Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Igår spelade MetronomyDebaser Medis. Tre brittiska killar som put the N i nerd och som får Hot Chip att verka som klassens testosteronstinne hockeykillar. Med varsin lysande rund lampa på t-shirten – keyboardisten kompletterade med små lampor på handledsvärmarna – och älskvärt osynkroniserade gruppdanser gjorde de en show som hade kunnat vara en Flight of the Conchords-spelning på sci fi-konventet i Nollor och Nördar (= två av 00-talets bästa tv-serier!). Underbart.

Kristin Lundell

Idag lyssnar jag på nya skivor från Britney och Take That (wooohaaa! Jag har fått full kontakt med mitt 12-åriga pojkbandsjag and she likes it! Och förresten Take That, varför ska ni inte komma till Sverige? Jag vet från säkra källor att ni ska till Oslo så försök inte komma undan mig. The more you ignore me the closer I get. You’re wasting your time). Britneys skiva heter Circus. Take Thats skiva heter The Circus. Lika som bär är bara förnamnet.

I förmiddags flipp-och-floppade jag och Sophia Somajo hos Hanna Fahl i P3 Populär. Jag var positiv och tryckte på den gröna knappen hela tiden. Flipp flipp flipp! Ikväll är det Metronomy. Jag säger flipp på det med.

<a href='’ href_cetemp=’ ’>

Kristin Lundell

Igår var jag på Strand – gamla Street – i Hornstull och tittade på Nordpolen. Oh, jag älskar Strand och att Stockholm har fått ett nytt konsertställe. Det var på tiden. Det var förvisso kallt som i ett gammalt betonggarage – folk hämtade ut sina jackor från garderoben för att ha dem på sig – men jag gillade att gå runt med jacka och halsduk. Ingen risk att bli attackerad av en svettig t-shirt där inte. På lördag ska jag dit och titta på Dungen. Då blir det långkalsonger på.

Dagens låt: Holiday med Metronomy.

<a href='’ href_cetemp=’’>

Kristin Lundell

Oh jag höll nästan på att glömma. I helgen tipsade jag om min favoritlänk på SVT:s snygga modeblogg LLC. Och javisst, det är fullt möjligt att det var något Mad Men-relaterat som jag tipsade om. But what’s a girl supposed to do som man brukar säga? Är man besatt så är man.

Nu lyssnar jag på Metronomy, kollar på rockumentärer – för tillfället tittar jag igenom Refused are fucking dead – och förbereder min hemsida. Bättre på tok för sent än aldrig. Snart ska jag bli www.

Kristin Lundell

I väntan på de nya Flight of the Conchords-avsnitten lyssnar jag på nyzeeländsk musik och tittar på Bret och Jemaines tacktal när de nyligen vann fyra priser på New Zealand Music Awards. Flight of the Conchords kammade hem segern i kategorierna Bästa genombrott, bästa band, årets album och årets internationella succé.

Några band med rötterna på Nya Zeeland:
So so modern
– Ladyhawke
Die! Die! Die!
Connan Mockasin
– The Phoenix Foundation

Och här är Bret och Jemaines tacktal…

<a href='’ href_cetemp=’ ’>

Och Murray har släppt en dvd! Ja eller, Rhys Darby heter han ju i verkligheten.

Kristin Lundell

Oh nej, här borta råder minsann ingen No Music Day. Här lyssnas det (som sig bör) på Jóhann Jóhannsson, Dan Black och Metronomy. Vilken tur för Axl Rose att Chinese Democracy inte råkade släppas just idag. Hade ju varit ett typiskt slut på fjorton års Vargen kommer-rapporter. Eller slut och slut, det verkar ju som Axl gör en Britney och går från uträknad och hånad till ganska hyllad. Nästa vecka släpper Britney sitt nya album, undrar om hon gör en Axl.

I dagens SVT Go Morron-soffa pratade Jens von Reis, Kjell Eriksson och jag om årets julvärd. Visst är Lasse Kronér ett högst okontroversiellt val (men lite förvånande är det att Peter Settman inte dök upp där med) och visst kommer han säkert att se mysig ut i en stickad röd tröja och lyckas småprata om allt från julskinka till glögg. Men om jag hade fått välja hade jag valt David Sandström: SVT:s julfirande hade nog mått bra av lite hardcorehistoria och tomteskäggväxtpotential har han ju. Dessutom hade Sandström säkert läst högt ur någon av Sara Lidmans böcker mellan Svensson Svensson Firar Jul-repriserna. Där hade man verkligen kunnat prata om en skänk från ovan.

Kristin Lundell

Världens bästa tv-serie.

Kristin Lundell

Idag fortsätter vi att lyssna på Metronomy, Dan Black och Poni Hoax i kombination med Jóhann Jóhannsson och så lite Passion Pit på det. Bra så.

Kristin Lundell

Idag ska jag nästan bara lyssna på Metronomy. Jag älskar deras nya skiva. Nästa fredag spelar de i Stockholm. Efter lunch ska jag komplettera med lite Dan Black: 2008:s svar på Jamie T.

Kristin Lundell

Puh, intensiv konserthelg det här. Franz Ferdinand i lördags (betyg: 4) och Dirty Pretty Things igår (betyg:2). Den mest spännande upptäckten under Carl Barât och DPT:s avskedsspelning var att Barât har ”Libertine” tatuerat på högerarmen. I övrigt så är han bara en halv scenperson utan sin forne draghäst Pete Doherty. DPT:s trummis, tillika gamle The Libertines-trummisen, den ursympatiske Gary Powell fick istället stå för all karisma igår. Gary är en stjärna.

Förutom recensionslyssning av nya Dido och The Priests har måndagen handlat om att leta i skivsamligen. Jag fiskade fram McCarthys I am a wallet/Banking, violence and the inner life today. Vilken bra låt And tomorrow the stock exchange will be the human race är.

En annan favorit är Claudine Longet! Och Oh vilket party. Vilken himla rar film.

<a href='’ href_cetemp=’ ’>