X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Ja så går det när man önskar regn till andras fredagkvällar. Då får man själv frysa sig blå på Christer Sjögren. Det hade kunnat vara ett ordspråk. Men det var dessvärre min verklighet igår kväll. Fy fasen vad kallt det var på Gröna Lund. Och inte en enda värmelampa i sikte. Kvällens mest speciella händelse – förutom när Christer sjöng Sveriges finaste folkvisa Ack Värmeland du sköna – var när Thorsten Flinck, med en cigarett i hand, plötsligt gick förbi hela scenkanten för att sätta sig ensam på bänken längst fram. Han log när Christer framförde O store gud men gick efter någon halvtimme. Jag undrar hur han hamnade där.

Vilken skillnad det var att gå från Brian Jonestown Massacres konsert i onsdags (fast jag har såklart varit hemma efter det) till Christer Sjögrens spelning. Christer skulle nog aldrig svära åt sin publik eller smocka till sina musiker.

Det finns ingen anledning att ligga på latsidan bara för att det är lördag förmiddag, sista helgen i juni och mitt i andras semestertider. Som den frilansare jag är har jag redan lämnat in Christer Sjögren-recensionen och ska nu skriva en Cut Copy-artikel och en Albert Hammond Jr skivrecension. Och sedan är det dags att åka iväg till Globen-området för att recensera Avril Lavigne och Jonas Brothers. Vågar man hoppas på regn idag med?

<a href='’ href_cetemp=’ ’>

Kristin Lundell

Även fast det kanske inte är avdragsgillt med städhjälp i iTunes-biblioteket är det bra att gå på en rensarrunda där. För då kan man ha tur och hitta gammal musik som man samlat på sig och råkat glömma bort. Såsom Cut Copy-relaterade Knightlife. Tokhumor och dansmusik i ett.

Kristin Lundell

Idag gick jag upp med tuppen för att lyssna på nya Cut Copy-skivan och vänta på en hantverkare som kommer någon gång mellan 07.30 och 13. Hantverkare kan nog vara världens mest oexakta yrkesgrupp när det kommer till att bestämma tider.

Igår var jag på Mickes skivor och köpte en skiva med Rosemary Clooney (bilden), en 50-talssångerska som också är George Clooneys moster! Jag köpte också Alice Babs Yesterday och hittade en massa annat spännande i jazzhyllorna. De senaste åren har jag insett att det är oslagbart att vila öronen till lite jazz efter långa dagar av poplyssnande. Som P3:s ikoniske musikläggare Germund Stenhag sa till mig en sommar då jag jobbade på radion ”det finns också musik att lyssna på när man är trött på musik”. Så rätt han hade.

Ikväll ska jag recensera Christer SjögrenGröna Lund. Christer, denna Värmlands Elvis, är säkert en urtrevlig man men nog hade det varit rätt skönt med en ledig kväll. Kanske kan man hoppas på regn efter konsertens slut? Antingen ska alla gå på uteservering eller så ska ingen.

Kristin Lundell

Apropå att det snart är dags för final i fotbolls-EM. Johnny Flynn har skrivit en låt som heter Wayne Rooney (i detta klipp kallat The Wayne Rooney song). Lyssna!

Bäst av de band jag såg på onsdagens Accelerator var nog faktiskt Brian Jonestown Massacre. Och nej, jag brukar inte tillbringa min urkorta semester med att mordturista, men jag kan inte hjälpa att jag är fascinerad av Anton Newcombes galenskaper. Särskilt eftersom ryktena säger att han är en ganska trevlig prick. Just ordet trevlig har aldrig ploppat upp i huvudet när jag tänkt på Newcombe (inte för att jag tänker på honom så ofta i och för sig). Men igår svor och domderade han, och den stackars blonda sångerskan (hans fru?) försökte ge honom puss på kinden men Anton var surare än ett åskmoln. Sångerskan borde gått på träff med gentlepojkarna i Wild Beasts istället. De hade garanterat hållt upp dörren och dragit ut stolen.

Under konserten smet Newcombe också iväg för att gå ut genom glasdörrarna bakom scenen och röka. Det är rätt otroligt att han överlevt 18 år i Brian Jonestown Massacre. Eller överlevt i snart 41 år allt som allt. Undrar om Anton Newcombe kommer att gå den klassiska rockvägen och snart hitta gud och stråkar på något rehab. Jag hoppas det.

Gårdagens besvikelse var MGMT. Vampire Weekend var kompetenta och Duffy spelade sin roll som souldonna in i minsta detalj. Mer om detta i morgondagens tidning. Nu går jag vidare.

Kristin Lundell

Gudars skymning. Och så kallade de oss 12-åriga pojkbandsfans för fanatiska på 90-talet: De första Springsteen-fansen har redan börjat köa för att få bra platser på Bossens spelning på Ullevi om åtta dagar. De bor i tält! I över en vecka. För att komma längst fram. Det är hardcore till och med för ett gammalt Take That-fan. Jag kan inte minnas att någon tältade i en vecka när Howard, Jason, Gary, Robbie och Mark gjorde sin första spelning i Sverige den 9 april 1994. Och om det är någon som nu börjar koka ur öronen för att jag jämför Take That med Bruce så ta det bara piano. Är man fan så är man. Då vill man tälta för att komma längst fram och vara så nära sin idol som möjligt. Vare sig de har på sig vita kostymer eller bandana. Jag om någon har förståelse för det. Men ändå: är det Bruce som saken gäller kallas det hängivenhet, handlar det om Take That kallas det hysteri. Inte riktigt en potato-potato-situation.

Kristin Lundell

Oj oj, ni måste titta på den här intervjun från PSL med Anton Newcombe i Brian Jonestown Massacre. Han får vilken slingrig politiker som helst att verka rak på sak. Per, jag beundrar dig kopiöst för att du fortsatte försöka att få någonting vettigt ur honom. Roligast är på slutet när man hör Anton säga att han önskar att han var bättre på att bli intervjuad. Verkligen jättekul. Som om han ens försökte.

Kristin Lundell

Puh, jag är helt slut efter gårdagen. Trots att jag bara drack en (1) vatten och gick hem i lydig tid efter Band of Horses (väldigt bra!) spelning. Och då var ju tisdag kväll ändå bara uppvärmningen inför dagens Accelerator. Idag blir eldprovet. Hur många kritiker-, blogg- och publikhyllade band kan man egentligen trycka in på minsta möjliga kvadratmeter? Gårdagens mest rosenkindade sympatiske var Johnny Flynn, gårdagens mest väluppfostrade var Wild Beasts (åh vad mjuk sångaren Haydens röst är: Som en angorakanin), gårdagens mest dansjuckiga var Foals och gårdagens bästa var Band of Horses.

Idag vill jag se Neon Neon (Parental Advisory-märkt och det bästa som Gruff Rhys varit inblandad i) och så hoppas jag att jag orkar stanna till Battles. Men fram till Brian Jonestown Massacre börjar klockan 19 ska jag lyssna på Fleet Foxes. Om du bara ska lyssna på tre låtar (fast varför skulle nu någon vilja vara så dum och bara lyssna på tre Fleet Foxes-låtar?) måste det blir: Mykonos, He doesn’t know why och Your protector. Så vansinnigt strålande bra.

Kristin Lundell

Vad småsur Stephin Merritt var i DN-intervjun i söndags. Jag måste fått tag på honom på en riktigt bra dag. För när jag ringde hem till Mr Magnetic Fields förrförra veckan (den artikeln kommer på lördag) var han riktigt munter. Trevlig och snäll och skrattade en hel del. Sedan fortsatte han att småprata i fem minuter efter att jag ställt den sista frågan. Kanske frågade jag så o-smarta saker att han inte orkade bry sig om att hålla fast vid sitt buttra jag. Eller så ringde jag fel. Eller så är Stephin Merritt ganska rolig ändå. Jag föredrar att tro på det sista.

Innan vi går iväg för att titta på sympatiske Johnny Flynn (börjar kl 19 på Accelerator) kommer en liten treat för alla som gillar Chuck och Nate och The Magnetic Fields.

<a href='’ href_cetemp=’ ’>

Kristin Lundell

Men det här var ju inget svårt. Först ut med den nya tekniken är en repris på början av 2000-talet. Men jag gillar låten. För att inte tala om videon. Och huliganparveln.

<a href='’ href_cetemp=’ ’>

Kristin Lundell

Hur jag än försöker så lyckas jag inte lista ut hur man gör för att klistra in ett YouTube-klipp så att det bara är att trycka på play. Till jag får svar på mina återkommande hjälp-anrop får ni dessvärre klicka här för att se denna fina kärlekssång. Eller dessvärre och dessvärre, kanske är det just denna extra motion som gör den sista slipningen på sommarens badbyxekropp. Om inte så är det i alla fall en strålande sång som väntar. En ledtråd är skägg och flanellskjortor. Om jag skulle sätta ihop en Absolut Heartbreak Songs-skiva skulle denna vara spår nummer fem. Så fin! Ikväll ses vi.