Spiritualizeds mobil ligger bredvid mig

Jag är på Hotel Amigo i Emmaboda och min idol Jason Spaceman i Spiritualized har glömt sin mobiltelefon på bordet bredvid mig. Hmm, jag undrar vad jag ska göra.

Tills jag har kommit på lösningen på telefondramat är här en snabb och stolpig rapport från gårdagen, den första dagen på sista upplagan av världens sötaste festival:

Det var en urkul kväll och festivalområdet såg nästan precis ut som det gjort sedan jag var här för första gången för tio år sedan. Jag pratade med festivalens general (fast jag tror inte att han själv skulle kallas sig för det. Det är en titel som jag ger honom nu) Håkan Karlsson under mitt nya favoritband Detektivbyråns spelning. Han var cool som en filbunke och tyckte att det skulle bli skönt att göra om festivalen nästa år. Jag är verkligen imponerad av hans lugn. Om jag hade varit ansvarig för Sveriges bästa festival hade jag nog varit yr som en höna.

Detektivbyrån fick skriva autografer efter deras fenomenala spelning. Det var fint. De söta flickorna i Au Revoir Simone var jättebra. Of Montreal var tappra och trotsade teknikproblemen utan att bli sura. När jag satt bredvid dem i frukosten i morse var de ingen som såg sur ut över att strömmen gått stup i kvarten igår. De åt bananer och tog snällt bort sina brickor från borden. Jag väntade på att få höra den där roliga låten – från deras senaste album – där Kevin Barnes sjunger om black metal-banden i hans nya hemland Norge. Fast jag tror inte att de spelade den.

Nu har Jason hämtat sin mobiltelefon. Tur, så slipper jag fundera på saken. Nu ska jag ta en tupplur – Emmabodas järnvägsspår ligger vägg i vägg med mitt rum – så jag blev väckt med jämna mellanrum i natt. Sedan är det dags att gå upp på området igen. Ikväll spelar Spiritualized. Äntligen. Kanske borde jag ha tagit hand om hans mobil. Så hade han kunnat ringa mig och jag hade kunnat säga att hans spelning är den spelning jag sett mest fram emot i sommar.