Telltale sköt upp släppet av andra episoden i ”film noir/urban fantasy”-härliga ”The wolf among us” till nästa år.

Nästan.

Dessutom finns det något fint i att spelet som knöt ihop spelåret 2012 inleder spelåret 2014.

Tove Bengtsson

femfrequency
2013 var ytterligare ett år då jämställdheten i spelvärlden tog två kliv framåt, och ett steg tillbaka. Men det här året har inneburit några milstolpar. Det jag främst kommer att minnas av 2013 är att jämställdhet var årets hetaste debattämne.

Det var framförallt mediekritikern Anita Sarkeesian som med genomskärande träffsäkerhet satte debattnivån. På Internationella Kvinnodagen släppte hennes videokanal Feminist frequency första delen av webbvideoserien ”Tropes vs women in video games”. I serien dissekerade hon bland annat dam-i-nöd-klichén i dator- och tv-spel, en konvention som är djupt inetsad i vår kultur sedan flera hundra år tillbaka. Jag har under året pratat med många som aldrig reflekterat över användningen av dam-i-nöd-scenariot, varken i spel eller annan populärkultur, men som nu inte kan få bort den från näthinnan. ”Tropes vs women in video games” medvetandegjorde och klarlade den ingrodda misogynitet som ofta präglar dator- och tv-spel, och som tar sig uttryck i nonchalant sexism och usla kvinnoporträtt.

Hennes videoserie fick också en annan indirekt verkan: den uppmärksammade den väldigt unkna människosyn som existerar i spelvärlden. På grund av sitt arbete blev hon trakasserad på nätet, med hat och mordhot. Jag träffade henne i augusti på en jämställdhetskonferens, där hon sa att varje gång hon uttalar sig, oavsett om hon blir citerad eller skriver på twitter, möts hon av svallvågor av trakasserier. Det är hennes vardag – och därför tackar hon ofta nej till intervjuer. Hon kan inte göra sitt jobb utan att få hatmeddelanden – det är den verklighet som existerar för många som yttrar sig om jämställdhet, inte bara i spelvärlden.

Ett annat exempel på årets framsteg inom jämställdhet och samtidigt blottläggande av spelkulturens kvinnoförakt och ovilja till förändring var förstås Gamespots recension av ”Grand theft auto 5”. Recensenten, som gav betyget 9 av 10, skrev ”Jag älskar ”Grand theft auto 5”, men måste kvinnoporträtten vara så sexistiska och misogyna?”. Artikeln fick över 20 000 kommentarer, mestadels med hatiskt innehåll riktat mot recensenten. Men att debatten tas upp på en av världens största spelsajter måste ändå sägas vara ett framsteg. Att jämställdhet diskuteras på Gamespot visar att det inte bara är en nischfråga för några få feminister.

Anita Sarkeesian har gjort det grovjobb som spelföretagen borde ägnat sig åt i åratal. Men nu när genomslaget för ”Tropes vs women in video games” blev så enormt – videorna har visats flera miljoner gånger på youtube – kan inte ens de största spelföretagen låtsas som det regnar utan att framstå som idioter.

laracroft

Vissa utvecklare tycks åtminstone ha börjat ta till sig en del av kritiken. ”Call of duty: Ghosts” var det första spelet i ”Call of duty”-serien där man kunde spela kvinna, även om det enbart gällde online. Och för första gången någonsin var prinsessan Peach spelbar i ett stort ”Mario”-spel, ”Super Mario 3d world”.

Bättre ändå är att det i år släpptes tre stora mainstreamspel med kvinnliga protagonister. Spel med kvinnliga huvudpersoner är extremt ovanliga, framförallt i mainstreamspel. Men i år släpptes alltså tre: ”Remember me”, ”Beyond: Two souls” och ”Tomb raider”.

I synnerhet var det ”Tomb raider” och porträtteringen av dess huvudperson Lara Croft som gjorde ett stort positivt avtryck 2013. Hon gick från att vara pinuppa till att bli en riktig människa. I nya ”Tomb raider” var Lara Croft inte ett objekt, inte sexualiserad och inte passiv. Hon var rädd men samtidigt modig, smart och hade överlevnadsinstinkt. Hon tilläts ha ett emotionellt djup utan att det skadade henne som karaktär – hon kämpade sig igenom en utsatt situation och blev självsäker på grund av det. Lara Croft kan inte längre beskrivas med plattityder som ”stark kvinna” för att hon kan använda skjutvapen, hon är en stark person för att hon tagit sig igenom en svåruthärdlig upplevelse.

Jag förväntar mig inte att 2014 kommer att ändra på mycket när det gäller spelvärldens jämställdhetsproblem. Arga fans kommer fortsätta att kasta glåpord på den som nämner ”sexism” och många spelutvecklare kommer fortsätta att stoppa huvudet i sanden.

Men jag kan åtminstone ta med mig att från och med 2013 är Lara Croft inte längre en storbystad bimbo, och dam-i-nöd-klichén är synliggjord för mängder av spelare tack vare Anita Sarkeesian.

Jimmy Håkansson

Helsingborg-baserade spelstudion Frictional games har gjort sig ett namn på att skrämma skiten ur oss. ”Amnesia: The dark descent”, ”Penumbra”-serien och nu senast: The chinese room-samarbetet ”Amnesia: A machine for pigs”. I trailern till deras nya spel, ”Soma”, får vi se en maskin pusta och frusta som om den vore av kött och blod snarare än metall och krom. Det ser förfärligt ut. I ordets vackraste bemärkelse. På spelets hemsida citerar de den kände sci-fi-författaren Philip K Dick.

”Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.”

Den som kan sin sci-fi-literatur känner förstås till soma från Aldous Huxleys roman ”Du sköna nya värld”. Där är soma en rekreationsdrog som används för att förvandla och förvanska verkligheten till något den inte är. Det är en drog som gör så att ingen orkar än mindre vill bekämpa det klassamhälle som alla är fångar i.

Huruvida ”Soma” kommer plocka upp Huxley-referensen får vi inte se förrän 2015, så spelet planeras släppas till PC, Mac, Linux och Playstation 4.

Tove Bengtsson

YouTube Preview Image

Ett plattformsspel med pussel som bygger på tidsresor låter kanske misstänkt likt Jonathan Blows indiehit “Braid” från 2008. Men medan “Braid” handlade om att manipulera tiden genom att spela upp den fram och baklänges, ska man i “Chronology” resa till det förflutna för att ändra på framtiden. Nutiden är nämligen mycket dyster, världen har gått under och det är bara förändringar i dåtiden som kan förhindra att katastrofen äger rum. Exempelvis kan ett pussel gå ut på att man åker tillbaka i tiden för att plantera ett frö, för att det i framtiden ska växa till ett träd.

Spelmekanik som bygger på tidsresor är nästan alltid spännande, även om utförandet inte blir perfekt, och det gör också ”Chronology” mer intressant än de flesta andra pusselplattformsspel. Det ser också väldigt charmigt ut, med prunkande bakgrundsmiljöer och varm karaktärsdesign.  Det får mig inte bara att tänka på “Braid”, utan även på mystiken och estetiken i det vackra och melankoliska “Bastion”.

“Chronology” är något så ovanligt som ett danskt spel, utvecklat av studion OSAO games, och beräknas släppas någon gång under det första kvartalet 2014 till PC. Det finns just nu på Steam greenlight, community-delen av Valves digitala spelbutik där man kan lägga sin röst på smalare spel under utveckling. Och ett spel som utlovar en kombination av tidsresor, postapokalyps och pussel, är värt en chans.

Jimmy Håkansson

The banner saga - marsch

I ”The banner saga” är marken tyngd av snö, blod och generationer av krig. De kungariken som inte har smulats sönder av blodiga slag ruttnar inifrån av interna maktkamper mellan olika klaner. Men när de barbariska Dredge-varelserna samlar sina styrkor i urskogarnas mörker och längs bergsryggarnas knotor måste människorna och jätterasen Varl lägga sina dispyter åt sidan.

”The banner saga” är frukten av Stoics Kickstarter-skörd. Senvåren 2012 gick deras kampanj hem hos över över 20 000 backare som i sin tur skramlade ihop en bra bit över 700 000 dollar. Med tanke på att målet låg på 100 000 dollar var resultatet långt över förväntan.

I detta strategispel med vikingatema ska du leda en hel bosättning av såväl bönder som krigare med namn som Ekkill, Tryggvi och Sigbjorn. För att lyckas med det måste du tänka pragmatiskt och offra de som måste offras för att gagna majoriteten. Du kommer att utsätta ditt sällskap för risker som antingen kan leda till ett stort manfall eller en strategisk vändpunkt. I de stundtals orimligt svåra striderna styr du en handfull krigare som alla har olika egenskaper, styrkor och svagheter. Upplägget påminner en hel del om både ”Final fantasy tactics” och ”Heroes of might & magic” med slag som tar plats på en isometrisk spelplan. De slag jag hittills har utkämpat har utspelats på platta och odynamiska bräden. Hade gärna sett lite nivåskillnader och dynamiska fällor för variationens skull.

The banner saga - strid

Regissören Kevin Smith sa en gång att filmtrilogin ”Sagan om ringen” är ”tre filmer som handlar om att gå”. Fantasygenren har alltid lidit av outhärdliga transportsträckor från det ena jätteslaget till det andra. ”The banner saga” är inget undantag från den regeln, men det omvandlar genreklyschan till en styrka. De karga snölandskapen blir en vacker och storslagen fond till ett på många vis avskalat spel. Och när den brutna hären marscherar mellan berg och fjordar så gör de det med ett skandinaviskt svårmod.

Första kapitlet i ”The banner sagas” enspelarkampanj släpps den 14 januari, 2014, till PC, Mac, Linux, Playstation 3, Xbox 360 och iOS.

Tove Bengtsson

Medan vissa myser under julhelgerna med julfilmer, brukar jag hänge mig åt gamla spelfavoriter. Det är en viss sorts spel som tilltalar mig i vintermörkret: episka äventyr, djuplodande strategispel och finurliga pussel. Tidskrävande eller komplicerade spel, som går att engagera sig i flera timmar i taget. Där jag kan leva mig in i spelets värld under vinterns mörkaste dagar.

Även om spel åldras blir bra spel aldrig gamla. Därför återkommer jag varje vinterledighet till dessa fängslande klassiker. De förmedlar en feel good-känsla som räcker länge, i vissa fall flera hundra timmar. Här följer mina personliga julfavoriter.

Kotor

1. Star wars: Knights of the old republic

Det här tio år gamla rollspelet från Bioware går fortfarande varmt på min dator minst en gång om året. Det är ett av få riktigt suveräna spel som bygger på ett filmuniversum. Bioware har på fiffigt vis vridit tillbaka tiden 4000 år innan “Star wars episod IV: A new hope” utspelar sig. Därmed behöver inte “Kotor” – som det förkortas – ta hänsyn till händelserna i filmerna. Detta episka äventyr om sith- och jedi-riddare är ett mästerverk, med elegant historieberättande och välbekanta ”Star wars”-miljöer. Och så är det förstås också enormt mäktigt att spela jedi och välja mellan gott och ont.

uncharted 2

2. Uncharted 2: Among thieves

”Indiana Jones”-klonen “Uncharted” är lysande matinéäventyr, men “Uncharted 2” är något vassare än de andra spelen i serien. Skattletaren Nathan Drakes jakt efter det förlorade landet Shangri-la är en hisnande resa som inte kan upplevas för många gånger.

CivilizationV

3. Civilization 5

“Civ 5” är redan tre år gammalt, men fortfarande släpps uppdateringar till spelet så stora att strategin förändras i grunden. “Civilization” har alltid varit bra strategispel, men det senaste i serien är överlägset med sin komplexitet och enorma omspelningsvärde.

portal

4. Portal 1 & 2

Med sin briljanta och kluriga spelmekanik och svarta humor är “Portal”-spelen två av de senaste årens allra bästa spel. Den artificiella intelligensen Glados är älskvärt morbid och Stephen Merchants smådumma robothjälpreda var ett lysande tillskott i tvåan.

dragon age origins_1

5. Dragon age: Origins

Rollspel förtärs helt enkelt bäst på vintern, och få erbjuder en lika varierad och nygammal version av fantasyhistoria som “Dragon age: Origins”. Det är episkt i ordets allra bästa mening – som en överlevande drakdråpare ska man samla alla folkgrupper i världen Ferelden för att stå emot invasionen av de onda varelserna darkspawn. Historien skiljer sig beroende på vilken karaktär man spelar och vilka beslut man tar. Dessutom finns romanser av alla de slag, humoristisk dialog och spelmekanik som blinkar till gamla “Baldur’s gate”.

Tove Bengtsson

novelist_bravely_rayman

Idag publiceras Svenska Dagbladets sista spelrecensioner innan juluppehållet. Jag har satt tänderna i ”Bravely default” till Nintedos 3DS, ett japanskt rollspel med fiffig spelmekanik och svulstig story. Jimmy Håkansson har recenserat mobilspelet ”Rayman fiesta run”, som trots att det saknar innovation är bland det roligaste att spela på mobila plattformar just nu. Han har också spelat det lågmälda och allvarsamma indiespelet ”The novelist”, där det går ut på att lösa en familjekris.

Spelrecensionerna nu går på ledighet men Spelbloggen fortsätter att vara aktiv under jul- och nyårshelgerna.

God jul och gott nytt år önskar SvD:s spelskribenter!

Jimmy Håkansson

Ecstasy of order

Den här texten innehåller spoilers om filmen ”Ecstasy of order: The Tetris masters”.

”Tetris” handlar inte om att aldrig göra fel. Det handlar om att snabbt anpassa sig till sina misstag. När du snittar på två beslut i sekunden har du inte tid att ändra ditt beslut halvvägs. Ibland hamnar klossarna fel och det är något du måste leva med.

I dokumentären ”Ecstasy of order: The Tetris masters” från 2011 haglar ”Tetris”-klossarna i motorvägshastigheter. ”Ecstasy of order” följer spelarna som äter, sover, och lever ”Tetris”. De flesta av dem har även drabbats av ”Tetris-effekten”; de ser klossar överallt även när de inte spelar.

För att en gång för alla avgöra vem som är bäst på det ryska pusselspelet anordnar de en tävling som ska samla världens bästa spelare (vilket enligt dokumentären bara är Nordamerikanska).

Ett namn som återkommer mer än andra är Thor Aackerlund. Detta närmast mytologiska väsen har efter Nintendo-mästerskapet 1990 gått upp i rök. Thor ska enligt egen utsago ha nått den omtvistade 30:e nivån i NES-versionen av ”Tetris” (som av ”Tetris”-konnässörer räknas som den definitiva versionen). Detta faktum fascinerar de andra mästarna. Flera av dem menar att det inte ens existerar en 30:e bana. Den 29:e nivån är så snabb att den är ”omöjlig att klara”.

Och när ”Tetris”-mästerskapet väl går av stapeln åker Thor ut långt tidigare än förväntat. Har den legendariska spelmästaren bara ljugit? Var allt en charad?

Några månader efter tävlingen skickar Aackerlund en egenfilmad video till teamet bakom dokumentären. Hemmavideon visar hur Aackerlund inte bara når den mytomspunna 30:e nivån. Han maxar poängtavlan.

Tove Bengtsson

steammachinepics_610

Vi har tidigare skrivit om spelföretaget Valves satsning på en spelkonsol, Steam machine, tidigare kallad ”Steam box”. Tidigare i år presenterade de sitt nya operativsystem Steam OS liksom maskinens handkontroll.

Nu har de första bilderna på Steam machine nått internet via Reddit, och sätter därmed stopp för vidare spekulationer om maskinens utseende. Av allt att döma ser den ut som en rätt prestigelös mini-PC (vilket också var tanken från början), med svart chassi och många portar för uttag.

steammachinepics_610b

Den ser inte märkvärdig ut, men är ändå nästan rena motsatsen till nyligen släppta Playstation 4 – med sin strömlinjeformade design och få ut/ingångar. För vana datorspelare innebär Steam machine kanske inte ett så stort steg från en vanlig dator, men för andra målgrupper kan det blir förvirrande, det ser trots allt ut som baksidan på en stationär dator eller en gammal stereo. Förhoppningsvis är Steam machine mindre komplicerad än den verkar.

Jag är mest tveksam till handkontrollen, som med sina konkava ytor – istället för klassiska styrspakar – och få knappar ska försöka simulera mus och tangentbord. Om det är möjligt att återskapa samma smidighet i en handkontroll återstår att se.

Jimmy Håkansson

Zoe Quinn - hot

”Depression quest” är ett genialt namn på ett datorspel som handlar om att må dåligt. Det får det att låta som ett äventyr. Ett där man slåss mot sina inre drakar och demoner med svärd och sköld. Men det är det förstås inte. ”Depression quest” är ett textäventyr om att överleva vardagen där all interaktion sker genom hyperlänkar, som om det vore en ovanligt svårnavigerad hemsida. Längst ned finner du en sprakande gif-animation som vittnar om hur du mår, som en psykisk hälsomätare. Till exempel så här:

Depression quest

Nyligen bestämde sig spelets utvecklare för att pröva lyckan på Steams Greenlight, med förhoppningen att få släppa sin deppsimulator på den populära spelplattformen. Det visade sig vara en dålig idé. Till att börja med var flera missnöjda med spelets underhållningsnivå. För hur kul är det att rollspela en deprimerad 20-någonting? Inte särskilt. (Även om det uppenbarligen aldrig var poängen.)

Steam-douche

Men snart visade det sig att ”Depression quests” Greenlight-kampanj hade ett annat – betydligt större – problem. En av spelets tre utvecklare var en kvinna. För vissa av Steam-spelarna räckte det inte att rösta ned ”Depression quest”, de såg även till att gå den extra milen för att mobilisera spelvärldens mest misogyna förtrupper. Inom kort fylldes Zöe Quinns inbox med hot och hat.

Zoe Quinn

Året är 2013 och vi har bara börjat göra upp med spelens inneboende grabbighet. Branschen kämpar för lika villkor, Anita Sarkeesian har blivit spelvärldens hovfeminist och nu mer än någonsin tidigare tar vi genusdebatten på allvar. Men under ytan, bakom användarnamnen och i kommentarsfältens träskmarker kokar föraktet över. Kanske är det tid att avpixla även spelvärldens hatare.