X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Idag meddelades att Nicolas et Jean-Benoit från franska Air kommer till Sverige för en spelning på Berns den 29 november. Duons nya album Love 2 släpps den 7 oktober men singeln Sing Sang Sung finns att lyssna på bandets hemsida Airchelogy (också bandets Myspace-adress ger en hint om att de har en soft spot för ordvitsar. Eller vad sägs om: myspace.com/intairnet). I morgon kl 10 släpps biljetterna till konserten.

Kristin Lundell

Igår kom beskedet som borde ha kommit för tio år sedan: Oasis splittras. Bandmedlemmar har hoppat av och hoppat på genom åren men den här gången var det Noel Gallagher som till slut fått sitt kokta ägg stekt. Ingen bör dock sörja över beskedet, snarare glädjas. För det har med de senaste skivorna varit uppenbart att Oasis enda väg i den här skepnaden har varit nedåt. Ett band som var så lysande på sitt 90-tal, och som har skapat britpoppärlor som få andra, förtjänar ett bättre slut än att oengagerat harva ihjäl sig i ishallar. Nu närmast kommer antagligen några soloskivor – jag tror på Liams först, sedan Noels – och därefter hoppas jag att Noel tar vara på sin komiska talang och åker ut på en turné liknande Ray Davies Storytelling. Det finns ju hur många uppslag som helst från Oasis-åren som Noel skulle kunna stöpa om till berättarmaterial och stoppa in mellan sina låtar. Han är ju på en topp 5 över roliga popstjärnor när han lägger den sidan till. Liam med. Men tills dess, en gammal favorit, här med Noel och Chris Martin. Det var innan Liam kallade Coldplays fans för fula och töntiga, men flera år efter att Oasis gamla skivbolagsboss Alan McGee kallat Chris Martin för sängvätare. Hur ska det bli nu? Vem ska ta på sig rollen och förolämpa andra artister? Säkert Liam ändå. På sitt håll. Han kommer nog att vara en popvärldens svar på Ring P1-lyssnare.

Kristin Lundell

Trots att Deportees har gjort vad som nog kan vara min favoritskiva i år har jag aldrig sett dem live. Om några timmar spelar de på Popaganda, ett – förvisso jättelångt – stenkast från mitt skrivbord men inte heller då kommer jag att se dem. Festivalsäsongen får vara över för i år (med eventuellt ett återfall på Airwaves), vilket känns passande. Helgens Popaganda blir ju som ett sista utomhusskift för både artister och publik. Förhoppningsvis kommer den före detta Brooklyn-hipster-duon, numera Manhattan-hipster-duon, MGMT att vara betydligt piggare än i höstas. Och undrar hur Bloodyshy & Avant-baserade Miike Snow kommer att föra sig på scen? Men den som kommer att tillbringa kvällen fastkedjad vid på tok för mycket jobb, kan i alla fall nöja sig med följande blandband. Som mina sex bästa låtar, denna fullproppade fredag, väljer jag följande (de flesta finns dessutom på artisternas MySpace, väldigt handy om någon är nyfiken):

Kings of Convenience – Boat behind. Den akustiska popduons nya skiva är fullstickad av de allra
varmaste av låtar och bäst av dem alla är – i alla fall idag – Boat behind.

Taken By Trees – My boys. Taken By Trees-Victorias tolkning av Animal Collectives My girls
är en urfin historia som föddes under en resa till Pakistan.

Richard Hawley – Open up your door. Den klassiske romantikern Hawley halar fram ytterligare en
pomadaballad ur sin bakficka.

Maps – I dream of crystal. Den förut så enstörige shoegazepoppen har flyttat ut ur
pojkrummet och börjat socialisera sig en aning.

Jamie T – 368. Den unge Jamie Treays skruvar sin cockneypop ett halvt varv till.

Port O’Brien – My will is good. Mjuk-rivig amerikansk skäggpop vars oktoberskiva är rätt upp och ner urfin.

Och på teven finns alltid: Hung, Eastbound & Down (faktiskt ganska rolig) och som alltid: Mad Men. Det blir en flott helg för den som vill vara inomhus.

Kristin Lundell

I morgon släpps Arctic Monkeys nya album Humbug. Jag skulle hemskt gärna gilla det, bandets genombrottssingel var ju poplysande när den dök upp och The Last Shadows Puppets-skivan var en av mina favoriter förra året. Men hur många gånger jag än lyssnar på Humbug så blir den aldrig roligare än bara sådär. Kanske var det ingen smart idé av Turner att flytta med sin flickvän till New York. Kanske hade en vistelse i den gamla hemstaden Sheffield lett till mer tristess och bättre låtar.

För om man hade silat bort Turners dialektalt breda sångröst hade det som blivit kvar på Humbug låtit som vilket lagomt begåvat britrockband på dussinet som helst. Ett sånt band som presenteras som framtiden i NME men som sedan slängs på bandtippen; jag hade velat ge något exempel men har givetvis glömt bort alla namn. Kanske hör det till deras öde. Men nog finns det väl mer hos Arctic Monkeys att hämta än det de visar på Humbug? Det måste det göra. Tills dess ser jag istället fram emot en ny Last Shadow Puppets-skiva. Och så Richard Hawleys fina nya skiva som kommer i september. Den fortsatte att stadsvandra runt på sina Sheffieldska marker.

Kristin Lundell
Kristin Lundell

När sommaren och hösten inte kan bestämma sig vem som ska ha vad är det perfekt att vända sig till Port O’Briens trygga värld. I början av oktober kommer bandets urfint mjukskäggiga och yllevarma skiva Threadbare. Att bandet huserar i San Francisco låter egentligen som en halv omöjlighet. De borde ju komma från någonstans i nordvästra USA eller kanske Kanada. Port O’Briens musik låter som om den inte alls tillbringat sina dagar i solskenet utan med vinden vinande utanför timmerstugan och fotogenlampan på bordet. För den som vill lyssna på kvintettens två tidigare skivor All we could do was sing och Wind and the swell finns de att köpa såväl i butik som digitalt. Missa dem inte, Port O’Brien kan vara just det som den här hösten behöver.

Kristin Lundell

Idag lyssnar jag nästan bara på Jamie T:s kommande skiva Kings & queens. Jag har nämligen, lite förvånat, upptäckt att jag ju gillar den mycket. Under de två veckor som gått sedan jag först lyssnade på albumet, och tyckte att den var okej, så har den hängt runt där i datorn och blivit riktigt bra. De cockneydialektala låtarna har klivit ut ur skuggan från hans debutskiva och visar sig nu i eget rampljus. Det är så här alla skivor borde få behandlas. Jag har aldrig varit mycket för det där med intensiv hetslyssning – om det inte är på favoritlåtar eller älsklingsskivor. För den som vill ha en ny låt att spela om och om igen tipsar jag om Forget me not, från Jamie T:s Chaka demus ep. Finns att lyssna på på hans Myspace. Play, rewind, play, rewind.

Kristin Lundell

Mad Men hade ju amerikansk premiär i söndags men kanske ska vi hålla oss från att prata om det till serien har premiär i Sverige under hösten. Men nog är det rasande omodernt att det inte går att lagligt få tag på serien innan dess, i alla fall inte om man har ett svenskt ip-nummer. Har man inte en dator som hör hemma i USA möts alla försök att betala för sig med ett rött stopp-märke. Så dumt att inte vilja ta emot pengar från de som vill göra rätt för sig. Mad Mens manusförfattare, kostymörer och skådisar är ju värda vartenda öre de kan få, vare sig det är i dollar eller kronor. Det gamla regionstänket känns mer 1999 än 2009.

Men för den som vill ägna sina kvällar åt pyssel istället för tv kan man beställa klippdockor med Joan som motiv. Bara att klippa ut och sedan klä på och klä av. Perfekt för alla Mad Meniacs över två år.

Kristin Lundell

I morgon tisdag kommer min intervju med Ben i Band of Horses. Men den som är intresserad av att lösa om ännu mer skäggrelaterad musik gör bäst i att läsa Beard magazine, som dock och dessvärre verkar ha slutat tryckas i nya nummer. Men på sidan finns gamla nummer kvar att beställa och en blogg att titta på. May the beard be with you.

Kristin Lundell

Fem timmars sömn innan en recension skulle lämnas, ett hotellrum dit inte internet når och regn utanför fönstret. Tack och lov att Band of Horses spelade igår. Vilken fin konsert. Vilken låt Funeral är. För att inte tala om No one’s gonna love you. Och vilken sympatisk person den generöst tatuerade sångaren Ben Bridwell är (istället för vigselring har han ett rött hjärta tatuerat på ringfingret) . På dagen innan spelningen hade han och bandet varit och bunkrat upp sig på nya kläder från Nudie. Bridwells americana-style är egentligen svensk. Som han själv uttryckte saken. Mer om Band of Horses dyker upp i en intervju i tidningen på tisdag.

Nu dags att försöka hinna se Patrick Wolf som fått den urdumma speltiden kl 13. Förhoppningsvis får den brittiske stilkameleonten en stor publik. Det förtjänar han. Och kanske lyckas han hålla hängselbyxorna uppe. Han har ju en (o?)vana att ta av sig naken på scen; något han kanske måste tämja om han ska kunna lyckas med sitt nya mål: att ta sig till Eurovision Song Contest. När jag telefonintervjuade en icke-påklädd Wolf förra veckan berättade han att han redan skrivit en låt som nämner Paris, Berlin och London. Sounds like a winner – även fast Christer Sjögrens försök på samma sak inte gick vägen. Wolf tyckte i alla fall att Alexander Rybak var en värdig vinnare. Unga män med fiol håller visst ihop.