X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Bara härom veckan pratade jag och min kompis om Jens Lekman. Vi var båda rörande överens om att det verkligen hade varit fint med en ny skiva från honom. Det var så länge sedan sist. Eller snarare: det var på tok för länge sedan sist. Vi funderade på vad han sysselsatte sig med och om han kanske hade något nytt album i kavajärmen. Ikväll (slö)surfade jag in på NME:s hemsida och läser nyheten att the-artist-formerly-known-as-Rocky-Dennis har drabbats av svininfluensa. Men nej! Enligt NME som citerar Jens hemsida sitter han dessutom i karantän! Men nej igen. Läs det hela med Jens Lekmans egna ord under avdelningen med det i sammanhanget – minns väl domedagslarmen för några månader sedan – passande namnet small talk. Stackare. Bli frisk snarast!

Kristin Lundell

Puh, vilken hetta. Hoppas att det blir svalare till Arvika drar igång om två dagar. Festival och kokvärme brukar inte vara en drömkombination. Bättre än Where The Action Is-väder javisst, men jag kan ändå inte låta bli att känna sympati för alla Arvika-besökare i svarta lackkläder. Det måste vara olidligt. Tänk alla utslag som måste frodas under ett par dötajta lackbyxor i fyrtio graders värme. Käre jösses, tapperhetsmedaljer borde utdelas (och aktier i den svenska eksemkrämsindustrin köpas för den som är smart). Det enda sättet att svalka sig idag är att lyssna på Lake Heartbeats ursnygga skiva. Och så lite The Crêpes däremellan. Nya Wilco, med den väldigt photogeniqua kamelen Alfred, får vänta till tåget till Värmland. Idag måste hjärnan bli lite fläktad.

Kristin Lundell

Att Michael Jackson är död kan inte ens ha undgått den som
tillbringat det senaste dygnet i en grotta. I den digitala samtiden sprids information
snabbare än någonsin. Sms berättar nyheten, Facebook-statusar kommenterar och
kompletteras med Youtube-länkar. Bilder sprids på Jacksons döda kropp som vitsvept
körs på bår och på hans mamma Katherine som anländer till sjukhuset för att ta
farväl av sitt barn. The Sun publicerar en närbild på ambulansdisplayen
som noterar att larmet gäller en ”50 year old male, not breathing at all”.

Rapporterna
tävlar om att vara så nära och detaljerade som möjligt och frågan är
egentligen vad som finns att sägas som inte redan har sagts eller visats överallt
runt om i världen idag. Oavsett hur stor Michael Jackson var så blir massorgen blir lite för mycket nu. Minnesorden och länkarna till slut för många. Jag tittar inte på några
fler Jackson-klipp idag. Det kan jag göra nästa vecka. Nu lyssnar jag istället
på Regina Spektors singel Laughing with. Mest för att den är himla fin.

Kristin Lundell

Det skulle bara bli en snabb googling för att hitta favoritvideon med Michael Jackson (Don’t stop til you get enough). Men en länk ledde till en annan och snart hade jag tittat mig igenom både halva morgonen och hans historia. Oavsett om man bekänner sig till fanskaran eller inte – jag gillade honom när jag var barn i slutet av 80-talet men fastnade sedan för annat – så var det ju något speciellt med Michael Jackson. Egentligen är det ingen chock att hans hjärta inte orkade längre, det är snarare en sensation att det orkade så länge, men en popikon är alltid en popikon. Det ingår lite i dealen att de ska finnas för alltid. Vare sig man är lagd åt det blödiga hållet eller inte så är det lätt att bli nostalgisk och tänka tillbaka till <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/vd15YVb2M6M&hl=sv&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/vd15YVb2M6M&hl=sv&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>”>80-talet, då Michael Jackson var den störste, en krönt King of Pop med pantrar och apor (här en danskurs till helgen).

Alla klipp jag velat länka till är ”avaktiverade på begäran”. Men här en intervju från 1988.

Kristin Lundell

Morrissey igår på Hovet: En bra konsert med en strålande inledning (minus rockversionen av öppningsnumret This Charming Man som fortfarande låter lika stelbent som i Borås). På mina tio Morrissey-konserter sedan 1997 har jag nog aldrig sett en sådan lysande version av How soon is now?. Ilsket blixtrande ljus, omformulerad text och så ett slut där Moz lägger sig på scengolvet med fötterna på trumpodiet och lyfter rumpan och ryggen i luften: en klassisk gymnastikövning som Sverige fick stifta bekantskap med under Susan Lanefelts gympingpass i Sköna Söndag på 80-talet. Okej, det där sista var egentligen ganska konstigt. Jag vet inte varför han gjorde det. Kanske behövde han akutstärka ländryggen?

Resten av spelningen var inte lika omkullvältande. Morrissey fick choklad av publiken men verkar ändå ha bestämt sig för att tala är silver på den här turnén. Nästan som om han skulle bli straffbeskattad om han sa något (roligt) mellan låtarna. Det där med Norge och schlagern hade han ju redan tagit upp i Borås. Det blev tre skjortbyten, den svarta slängdes ut i publiken, och Some girls are bigger than others – på topp 10 över världens bästa nonsenslåtar – hade av någon anledning strukits från låtlistan. Och fortfarande blev det bara ett extranummer. Undrar varför.

Ikväll spelar M WardDebaser Medis för alla som inte är på Peace and Love och tittar på Hockey. I morgon spelar britrockens meste romantiker i två olika varianter, både med Babyshambles och som sig själv, Peter Doherty.

Kristin Lundell

Om 180 minuter prick går mannen som på 90-talet ibland kallades för Mozzer upp på scen. Iiiih är bara förnamnet. Tänk om han fått feeling och ändrat något i låtlistan? Kanske rent av slängt in denna.

Kristin Lundell

Om några timmar är det dags för the one and only Steven Patrick M, man måste ju variera sig, att besöka Hovets scen. Det blir förhoppningsvis en urflott afton. Men fram tills dess att Some girls are bigger than others, Life is a pig sty och How soon is now? fyller luften runt mina öron lyssnar jag på kommande Hockey-skivan. Den släpps i augusti – men några spår finns att lyssna på här – och är en samling färgglatt sorglösa låtar. Som en blandning av MGMT, Passion Pit och kanske en aning Hot Hot Heat (minns någon dem? Bandages var i alla fall en rolig låt). I morgon spelar Hockey på Peace and Love. Den som missar det blir ledsen.

Kristin Lundell

Idag lyssnar jag på Lake Heartbeats ursnygga debut Trust in numbers som släpps i slutet av sommaren och som har producerats av den flitige Studio-mannen Dan Lissvik. Egentligen borde skivan ha släppts nu i juni; de skimrande poplåtarna är ju som klippta och skurna för att tonsätta en perfekt ljummen dag i juli. Å andra sidan förstår jag meningen med att låta skivan tonsätta sensommaren. Att bjuda på ett solreflekterande album innan ett halvår av mörker väntar.

Kristin Lundell

Det var inget oskyldigt lördagsgodis som träffade Morrissey under hans konsert i Oslo. Mitt under The Smiths-klassikern Girlfriend in a coma kastade någon inte alltför vänlig själ ett ölglas på honom. Den ölblöte Moz uppskattade – inte så förvånande – inte tilltaget utan gick av scenen efter att först ha krävt att den som kastade gav sig till känna. Resten av publiken, som alltid står troget på sin idols sida, verkar närmast komma i lynchstämning. Bring him to the stage skreks det på sina håll. Hade det funnits en spottstock på arenan hade en viss ölkastare suttit där på dubbelt pass. Se hela incidenten här. I kväll spelar Morrissey i Göteborg. Där kan han nog vara säker på att inte få någon öl slängd på sig.

Kristin Lundell

Måndag efter midsommar och jag lyssnar mest på Theoretical Girls kommande skiva Divided. Trickfilmning är kanske en utdöende konst i dagens datoriserade värld men Theoretical Girl visar prov på en grav DIY-variant av det i videon till singeln Rivals.