Slutet på en indiehistoria

Igår var det den absolut sista festivaldagen i Emmaboda. Fast jag befinner mig fortfarande i en förnekelsefas och vägrar att acceptera att detta är sista gången som jag kommer att ha jätteroligt på en äng i Emmaboda. Jag känner på mig att det kommer bli något lika roligt nästa år. Men det har varit en fantastiskt rolig sista festival. Shout Out Louds gjorde en bra spelning men dåligt ljud igår. Men hellre dåligt ljud och bra låtar än tvärtom. Jag gillar verkligen Shout Out Louds. Deras Our ill wills är en av årets bästa svenska popskivor.

Dinosaur Jr gjorde också en jättebra spelning igår. J Mascis har verkligen ett osannolikt rockstjärneutseende. Igår hade han på sig lila glasögon, en lila-spräcklig Adidas-jacka och sina egendesignade lila-silvriga sneakers. Väldigt färgmatchad med andra ord. Jag gick runt med honom på området en stund och han blev stannad hela tiden av folk som ville ta kort eller fråga om hans klädstil. Roligast var när en tjej – som uppenbarligen inte visste vem han var men som gillade hans stil – stannade honom för att fråga om hans jacka. Hon ställde en jättelång fråga på svenska som handlade om ifall jackan var limiterad eller inte, J tittade hela tiden på henne med apatisk blick utan att säga något om att han inte kan svenska. Tjejen ställde om frågan igen och J fortsatte att titta oförstående på henne utan att säga något. Till slut får Dinosaur Jr:s amerikanske ljudtekniker rycka in och säga att J inte förstår svenska. Ha ha, varför kunde han inte säga det själv? Han bara stod och stirrade helt oförstående på henne.

Vilken helt otrolig gitarrist J Mascis är förresten. Man vill inte råka få en Dinosaur Jr-låt när man spelar Guitar Hero. Hur kan han egentligen spela som han gör? Jag träffade den extremt sociale trummisen Murph i frukosten och han var jättenöjd med spelningen. Han berättade något om en tjej som hade försökt tvångsbyta tröja med J igår efter spelningen. Och Lou Barlow hade ett par uppkastade trosor hängande på sin bas. När de ramlade av under hans intensiva spel var han noga med att hänga tillbaka dem. Som en trofé.

Nu är det dags att checka ut från hotellet – jag kommer att sakna mitt spindelvävsbeklädda rum som såg precis ut som ett hotellrum jag bodde i i Östtyskland i mitten av 80-talet. Men alla sagor har ett slut.