Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

I morgon släpps Arctic Monkeys nya album Humbug. Jag skulle hemskt gärna gilla det, bandets genombrottssingel var ju poplysande när den dök upp och The Last Shadows Puppets-skivan var en av mina favoriter förra året. Men hur många gånger jag än lyssnar på Humbug så blir den aldrig roligare än bara sådär. Kanske var det ingen smart idé av Turner att flytta med sin flickvän till New York. Kanske hade en vistelse i den gamla hemstaden Sheffield lett till mer tristess och bättre låtar.

För om man hade silat bort Turners dialektalt breda sångröst hade det som blivit kvar på Humbug låtit som vilket lagomt begåvat britrockband på dussinet som helst. Ett sånt band som presenteras som framtiden i NME men som sedan slängs på bandtippen; jag hade velat ge något exempel men har givetvis glömt bort alla namn. Kanske hör det till deras öde. Men nog finns det väl mer hos Arctic Monkeys att hämta än det de visar på Humbug? Det måste det göra. Tills dess ser jag istället fram emot en ny Last Shadow Puppets-skiva. Och så Richard Hawleys fina nya skiva som kommer i september. Den fortsatte att stadsvandra runt på sina Sheffieldska marker.