Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Puh. Hela skivskåpet svämmar över av julskivor. Första albumet som försöker tjäna pengar på julen kom i början av oktober och sedan dess har högen växt så raskt att den numera väller ut så fort skåpsdörren öppnas. Julmusik – denna så hatade och förtalade genre. Men för första gången någonsin känner jag mig nu riktigt sugen på att lyssna på sådana skivor. Kanske var det Sufjan Stevens utförliga jul-ep-box Songs for Christmas som kom förra året som väckte min längtan efter musik som snöar in på tre dagar i december. Förra året växlade jag mellan Stevens-samlingen och den klassiska Phil Spector-julskivan. I år skulle jag vilja utöka spellistan. Men med vad?

På den fina, och nysläppta, Jan Johansson-samlingen Piano dyker Nej, se det snöar upp. Men den är 59 sekunder lång och kan nog inte spelas på repeat alltför många gånger.

Vilken dröm det vore om Sveriges mest charmanta orkester Detektivbyrån hade kunnat spela in en vacker jullåt med Värmlands-touch. Eller om Ferraby Lionheart hade kunnat samla ihop alla sina klockor och spela in sin version av julen. Eller om Kate Nash och Jack Peñate hade kunnat samarbeta och göra en dansant jullåt. För att inte tala om ifall Patrick Wolf ville ge sin syn på saken. Eller Baby Dee eller kanske Coconut Records. Alldeles strax ska jag besöka skivskåpet igen. Håller tummarna hårt för att det kommit in en samlingsskiva med ovanstående.