Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

För den som vill lyssna på något modernare än Mozarts Reqiuem i helgen kan jag å det varmaste rekommendera Jóhann Jóhannssons nya skiva Fordlandia som släpps på måndag (en solklar marknadsmiss, såklart borde den ju ha släppts innan Allhelgonahelgen). Pampig, mässande och på sina håll domedagsnalkande. Hör två nya spår här och skapa en högtid för alla anhängare av isländsk postklassicism. Nu är det bara en vecka kvar till Ólafur!

I SVT:s Go Morron-soffa i morse pratade jag, Kjell Eriksson, Per Sinding-Larsen och programledaren Alexander Norén om nya Guns n’Roses-singeln Chinese Democracy, en låt som faktiskt var betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Nu är den förvisso inget som jag skulle lyssna på frivilligt – elak gitarrock är inte min akilleshäl – men jag tycker ändå att Axl Rose förtjänar en eloge för att han satsat på det renodlade rockspåret och inte slängt in någon egenihopsvängd rap för att nå ut till den unga publiken. Mången comeback-artist har trillat i den fällan men Axl Rose gör – trots de där rastaflätorna – fortfarande rock.

Det förutspås att albumet kommer bli århundradets flopp. Jag tror – Vargen kommer-effekten till trots – inte det. Kanske blir det 00-talets flopp. Men det hade varit roligare om det hade blivit en hit; om Axl gjort en Britney och gått från utskrattat och uträknad till att kamma hem de fina recensionerna. Det sägs att skivan släpps 23 november. Räkna inte med det förrän du håller skivan i din hand.

Kristin Lundell

I SvD KulturTV8 ikväll får jag ännu en chans att prata om mitt favoritämne: Ólafur Arnalds musik. Nästa fredag kommer han ju äntligen till Sverige. I Stockholm är det närmare bestämt till Landet. Jag är fortfarande gravt missnöjd med valet av spelställe. Ólafurs popklassiska låtar gör sig ju bäst i miljöer med högt i tak. Varför spelar han inte på någon av stadens teatrar? Eller i någon kyrka? Eller om kvartersbion i Hornstull kunde snabbrenovera sig och bjuda in honom. Vad som helst som inte har en bar på armlängds avstånd. Nu väntar jag in fredagens ämnen till nöjespanelen i Go Morron-soffan. Tänk om huvudämnet där kunde vara Ólafurs musik.

I slutet av januari nästa år relanseras Morrisseys Southpaw Grammar-skiva med några extralåtar, en omkastad spårordning och ett nytt konvolut. Ett stiligt sådant.

Kristin Lundell

Ååååh. Scenerna kring Håkan Hellströms gästspel i den gamla såpan Vita Lögner är lika roliga som de är plågsamma. Jag vet inte vad som är värst: skådespeleriet eller dialogen. Eller de två ihop. Men vad taniga Hellström och hans band var. Tio år yngre var ordet.

<a href='’ href_cetemp=’’>

Kristin Lundell

Men neeeeeeeeej. Säsong två av Mad Men slut. Jag vill inte. Den är ju så elegant. Så strålande. Så fantastisk. Den snyggaste dramaserie jag har sett. Vad är det för sätt att bara ha tretton avsnitt på en säsong? Vad ska jag göra nu? Det kommer dröja minst fyra månader till säsong tre börjar. Evigheter. Det vore inte mer än rätt om det kom några nya avsnitt av Flight of the Conchords redan idag. Jag vet ju att de är inspelade. Sitt inte där och tryck på dem. Till dess får jag lyssna på Empire of the Sun (urbra) och The Cures nya (okej). Ikväll blir det Håkan HellströmCirkus. Inte som Mad Men. Men bra på andra sätt.

Kristin Lundell

I slutet av november släpps Romain Gavras och So Mes dokumentär om Justice: A cross the universe. En faktiskt väldigt underhållande rockumentär – eller ska vi säga mockumentär? – om den franska Marshall-älskande duons USA-turné i våras. Filmen visar hur Gaspard gifter sig i Las Vegas (han är skild idag), hur bandet blir gripna för vapeninnehav (turnéledaren hävdar att det var en plastpistol), en excentrisk busschaufför och svårigheterna att beställa vatten på Burger King med en tjock fransk accent. Förra veckan träffade jag den lika trevlige som talangfulle Romain Gavras i Paris. Han hävdar att allt i filmen är sant. Jag vet inte om jag tror honom. Han håller förresten på att skriva sin första långfilm. Om den bara blir hälften så snygg som hans musikvideor är jag mer än nöjd.

Kristin Lundell

I morgon åker jag bort en vecka. På fredag är det tänkt att jag ska träffa Romain-Gavras – son till den Oscars-vinnande franskgrekiske regissören Costa-Gavras tillika mannen som gör världens snyggaste musikvideor – i Paris. Där ska han visa dokumentären som han har gjort om Justice som släpps i slutet av november. Av klippen jag har sett verkar det vara en klassisk rockumentär som ställer den 00-talets makriobiotiske rockstjärna i hörnet. Hoppas i alla fall att den är minst lika estetisk som Last Shadow Puppets debutvideo.

Medan jag är borta ska jag lyssna på Jóhann Jóhannssons kommande skiva Fordlandia. Den är faktiskt strålande. Nästan i samma klass som hans debutverk Englaborn. Fast Fordlandia låter egentligen inte alls som Englaborn i dess poplåtsuppbyggnada format. Det är istället den helt logiska fortsättningen på förra albumet IBM 1401 – A user’s manual. Pampig och med en mäktig kör som dyker upp på ett av spåren. Jag gillar den extremt mycket. Som en indiemäsa i lagom tid för Allhelgona.

Missa inte att lyssna på Amazing Baby heller. Inget nytt under solen kanske men som skräddarsydd för oss med en svaghet för Spiritualized. Lägg er såhär och lyssna på spåret Supreme being. Passar utmärkt.

Kristin Lundell

Den här veckan är det Bloc Party som sköter ruljansen på The Guardians musiksida. Men det hedersuppdraget handlar inte bara om att trummisen Matt Tong lagar mat och att basisten Gordon Moakes pratar ut om sin kärlek till Huggy Bear. Sångaren Kele Obereke tar också på sig ansvaret att lösa läsarnas problem. ”If you’re life is in a mess and you need some indie advice” maila då dina livsfunderingar till: music.editor@guardianunlimited.co.uk så löser kanske Kele resten.

Kristin Lundell

Som alternativ till dagens outfit tar vi dagens spellista. Idag lyssnar jag på skivor från Titiyo (ny), Jóhann Jóhannsson (ny), Empire of the sun (ny), Frida Hyvönen (ny) och Gudmundar og Vidars (vintage). Mycket bra matchat. Om nu bara denna måndag kunde gå lite snabbare så att det snart blir dags att gå på premiären av Låt den rätte komma in. Ska bli väldigt spännande.

Kristin Lundell

Det faktum att jag tillhör den minoritet som inte är övertygade om att Glasvegas debutskiva är en skänk från ovan gör inte att jag inte kan rycka in och göra en intervju med Glasgow-bandet när det behövs. Nyss ringde Glasvegas gitarrist, tillika sångaren James kusin, Rab upp från Transsylvanien där bandet precis har avslutat inspelningarna av sitt julalbum. Sambandet mellan Glasvegas, julskiva och Transsylvanien kanske inte är helt logiska men Rab lovade i alla fall att det inte blir några merry låtar på skivan. Förvänta er istället ett julalbum i ungefär samma anda som Malcolm Middletons We’re all gonna die.

Kristin Lundell

Åh nej. Nyss kom ett mail om att My Morning Jacket ställer in sin Europa-turné – inklusive spelningarna i Stockholm och Lund den 6 respektive 7 november – eftersom sångaren Jim James skadades allvarligt när han ramlade av scenen under en konsert i Iowa City i helgen. Här kan man läsa mer om händelsen. Detektivbyrån verkar dock – peppar peppar – inte ha ställt in sin spelning samma kväll. Inte heller Spiritualized som spelar kvällen innan eller Ólafur Arnalds eller Cut Copy som båda spelar på olika ställen kvällen efter. Så för den som vill dränka sin MMJ-sorger med musik finns det alternativ att välja på. Dock inget i skogshuggarskjortor.

Helt o-apropå Jim James otur kom jag på att jag är väldigt nyfiken på hur Alexis Taylors (den lille med de stora glasögonen i Hot Chip) soloskiva låter. Finns det något smakprov någonstans?

Vad strålande Last Shadow Puppets var igår förresten. Recensionen kommer i morgondagens tidning – eller finns kanske på nätet redan nu – men inte helt oväntat så gillade jag det. En tjugohövdad orkester med dirigent som gav liv åt Owen Palletts arrangemang och så Alex och Miles med eget rockband. Ambitiöst minst sagt. Det var aningen mer ljusa skrik än under ett vanligt konsert med en stråk-, blås- och slagverksorkester men annars galopperade låtarna fram som under den dramatiska slutscenen i en gammal 60-tals-spionrulle. En Leonard Cohen-cover fick de också plats med men givetvis ingen Hallelujah (världens mest utslitna cover enligt vetenskapligt forskning gjord av Dan Backman) utan Memories. Men varför stod det en helfigurspegel inne vid scenkanten? För att Alex Turner skulle kunna rufsa till en perfekt frisyr under spelningen?

Angående förbandet Ipso Facto så bekräftade de den gamla förbandsregeln. Jag försökte vara positiv och sa ”de här borde ha getts ut 1998”. Anders DahlbomExpressen som satt bredvid svarade genast ”de här borde aldrig ha getts ut”. Han hade nog rätt.