Konsumenttest – tv-serier

I mitten av augusti tog jag och Sebastian Suarez-Golborne på oss ansvaret att titta igenom en handfull amerikanska pilot-tv-avsnitt som spridits under sommaren. Det var egentligen tänkt att detta skulle vara med i en tidning i september. Men releasen sköts upp och därför kommer tv-testet nu här på bloggen. Håll tillgodo och ha överseende med den icke-befintliga layouten.

Reaper

Buffy-möter-Clerks-komedi. Eller Donnie Darko-möter-Veronica Mars.
Sam vaknar på sin 21-årsdag och får reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen. Djävulen anlitar honom för att suga upp förrymda onda själar med en bordsdammsugare.

Medverkande: Ray Wise som spelade Leland Palmer i Twin Peaks är grym som djävulen. Slacker-geniet Kevin Smith regisserar piloten.

Musik: Becks ”Devil’s Haircut” och indierock du kan ha läst om i NME.

Garderob: Allt från The GAP.

Omdöme: Usla sci-fi-actionscener, halvdant manus. Men Leland Palmer är alltid Leland Palmer.

Framtidsprognos: Läggs ner efter en säsong, få sörjande.

—-

Pushing Daisies

Ned har förmågan att väcka döda till liv genom att röra dem. Tyvärr dör de igen om han rör dem en gång till. Och så väcker han sin stora kärlek till liv. Desperate Housewives, Amelie Från Montmartre och Lemony Snicket i Orpheus-tappning.

Regisserad av Barry Sonnenfeld som gjort Men In Black och The Addams Family.

Musik: Väldigt Danny Elfman – alltså inte så långt från Edward Scissorhands.

Garderob: Starka färger

Omdöme: En av de snyggaste TV-serierna vi sett men väldigt ostiga kärleksscener

Framtidsprognos: Nedlagd efter en säsong, eviga skrik efter DVD-boxen från fansen.

—-
Californication

Dekad författare med skrivkramp ligger med horder av tjejer istället för att ta hand om sin dotter. Väldigt mycket nakna bröst. Väldigt mycket sex. Väldigt mycket edgy svordomar.

Medv: Arkiv X-vraket David Duchovny. Fans av The Nanny kan fasa för att Madeline Zima som spelade lillflickan Gracie dyker upp som naken bimbo.

Musik: The Rolling Stones “You Can’t Always Get What You Want”.

Garderob: Inga kläder.

Prognos: Given på SVT:s Nip/Tuck-slot. Det handlar visserligen bara om ett fejkprovocerande as – men precis som med alla as kan de vara märkligt fascinerande. Exakt lika många säsonger som Six Feet Under. Lite för länge alltså.

—-

Cavemen:

Ursprungligen en reklam för försäkringsbolaget Geico som gjorts om till bedrövlig snärtig halvtimmeskomedi. Serien följer ett gäng på tre grottmänniskor i modern tid och hur de tacklar omvärldens rasism. Lite grabbig Entourage, lite Alf och lite Malcolm X.

Musik: Som alla rockband som skulle vara elektroniska på nittiotalet.

Kläder: Kroppsbehåring

Prognos: Grottmänniskor möts av samma rasism som svarta i USA. OK. Men sen då? Att bara spy ur sig klyschor i en halvtimme räcker inte. Ungefär lika spännande som en långfilm byggd på ICA-reklamen.

Prognos: Sex avsnitt. Högst.

—-

Chuck

Taglinen går ” Computer geek by day. Government operative by night.”
Världens största nörd – till hälften Seth Cohen i OC, till hälften J.D. i Scrubs – dras in i en spionhärva. Hans hjärna blir på mystiskt sett en hårddisk fylld med regeringshemligheter.

Skriven av Josh Schwartz som gjorde O.C.

Musik: Mycket Teddybears STHLM. Och så Beck igen.

Kläder: Sexig kevlarbody för tjejerna. Casual för killarna.

En datanörds våta dröm – men vi fattar ingenting. Obegriplig sörja av teknik, action och krystade skämt. Tyvärr hänger ingenting ihop. Vaddå hårddisk i hjärnan?