X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Nya skivor från:

– Jamie T (snygg om än inte lika speciell som debuten. Ska lyssna på den några gånger till innan jag bestämmer mig vad jag tycker)

– Taken By Trees (urfin och speciell, inspelad i Pakistan med pakistanska gästmusiker! Mitt favoritspår är versionen av Animal Collectives My girls som här heter My boys)

– Richard Hawley (hans storslagna pomadaballader fortsätter att vandra på kärleksstråk i Sheffield)

Maps (de shoegaziga låtarna har gläntat på dörren från pojkrummet).

Och på det förra veckans popkulturresa till Manchester med fotografering utanför Salsford Lads Club, besök i den lilla byn där Sylvia Plath ligger begravd och så en titt från bilfönstret på fish and chips-shoppen i Bacup där Agyness Deyn jobbade. Regnigaste sommaren på länge eller inte, slutet av juli hade inte kunnat bli så mycket bättre för den här katten. Detta trots att Castle Howard – även känt som Brideshead-slottet – fick stryka på foten av tidsbrist.

I morgon börjar Emmaboda. Tionde – eller blir det elfte? – gången gillt för mig. Mest av allt ser jag fram emot att se Marina and the Diamonds, Aeroplane, Metronomy och 2 Many DJ:s. Och så se om jag kan ändra mig och börja gillade Bloody Beetroots. Men först ska jag titta på dokumentären om lejonet Christian som jag köpte för ynka 2 pund.

Kristin Lundell

Efter en vecka med älvbrus, gransus och fornnordiska lokalmål – det pratades stolt om LarzKristerz på konditoriet i city, det som ligger precis bredvid Hagström-kontoret – var öronen perfekt förberedda för att ta in skivan som låg och väntade i ett kuvert hemma. Den 20 juli släpper Sigur Rós-sångaren Jónsi och hans partner Alex sin första skiva ihop, Riceboy sleeps: ett album som får hjärtan hos oss islandofiler och postklassiska anhängare att slå betydligt fortare.

Precis som spåren på Sigur Rós-skivorna är det låtar som flyter fram och tillbaka, helt utan vers-refräng-vers-paus-för-handklapp-och-publikallsång. Fast postrocksidan är utbytt mot postklassiskt och Jónsi låter sin gnyende sångstämma – indievärldens svar på valsång – stå i bakgrunden och släpper istället fram en väluppfostrad kör. Riceboy sleeps är en mer subtil skiva än senaste Sigur Rós-skivan med ett blygt rodnande piano och fioler som talar med små bokstäver (ett välbehövligt avbrott mot vårens alla stampa-i-takt-fioler). Det är ett album som kräver full uppmärksamhet; som bubblar svagare och starkare om vartannat, drar fram och tillbaka mellan naturromantiskt och sakralt. Att lyssna på Riceboy Sleeps är lite som att bila ett varv runt Island med stopp i Djupivogur, Akureyri och Isafjördur. Som att studsa runt på ett mossbeklätt stenlandskap några mil ifrån Vatnajökull (och där kom naturreferenserna som visst är halvt omöjliga att hålla sig undan när det gäller den moderna isländska scenen).

För den som inte är lagd åt det postklassiska utan snarare det typiskt postrockska hållet har de fyra nittonåringarna i det Reykjavik-baserade bandet For a minor reflection släppt sitt debut-mini-album Reistu þig við, sólin er komin á loft (som jag tror betyder ungefär Upp och hoppa, solen har gått upp). Bandet bildades för två år sedan och gjorde direkt sitt första framträdande på den fina popfestivalen Iceland Airwaves. För den som är sugen på att åka till Airwaves, i år så hålls festivalen 14-18 oktober. Nu var det förvisso fyra år sedan jag var där senaste men jag kan ändå rekommendera ett besök. Ólafur Arnalds – som den 31 augusti släpper en ny skiva med spåren som han förut skänkte bort gratis på nätet – kommer han också.

Kristin Lundell

I morgon, tisdagen den 7 juli, ”utgår MTV:s ordinarie tablå för att hylla Michael Jackson” berättar ett pressmeddelande som kom nyss. Ja men det var väl banne mig på tiden att det som en gång i tiden var världens främsta musikkanal ordentligt uppmärksammar att King of Pop har gått ur tiden. Synd bara att de är absolut sist med att jaga bollen (att sända en specialare tio dagar efter hans död kan inte ens anses att vara på bollen). Missförstå mig rätt, jag orkar inte med en enda hyllning till vid detta laget. Men nog är det en principsak att MTV ska uppmärksamma en händelse som Jacksons bortgång. Att MTV nu kommer med en specialtablå i den här frågan är väl det yttersta exemplet på hur mycket på botten den forna musikkanalen, numera ungdomssåpeteven, befinner sig idag. Men det är klart: det finns ju många viktiga The Hills- och Supersweet Sixteen-repriser som ska visas. De har ju ändå bara sänts hundratusen gånger. Superhög prioritet på det.

Nu dags att lyssna på nya Maps-singeln.

Kristin Lundell

Jag har ju redan tipsat om The Dead Weather – bandet som White Stripes karismatiske Jack White har startat ihop med bland andra Alison Mosshart från The Kills – men nu börjar det dra ihop sig till debutalbumsläpp. 13 juli kommer skivan Horehound och för den som befinner sig i det stora landet i väst nu i veckan kanske en förhandslyssning av skivan skulle sitta som en smäck? Klicka i så fall här för datum och platser. I morgon är det premiär för skivan i den rockmusikaliskt så anrika staden Seattle.

Så här kan det låta när The Dead Weather spelar live. White sitter bakom trummorna och gör en Phil Collins.

Kristin Lundell

Arvikafestivalen 2009 är nu över. Åtminstone för de som inte behöver städa området eller montera ner det gigantiska Apollo-tältet. Bäst på lördagen var Fleet Foxes och deras allra bästa sång Mykonos. Årets enda stora konsertkrock var för övrigt den mellan Fleet Foxes och Little Boots som båda fått speltiden åtta på lördagkvällen. Men när den barfota vegansångaren Robin Pecknold och hans skäggiga bandbröder knallade in på Apollo-scenen och rullade ut sin organiskt enstöriga men perfekt sammanvävda stämsång behövde ingen som valde Fleet Foxes-spåret ångra sig. Efter spelningen åkte bandet tillbaka till USA där de förhoppningsvis kommer att låsa in sig för att spela in lite nya låtar. Fleet Foxes lysande debutskiva i all ära, men ett nytt album hade varit på sin plats.

Lördagens flottaste artist var Jenny Wilson som mötte den tryckande hettan i en rymlig, djupblå och fotsida klänning med färgmatchande hatt. Thåström gjorde en väldigt bra konsert på Vintergatan och vad vore väl en festival utan husbandet från Düsseldorf, DAF och deras Der Mussolini? Arvikas hemsida säger att bandet bara spelat en gång på festivalen tidigare. Det känns som om jag sett dem åtminstone tre gånger här. Ekvationen går inte riktigt ihop.

Nu hemfärd ihop med Mykonos, nya Wilco och kommande Hockey-skivan. Under den urlånga resan hem ska jag passa på att utse sommarens skiva. Passion Pit och Deportees ligger bra till. Lake Heartbeat också.

Kristin Lundell

Vad gör man när hela Arvika lever rövare till sena morgontimmarna och väcker en stackars recensent var tionde minut med brölsång utanför fönstret? Jo man tar sina två sovda timmar och omsätter det i en helsidesrecension av Depeche Mode med lämning kl 10. Nu dags för power nap. Bästa Depeche-numret igår var A question of time. Såhär såg det ut (fast trettio år tidigare är kanske bäst att tillägga).

Kristin Lundell

Det är lite med Karin Dreijer Anderssons (eventuella) gästande på Röyksopp som med Elvis sedan 1977: vissa har sett henne, andra inte. Hur det egentligen ligger till med saken vet jag inte. Jag står med varsitt ben i båda läger. Kanske såg jag henne, kanske inte. Jag trodde inte jag såg henne men när allt fler började säga att hon visst var där bestämde jag mig för att det var den bättre versionen av sanningen. Tältet var ju så fullsmockat att allt var så långt bort. Visst kan hon ju ha varit där och dansat på scen. Och hur ser hon egentligen ut utan The Knife-masker eller Fever Ray-iga fraggelkompostkostymer? Inte ens personalen bakom scenen verkar ha varit helt säkra på hur det ligger till med saken. Fast allt kanske går i Fever Ray-spåret att man inte riktigt vet vad som försiggår eller inte. En del av ett popmysterium.

Kristin Lundell

En väderrapport från Värmlands synthjärta (denna rapport vänder sig endast till dem som kan tänkas vara intresserade av vädret): det åskar och dundrar och det är inte något bodysynth-band som soundcheckar. Den intensiva hettan avbröts tidigare under dagen av blixtar och ösregn. Regnet piskade så intensivt när franska Poni Hoax skulle börja att jag tog det svåra beslutet att missa dem. Som tur var såg jag dem i våras. Annars hade det bara varit att dra på sig våtdräkten och gå till området. Om några timmar går Dave, Martin och Andy på scen. Låt oss hoppas att det slutat ösregna då.

Kristin Lundell

Okej, från och med nu blir det ordning och reda. Inget som kan misstolkas om värme och väder. Bara allvar, kort och koncist. Med en punkt i rubriken. Det är svalare idag.

Röyksopp gjorde igår en av de bästa spelningar jag sett under mina sju Arvika-festivaler. De spelade i ett lika knökat som stekhett tält och hade redan innan spelningen alla på sin sida. Vilken publikrespons. Helt otroligt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att så många skulle vara så peppade på de två norrmännen. Robyn dök upp som gästsångerska och Karin Dreijer Andersson var också gäst på scen. Vilken konsert. Urbra.

Nordpolen måste ha gått ner minst två kilo under sin supervarma konsert på lilla Lyran. Hans snygga leopardpälsjacka var knappast gjord för fyrtiogradig värme. Men vem har sagt att rock ska vara en behagligt tempererad dans på rosor?

– Apropå Nine Inch Nails som igår ångvältade ner hela grusområdet framför Vintergatan. Trent Reznor må verka som en knepig typ men enligt de väldigt rara receptionisterna på Oscar Statt var han och bandet ”underbaraste av de underbara” ”Helgoa” killar som visst var intresserade av keramik också. De hade uppskattande tittat på en affisch med keramikföremål som visas på ett museum i Arvika. Det var som när jag fikade bredvid Nitzer Ebb och de satt och smaskade på småkakor till kaffet. Det som händer på Oscar Statt stannar på Oscar Statt. I alla fall i teorin.

Idag är det dags för Depeche!

Kristin Lundell

Puh. Jag vet att det är varmt i hela Sverige men det kan omöjligt vara varmare någonstans än i Arvika. Det steker och kokar inne i stan – säkert tusen grader celsius – hur det då är på tältområdet vågar jag inte ens tänka på. Men det ska inte vara en semester att vara på festival. Det ska vara en prövning. Lite självspäkning sådär till ljudet av DAF. Förhoppningsvis har värmen lagt sig till Santigold spelar halv sex. Till Röyksopps spelning halv elva ska det väl vara svalt ändå. Robyn, som ska gästa norrmännens konsert, anlände till stan med InterCity-tåget från Stockholm. Så allt är i sin ordning. På gågatan utanför är allt lugnt. Denna värme.