Kvinnor som gråter och kramas i grupp

Lipstick Jungle är serien som skrivits av Sex and the City-författarinnan Candace Bushnell och som sågades vid märkessko-fotknölarna när första avsnittet sändes i USA i februari. Och visst är första avsnittet fantasilöst dåligt. 30+ kvinnor i karriären som gråter ut misslyckanden i grupp, kramas och äter cup cakes. Kära nån, en serie som till och med verkar sämre än Cashmere mafia. Men döm (nästan) aldrig ut en tv-serie efter första avsnittet. Igår fastnade jag vid den – faktiskt lite spännande – cliff hangern i avsnitt tre och konstaterade att Lipstick Jungle sakta men säkert har gått från en etta på tärningen till en svag trea. På det betyget kommer den säkert att stanna. Med andra ord: inget att hänga upp sitt liv på, men fungerar att slötitta bort en timme på. Lipstick Jungle börjar visas på Canal Plus i september.

För att helt byta ämne så kan jag inte sluta lyssna på Poni Hoax Antibodies! Ja ja för att den kanske låter som om Franz Ferdinands sångare Alex Kapranos tagit över mikrofonen, och melodierna, i Interpol. Men den är ju så bra! Antibodies antibodies antibodies.