Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Sufjan Stevens

Pet Shop Boys

Ella Fitzgerald

Kristin Lundell

Jag förstår inte alls de som envist hävdar att 2009 var ett uselt skivår. Men nej. Att hitta bra skivor att lyssna på har varit mitt minsta problem det här året. Och 2010 vill inte öppna sämre. Förutom nya Vampire Weekend, nya Beach House – kanske deras finaste – och både ett minialbum och en fullängdsskiva från The Drums kommer Hot Chips nya One life stand i februari. Nu har jag förvisso bara hunnit lyssna två gånger så jag nöjer mig med att snabbt konstatera att jag gillar det som jag hört. Förhoppningsvis blir bara det ännu bättre. Det är lite som om gamla Hot Chip är tillbaka, fast den här gången med oljefat för en karibisk touch. Som om de satt solglas i de jättestora glasögonbågarna.

Ps. Och så kommer Pavement och Surfer Blood till Way Out West. Bra bra.

Kristin Lundell

Ohoj. Det kommer mycket bra skivor nu framöver. Av det som släpps inom de närmsta två månaderna är jag extra förtjust i Vampire Weekend (en nypa mer elektronisk än debuten), Daniel Gilbert, Hästpojken och Joel Alme. Men mest av allt just nu lyssnar jag på nya Beach House. Jag gillar den så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kanske till Baltimore där de kommer ifrån eller till Barcelona där de spelar ikväll. Antagligen stannar jag hemma. Gårdagens tripp till Oslo och Robbie Williams får räcka för nu. Tack och lov att jag har Beach House-skivan. Det spelar ingen roll hur många som räknar ut albumformatet. Jag kommer alltid att vara dess förtrogna.

Kristin Lundell

The Bear Quartet fortsätter att vårda sin roll som den svenska poppens mest vrånga band. Istället för att korka upp Champis-flaskan för att fira att man kan vinna pris för årets rock knåpar man istället ihop följande meddelande till Grammis-juryn:

”Tack men nej tack. Vi avsäger oss nomineringen, vi vill inte ha med Er att göra. Hoppas Ni respekterar detta. Vi tycker att en ursäkt vore på sin plats. Säg förlåt. Vänligen, The Bear Quartet”.

Helt strålande roligt. ”Vi tycker att en ursäkt vore på sin plats. Säg förlåt”. Lysande.

Kristin Lundell

Pete, Pete, Pete (skakar på huvudet). Ikväll skulle han ha spelat på Debaser Medis men nog var det lite väl naivt att tro att han faktiskt skulle dyka upp i fysisk form. Det sägs att han fastnade i Tyskland av någon anledning – eller flera – och en ny konsert är inplanerad att äga rum den 11 januari. Köpta biljetter gäller. Om Peter Doherty faktiskt dyker upp då är såklart en annan femma, likaså om han kommer till Malmö i morgon. Man gör nog säkrast i att inte ta något för givet innan han kört den sista låten och gått av scen.

Kristin Lundell

…och nyaste låten Norway finns att lyssna på här. I februari kommer de dessutom till Stockholm. Mycket bra.

Den som vill uppdatera spellistan med en sprillans jullåt gör säkrast i att direkt traska in här och lyssna på Milbergs fina bidrag till adventsmusiken. Den allra sötaste räven har redan hittat dit.

Kristin Lundell

Man skulle kanske kunna tro att det var slut på bra skivor nu när bara en månad återstår av året och hela 00-talet. Inte då. I mellandagarna släpper Daniel Gilbert sittdebutalbum New African Sports, Soul Café Club No #1 och Hästpojken kommer med sin andra skiva Från där jag ropar. Nog för att jag gillade Hästpojkens punkigare sida, den som de visade på debutskivan Caligula, men banne mig om den nya popsidan som de visar upp nu är bättre ändå. Eller så är det bara det typiska tecknet på att musik ju inte alltid behöver bedömas och tolkas i perspektiv av klassiker utan som tecken på sin samtid. Där och då snarare än för evigt (vilket å andra sidan är att för evigt säga något om där och då).

Apropå där och då – och här och nu – spelar Julian CasablancasGöta Källare i Stockholm ikväll. Som en sammanfattning av 00-talet.