Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Eftersom jag är alldeles extra svag för (nästan) allt som kommer från Island blev jag minst sagt gladur av att öppna ett kuvert med den kommande Múm-skivan. Sing along to songs you don’t know släpps i augusti och jag var genast tvungen att lyssna på spåret med den klarsynta titeln Húllabbalabbalúú. Vet dessvärre inte om det är det isländska ordet för hallaballoo. Musiken ger inga ledtrådar om det heller. Än så länge har ingen såg dykt upp på skivan men det kommer med största säkerhet. Minst tio olika instrument har redan gjort sin entré så alla Múm-vänner kan vara lugna. Det är dock bäst att tilläggas att det inte låter som gamla Múm. Inte som jag minns dem i alla fall. Men nu kom sågen. Pust. Ordningen återställd.

En bild från en bensinmack nordvästra Island som jag tog i somras. Perfekt att vila ögonen på medan man lyssnar på Múm.

Kristin Lundell

Idag kan jag inte sluta lyssna på Deportees-spåret Will you talk (if I listen). Ett riktigt Dexys Midnight Runners-intro och så lite falsettröst och popsoulsväng på det. Urbra även tionde gången på raken.

Kristin Lundell

Wavves förstår jag fortfarande inte så mycket av. Tre genomlyssningar av deras skiva Wavvves, som släpps i Sverige den 3 juni, har inte gjort något för att jag ska höra den briljans som en del vill hävda ska finnas där någonstans. Jag tycker mest att det låter lo fi-skramligt på ett ganska trist och oinspirerat sätt. Inget nytt under broarna där inte. Fast spåren Summer goth och California goths är helt okej.

Det får bli lite mer Deportees istället. I morgon släpps deras album. Det är den bästa svenska skiva som jag har hört i år.

Kristin Lundell

Efter att ha lyssnat på fina Claudine Longet i några timmar bytte jag från sommarsval 60-talspop till den kommande Simian Mobile Disco-skivan. På Temporary pleasure har SMD ringt upp halva sin telefonbok och lyckats få med bland andra Gruff Rhys, Beth Ditto (från The Gossip), Jamie Lidell, Telepathe och Hot Chips Alexis Taylorsom gästsångare. Jag har ännu inte hunnit bestämma mig för vem som jag tycker lyckas bäst med sin uppgift. Men jag gillar skivan. Återkommer mer om detta senare.

Idag har jag skrivit min sista nöjekrönika (den första skrev jag för sju år sedan). Nästa vecka blir det något nytt. Men ikväll blir det Regina Spektor som är på besök i stan.

Kristin Lundell

… är Deportees nya Under the pavement – the beach. Den släpps på onsdag och är strålande bra. Jag hade faktiskt ingen aning om att jag tyckte såhär mycket om dem. Under the pavement – the beach är nog min bästa svenska skiva som släppts i år. Ursnygg är den.

Kristin Lundell

Jag har svårt att bestämma mig för vilken som egentligen är den bästa Morrissey/The Smiths-låten. Det blir nog en oavgjord seger (delad första plats heter det kanske?) mellan Last night I dreamt that somebody loved me. och How soon is now (här framförd av en tjugosjuårig Moz). Ytterligare en anledning – förutom hans djurrättsengagemang – till varför jag gillar Morrissey är hans humor. Att läsa intervjusamlingen Morrissey in conversation är ju som en enda lång skrattfest. Han har ju egentligen alltid varit väldigt rolig där under de ofta så cyniska texterna. Jag förstår inte alls varför han fortfarande ses som svartsynt – eller en ”ärkepessimist” som han kallades i en Under strecket-essä i SvD idag. Han har ju en stor humor. Som i dessa klipp. Ett (ganska) nytt, ett gammalt. Fast i omvänd ordning.

Kristin Lundell

Och så en Jarvis Cocker-nyhet mitt bland Morrissey-födelsedagshyllningarna. Den forne Pulp-sångaren spelar nämligen karaktären Petey i Wes Anderssons Fantastic Mr Fox: en film som bygger på författaren Roald Dahls bok med samma namn (på svenska heter den Den fantastiska räven). Den animerade filmen – det blir Andersons första animerade – har premiär i oktober och på rollistan står också George Clooney, Meryl Streep och Bill Murray. Cocker har skrivit ett antal låtar som kommer dyka upp i filmen. Hans karaktär Petey finns inte med i Dahls ursprungliga historia utan har skapats av Anderson med Cocker i åtanke. Dessvärre för Jarvis fick en hel del av hans scener klippas bort för att den amerikanska testpubliken inte förstod hans accent.

Kristin Lundell

Det finns lika många anledningar att älska Morrissey som det finns Morrissey-anhängare (läs Len Browns fina The Guardian-hyllning till födelsedagsbarnet här). En av anledningarna till att jag en gång i tiden – nåväl allting är relativt – började lyssna på The Smiths var för Morrisseys vegetarianism. The Smiths var liksom ett mer popmelodiskt alternativ till hardcorescenens veganer. I dokumentären The importance of being Morrissey berättar Moz om sin syn på köttindustrin. Nästa år firar det strålandeThe Smiths- albumet Meat is murder 25 år. Då blir det grattis igen.

Kristin Lundell

Så har det blivit den 22 maj 2009: Dagen då den allra bäste: Steven Patrick Morrissey fyller 50 år. Hurra och heja. Här är en av hans bästa låtar som finns med på hans mest underskattade skiva Maladjusted. Ursnygg. Och i detta klipp dessutom med spansk kommentator.

Kristin Lundell

Dagens favoritskivor: Passion Pits Manners och Deportees Under the pavement – the beach. Så olika men så urbra båda två.

Klockan tolv idag pratar Markus Larsson och jag om festivaler i P3 Populär. Det ska bli intressant att se om vi lyckas enas på någon punkt. Förra året var Sigur Rós den stora vattendelaren. Jag var/är givetvis för, Markus emot. Vad blir det i år? Lasse Winnerbäck som spelar alla dagar på Hultsfred och Peace and Love? För eller emot?