Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Jag vet att jag är som en 100-åring men om en konsert ska börja klockan sju kan den väl börja just klockan sju. Inte klockan nio. Det är stor skillnad på sju och nio. Särskilt när det är höstkallt ute och även insläppet var försenat. Jag försökte tjuvlyssna på ungdomarna framför i kön men de bara pratade om hur mycket de hade kräkts i helgen. Kanske var det för att bli av med den ensamma kvinnan som stod lite för nära och lyssade (that would be me). Så jag lämnade kön och gick och köpte en kopp kaffe istället.

Medborgarplatsen träffade jag sedan en 79-årig farbror som var nyfiken på vad alla köade till. På hans tid hade de bara Nalen att gå till. Och där kom man inte in om man hade druckit så mycket som en (1) öl. Då var det bara att gå ett varv runt kvarteret. Farbrorn hade varit kollega med Lennart Hyland och kriminalreporter på Aftonbladet i slutet av 40-talet. Han berättade om en spännande rånhistoria med två norrmän som hade blivit gripna i Åre 1947. Och så berättade han när han såg på tv första gången. Det var i New York på 50-talet. Väldigt exotiskt. Efter det gick jag in och satte mig i en trappa och kände mig som en skol-party crasher (varför finns det inget svenskt uttryck som är så bra som to crash a party? Eller finns det det?) medan de glada popkidsen runt omkring dansade, spinkade på varandra och hånglade. De var söta. Jag var kall om fötterna.

Det blev med andra ord inget Grey’s anatomy-tittande för mig igår kväll. Och fråga mig inte någonting om den nya Filip-och-Fredrik-serien Myggan. Den vet jag inget om. För när den visades igår kväll var jag på Debaser Medis och tittade på det försenade Slagsmålsklubben. Jag är i och för sig den enda privatpersonen i Sverige som inte är övertygad om Fredrik och Filips storhet men nu kommer jag inte heller att hänga med varför så gott som alla svenska kändisar rasar mot dem i kvällspressen. Vilket i och för sig är det gamla vanliga. De känner sig kränkta och förlöjligade av F&F. Same old same old.