I kväll är det dags för Patti Smith på Cirkus! Det ska bli väldigt kul. Fast egentligen är jag mer fascinerad av henne som person än hennes musik. Den senaste cover-skivan Twelve är ingen omistlig klassiker direkt. Fast jag föredrar i alla fall hennes bluegrassiga albumversion av Nirvanas Smells Like Teen Spirit framför Paul Ankas crooner-tolkning av samma låt (och här finns den i ukulele-version). Kanske hade jag uppskattat Pauls försök mer om jag inte hade förlyssnat mig på Richard Cheese några år tidigare. Måttfullhet är verkligen en dygd.

Pattis konsert börjar kvart i åtta ikväll. Jag gillar att gå på konserter med artister över 50 år för att de har vett att börja i tid. Jag vill inte ens räkna ut hur mycket tid jag har slösat på att vänta på diverse rockband i svettiga hockeyhallar. Fast jag ska egentligen inte klaga. Rockband är åtminstone hyffsade på hålla tider, inte som reggaeartister som släntrar upp på scen klockan fyra på morgonen om de ens orkar göra det. I jämförelse med det är en halvtimmes väntan på Good Charlotte egentligen ingenting.

Eftersom jag sparade en massa pengar på att inte köpa dyr festivalmat i helgen köpte jag istället en stork i teak. Det ångrar jag idag när jag ser nyktert på saken. Snart får jag besök av P1-programmet Medierna. Vi ska prata musikjournalistik.