Hets är min arvedel i världen eller nåt sånt

Oj, vilken kväll. För att himna lämna recensionen av Bob Dylans Debaser-konsert var jag tvungen att rusa i slutet av första extranumret Like a rolling stone. Sedan var det taxi hem och mindre än en timme efter att spelningen slutat hade jag skickat in texten. Det var hårt deadline-surfande. Nu är jag alldeles matt. Det var en speciell konsert. Framför allt för att jag stod så bra till – långt fram till vänster – att jag kunde se Bob le. Ja det är sant. Det legitimerade stenansiktet Bob såg glad ut. Eller log och log förresten. Sånt är ju också relativt. Men han drog lite på smilbanden. Tre gånger är jag säker på att han log och en och en halv gång tror jag att han gjorde det. Han rörde i alla fall munnen i en sådan riktning att det skulle kunna tolkas som ett leende. Och det gjorde jag. Ibland måste man vara generös.

Men han sa inte ett ord till publiken. Inte ens tack. Fick rapport på sms om att han lyft på hatten i alla fall. Det är ju också en hälsning.

Nåväl. Nu måste jag lägga mig och få lite perspektiv på saken.