X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Det är ju The Go-Betweens som The Ladybug Transistor låter som på nya skivan. I alla fall de första spåren. Mama mia, som ett nytt Go-Betweens-album! Jag kan verkligen rekommendera Ladybug-skivan.

Om bara tre timmar är det dags för Baby Dee. Hoppas att det blir sagolikt.

Kristin Lundell

Vad fantastiskt bra den var: The Darjeeling Limited. Just nu känns den som min bästa Wes Anderson-film någonsin. Jag älskade manuset, karaktärerna, skådespeleriet och Adrien Brodys Jarvis Cockerska uppsyn. Jag älskar att The Rolling Stones bästa låt Play with fire spelades och att allt avslutades med den där låten om Champs-Elysées som man brukade sjunga på franskan på högstadiet. Det finns faktiskt inget med filmen som jag inte gillade. När den har premiär på juldagen ska jag genast se den igen. Hade jag kunnat se den på Filmfestivalen hade jag gjort det.

Kristin Lundell

Jag är väldigt nyfiken på hur Britneys skivbolag tänkte när de med stora bokstäver tryckte ”Executive producer: Britney Spears” bak på omslaget till hennes nya skiva Blackout. Att försöka sälja in en skiva genom att spela på Britneys väldokumenterade oförmåga till kontroll var minst sagt otippat. Men de säger ju att man måste våga för att vinna.

Det bästa med att vara förkyld och jobba hemma är att det plötsligt finns tid att lyssna på Ladybug Transistors nya skiva som kom med posten förra veckan. Ibland påminner den lite om en blandning av Essex Green och Mojave 3. Efter en och en halv lyssning av skivan är den väldigt fin.

Apropå Mark Kozelek-recensionen jag skrev förra veckan vill jag bara klargöra att sövande i detta fall ska tolkas som något positivt; att stämningen var så trygg och lugn att man skulle kunna somna ( tre personer som satt runt omkring mig såg också ut att sova). Fast jag har full förståelse att man kanske inte tolkar ordet sövande som något positivt i ett konsertsammanhang. Men jag menar det i alla fall som något bra. I alla fall i detta specifika fall.

Nu är det dags att julpyssla så att jag kan lämna en artikel en hel månad innan deadline. I morgon bitti hoppas jag att jag hinner titta på Darjeeling Limited.

Kristin Lundell

Men Ferraby Lionhearts skiva är verkligen urbra. Den finns att köpa på iTunes. Om ni bara ska köpa en skiva i helgen låt det bli Catch the brass ring. Den rekommenderas å det varmaste. Om ni bara ska köpa två skivor i helgen skulle jag komplettera med nyzeeländska The Brunettes album Structure & cosmetics. Inte lika bra som Lionhearts men väl värd att lyssna på.

Nu är det dags att trycka på play en gång till på Britneys Blackout som faktiskt är riktigt bra. Det bästa spåret är nog Piece of me där Robyn körar. Jag ska nog vrida upp lite extra för att ge igen på min granne som spelar vansinneshög musik dygnet runt. Ibland så sjunger han och hans kompisar också så högt att jag inte hör vad Bret & Jemaine säger i Flight of the Conchords. Jag hör bara en massa killar som skrålar amerikansk 90-tals rock. Nu är det dags för hämnd.

Kristin Lundell

Oh. Wes Anderson får Stockholm Visionary Award 2007 av Stockholms Filmfestival. Han kommer att hämta priset på ett Face2Face-seminarium den 16 november och han åker till filmfestivalen tillsammans med Jason Schwartzman. Vilken duo. Jag ska spana som en hök. Enligt säkra källor stod Owen Wilson ensam på Debaser när han besökte Stockholm för något år sedan. Det var visst ingen som vågade gå fram och prata med honom. Det misstaget får inte upprepas med Schwartzman.

En ny punkt på min att göra-lista: Boka snarast en biljett till Wes-seminariet.

Kristin Lundell

Här sjunger Marc Almond Weakness for roses medan Baby Dee spelar harpa. Åh så grandiost! Det var visst Jóhann Jóhannsson som introducerade Almond och Dee för varandra. Jag är dock lite mer förtjust i Baby Dees version av låten. Hoppas att hon spelar den om åtta dagar på Södra teatern. Jag kan knappt bärga mig.

Kristin Lundell

Igår kväll, innan Anna Järvinens konsert på Debaser Medis, kom samtalet in på Morrisseys nya låtar. Vilken är egentligen bäst?

All you need is me

I’m throwing my arms around Paris

That’s how people grow up

Jag tror att jag röstar på I’m throwing my arms aroound Paris.

För den som undrar om skjortmärket på den rosa skjortan som Morrissey brukar ha på sig kan jag med hjälp av källor som lyckades få delar av en sådan från Karlstad-spelningen rapportera att de är av märket Prada. Samma källa (Niklas) som fick delar av Morrisseys skjorta i Köpenhamn 1991 kan också berätta att materialet har gått från grovt till mer finvävt.

Och slutligen ett bevis på Moz allt mer stand up-iga stil. Men vem slänger upp sitt barn på en konsert? Jag säger då det.

Kristin Lundell

Jag längtar verkligen till Kylies nya skiva kommer i slutet av november. För att stilla min längtan har jag idag lyssnat på Studios remix av Kylie-singeln 2 Hearts (fast länken är till originalet, visst är videon väldigt Christina Aguilera-aktig?). Jag brukar sällan se det roliga med ett dussin remixar som alltid kommer med en singel, men den här gången är det helt annorlunda. Kylie + Studio = en mycket bra kombination.

Här är mina tre bästa Kylie-låtar:

Better the devil you know (från den tidiga Kylie-tiden då running man var en trendig dans)
Confide in me (från mellan-Kylie-tiden. Definitivt en av hennes fem bästa låtar någonsin)
I believe in you (från nya Kylie-tiden, för övrigt en systerlåt till Annies Heartbeat)

Om någon förresten är intresserad av att köpa pinglor finns här en imponerande samling att botanisera bland.

Kristin Lundell

Ingen glömmer väl att gå på Richard HawleyBerns på söndag? Jag har stora förhoppningar om att det kommer bli en väldigt bra kväll.

En fem-i-topp-lista över de bästa skivorna just nu:

1. Ferraby LionheartCatch the brass ring
2. Baby DeeThe Robin’s tiny throat
3. Beirut The flying club cup
4. Richard HawleyColes Corner (jo den är gammal men fortfarande väldigt bra)

5. Kate NashMade of bricks

Kristin Lundell

I mitten av augusti tog jag och Sebastian Suarez-Golborne på oss ansvaret att titta igenom en handfull amerikanska pilot-tv-avsnitt som spridits under sommaren. Det var egentligen tänkt att detta skulle vara med i en tidning i september. Men releasen sköts upp och därför kommer tv-testet nu här på bloggen. Håll tillgodo och ha överseende med den icke-befintliga layouten.

Reaper


Buffy
-möter-Clerks-komedi. Eller Donnie Darko-möter-Veronica Mars.
Sam vaknar på sin 21-årsdag och får reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen. Djävulen anlitar honom för att suga upp förrymda onda själar med en bordsdammsugare.

Medverkande: Ray Wise som spelade Leland Palmer i Twin Peaks är grym som djävulen. Slacker-geniet Kevin Smith regisserar piloten.

Musik: BecksDevil’s Haircut” och indierock du kan ha läst om i NME.

Garderob: Allt från The GAP.

Omdöme: Usla sci-fi-actionscener, halvdant manus. Men Leland Palmer är alltid Leland Palmer.

Framtidsprognos: Läggs ner efter en säsong, få sörjande.

—-

Pushing Daisies

Ned har förmågan att väcka döda till liv genom att röra dem. Tyvärr dör de igen om han rör dem en gång till. Och så väcker han sin stora kärlek till liv. Desperate Housewives, Amelie Från Montmartre och Lemony Snicket i Orpheus-tappning.

Regisserad av Barry Sonnenfeld som gjort Men In Black och The Addams Family.

Musik: Väldigt Danny Elfman – alltså inte så långt från Edward Scissorhands.

Garderob: Starka färger

Omdöme: En av de snyggaste TV-serierna vi sett men väldigt ostiga kärleksscener

Framtidsprognos: Nedlagd efter en säsong, eviga skrik efter DVD-boxen från fansen.

—-
Californication

Dekad författare med skrivkramp ligger med horder av tjejer istället för att ta hand om sin dotter. Väldigt mycket nakna bröst. Väldigt mycket sex. Väldigt mycket edgy svordomar.

Medv: Arkiv X-vraket David Duchovny. Fans av The Nanny kan fasa för att Madeline Zima som spelade lillflickan Gracie dyker upp som naken bimbo.

Musik: The Rolling StonesYou Can’t Always Get What You Want”.

Garderob: Inga kläder.

Prognos: Given på SVT:s Nip/Tuck-slot. Det handlar visserligen bara om ett fejkprovocerande as – men precis som med alla as kan de vara märkligt fascinerande. Exakt lika många säsonger som Six Feet Under. Lite för länge alltså.

—-

Cavemen:

Ursprungligen en reklam för försäkringsbolaget Geico som gjorts om till bedrövlig snärtig halvtimmeskomedi. Serien följer ett gäng på tre grottmänniskor i modern tid och hur de tacklar omvärldens rasism. Lite grabbig Entourage, lite Alf och lite Malcolm X.

Musik: Som alla rockband som skulle vara elektroniska på nittiotalet.

Kläder: Kroppsbehåring

Prognos: Grottmänniskor möts av samma rasism som svarta i USA. OK. Men sen då? Att bara spy ur sig klyschor i en halvtimme räcker inte. Ungefär lika spännande som en långfilm byggd på ICA-reklamen.

Prognos: Sex avsnitt. Högst.

—-


Chuck

Taglinen går ” Computer geek by day. Government operative by night.”
Världens största nörd – till hälften Seth Cohen i OC, till hälften J.D. i Scrubs – dras in i en spionhärva. Hans hjärna blir på mystiskt sett en hårddisk fylld med regeringshemligheter.

Skriven av Josh Schwartz som gjorde O.C.

Musik: Mycket Teddybears STHLM. Och så Beck igen.

Kläder: Sexig kevlarbody för tjejerna. Casual för killarna.

En datanörds våta dröm – men vi fattar ingenting. Obegriplig sörja av teknik, action och krystade skämt. Tyvärr hänger ingenting ihop. Vaddå hårddisk i hjärnan?