Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Åh. Så har halva veckan plötsligt flugit iväg. Och jag har inte sett något enda Flight of the Conchords-relaterat material på minst tio dagar. Det känns konstigt men lite bra också. Jag var lite väl insyltad där ett tag. Hela mitt liv kretsade kring Bret, Mel, Murray och Jemaine. Nu har jag åtminstone tid att jobba.

Idag fixade jag Jack Peñates nya skiva. Ska försöka lyssna på den ikväll på väg till invigningen av nya PUB. Det sägs att Hot Chip ska dj-a där. Men om Jack Peñate-skivan är bra – vilket jag har höga förhoppningar på att den ska vara – kanske jag lyssnar på den i vimlet. Visst känns London som musikstad plötsligt roligare än på mycket länge? Jamie T, Jack P, Kate Nash, The Maccabees och Lily Allen är bara några av de nya unga artisterna som fått London-scenen att blomma igen. Jag har en hel lista över andra lovande namn. Ska ge en rapport när jag fått tid att lyssna igenom den.

Idag var jag med i Christer i P3 och pratade om Alla var där-fenomenet. Jag ångrar verkligen att jag inte var där när Morrissey spelade på KB. Hur kunde jag missa det? Jag tänker verkligen inte missa när Baby Dee spelar i Stockholm i slutet av oktober. Underbara Baby Dee. Jag tänker heller inte missa Feist på tisdag och Detektivbyrån den 17 oktober. Om det är något jag lärde mig av Morrissey-historien är att det är bättre att gå på en konsert för mycket än en för lite.

I morgon ska jag prata om dåliga låttexter i MTV Phaser. Men vad är egentligen en dålig låttext? Måste man inte ha höga ambitioner som misslyckas för att ha skrivit en dålig låttext? Det finns ju bra och välskrivna dåliga låttexter.
Och allt beror ju givetvis också på mottagaren och i vilket syfte som låttexten skrivs. Jag tror bestämt att detta måste klassas som en filosofisk fråga som jag inte hinner formulera svaret på just nu. Det är snart dags att ringa till Promise and the Monster.