X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Det bästa som hände igår, den i helhet annars så fantastiska fredagen den tjugoåttonde september, var att se den amerikanske stå upp-komikern Todd Barry som öppnade Jens Lekmans spelning på Kägelbanan. Barrys humornummer var kanske inte så anmärkningsvärt roligt utan den stora behållningen var att få se honom in real life. När jag gick förbi honom på vägen ut blev jag alldeles star struck. Todd Barry dyker ju upp i Flight of the Conchords, som Todd som gör den underbart roliga Doggy Bounce (enligt serien en hit i 29 länder). Fast varning för att lyssna på den. Den sätter sig på hjärnan och vägrar att gå därifrån. Bounce bounce do the doggy bounce. Den hade nog kunnat bli en hit i verkliga livet. Särskilt med den tillhörande dansen. En paketlösning med dans och sång är ett säkert kort.

Finaste sången igår på Lekman-spelningen var Pocketful of money, där han egentligen brukar sjunga mot en sampling av Calvin Johnson men där han nu sjöng mot publiken istället. Urfint. Undrar vad han spelade för låtar på gårdagens post-konsert. Jag var tvungen att rusa direkt efter spelningen.

Kristin Lundell

Idag i SVT:s GoMorron-soffa pratade vi om kräkinslaget som blivit en tittarsuccé på YouTube. Ni vet, den stackars programledaren på TV4 som kräktes i sändning för några nätter sedan. Jag har medvetet hållit mig borta från att se det inslaget. Jag kan knappt ens se de där sketcherna i Little Britain där en av karaktärerna kräks på folk hela tiden. Och det är ju inte ens på riktigt. Stackars programledaren. Nu sitter jag och läser en intervju med Jens Lekman där han säger ”Det bästa sättet att röra någons hjärta är att göra bort sig totalt”. Det var fint sagt. Jens Lekman kommer säkert inte att göra bort sig ikväll när han gör två spelningar på Kägelbanan. Men han kommer nog att vara fantastisk ändå.

Nu är det snart dags att Flippa eller Floppa i P3 Populär.

Kristin Lundell

The Cure kommer till Sverige i februari nästa år enligt Aftonbladet. Jag tror faktiskt att jag ska gå på det.

Nästa vecka släpps också Anna Järvinens skiva. Den får inte missas!

Kristin Lundell

Nu finns även nya skivor med Múm och Devandra Banhart i din skivaffär. Och nästa vecka är det dags för Babyshambles och The Tellers. 2007 har verkligen varit ett fantastiskt skivår.

Kristin Lundell

Åh. Så har halva veckan plötsligt flugit iväg. Och jag har inte sett något enda Flight of the Conchords-relaterat material på minst tio dagar. Det känns konstigt men lite bra också. Jag var lite väl insyltad där ett tag. Hela mitt liv kretsade kring Bret, Mel, Murray och Jemaine. Nu har jag åtminstone tid att jobba.

Idag fixade jag Jack Peñates nya skiva. Ska försöka lyssna på den ikväll på väg till invigningen av nya PUB. Det sägs att Hot Chip ska dj-a där. Men om Jack Peñate-skivan är bra – vilket jag har höga förhoppningar på att den ska vara – kanske jag lyssnar på den i vimlet. Visst känns London som musikstad plötsligt roligare än på mycket länge? Jamie T, Jack P, Kate Nash, The Maccabees och Lily Allen är bara några av de nya unga artisterna som fått London-scenen att blomma igen. Jag har en hel lista över andra lovande namn. Ska ge en rapport när jag fått tid att lyssna igenom den.

Idag var jag med i Christer i P3 och pratade om Alla var där-fenomenet. Jag ångrar verkligen att jag inte var där när Morrissey spelade på KB. Hur kunde jag missa det? Jag tänker verkligen inte missa när Baby Dee spelar i Stockholm i slutet av oktober. Underbara Baby Dee. Jag tänker heller inte missa Feist på tisdag och Detektivbyrån den 17 oktober. Om det är något jag lärde mig av Morrissey-historien är att det är bättre att gå på en konsert för mycket än en för lite.

I morgon ska jag prata om dåliga låttexter i MTV Phaser. Men vad är egentligen en dålig låttext? Måste man inte ha höga ambitioner som misslyckas för att ha skrivit en dålig låttext? Det finns ju bra och välskrivna dåliga låttexter.
Och allt beror ju givetvis också på mottagaren och i vilket syfte som låttexten skrivs. Jag tror bestämt att detta måste klassas som en filosofisk fråga som jag inte hinner formulera svaret på just nu. Det är snart dags att ringa till Promise and the Monster.

Kristin Lundell

Det allvarliga rockbandet Kent verkar inte vara anhängare av åsikten att vi lånar jorden av våra barn.
Inte nog med att de har turnépremiär i Helsingfors (tänk vad många kvällstidningsreportrar, fotografer och recensenter som ska flygas över då), dessutom premiärspelar de sin nya skiva den fjärde oktober i Köpenhamn (tänk vad många kvällstidningsreportrar, fotografer och recensenter som ska flygas över då). Det måste verkligen ingå någon slags utsläppsrätt i det kommande skivpriset.

Fast jag om någon – som inte ens kan komma på tjuvlyssningen i Köpenhamn eftersom jag är i New York då – borde givetvis inte uttala mig om detta. Tala om att kasta sten i glashus.

Kristin Lundell

– Göra upp en topp 3-lista på bra låtar som jag lyssnat på minst tre gånger hittills idag:

1. A bell and a tumbleFerraby Lionheart (mitt nya favoritnamn!)

2. SheetsPromise and the Monster

3. Little windowBaby Dee

– Bestämma att jag faktiskt gillar Kate Nashs skiva Made of Bricks. I början tyckte jag den var lite trist men nu har jag börjat älska hennes Feist-möter-Regina Spektor – möter-Lily Allen-iga uttryck.

– Byta Gwen Stefani-recensionen mot en Crowded House-spelning. Det tog emot men är man i USA när Gwen spelar så är man. Fast jag tyckte att Crowded House var bättre än förmodat när de spelade på Live Earth. Så det behöver inte alls bli en tråkig kväll det här.

Kristin Lundell

Promise and the Monster är ju bara för bra. Lyssna själva. Vilken röst! Och vilka låtar! Dessutom är hon bara nitton år. Vilket framtidslöfte (vilket lamt ord det egentligen är)!

Kristin Lundell

(Först) nu lyssnar jag på Kents nya singel Ingenting som blev utnämnd till höstens singel i Expressen. Jag förstår inte. Hur många gånger ska man lyssna på låten för att den ska bli bra? Tio? Eller tjugo? Nu har jag lyssnat fyra gånger på raken. Fast jag gillar pianoslingan.

Kristin Lundell

Jag vet att jag är som en 100-åring men om en konsert ska börja klockan sju kan den väl börja just klockan sju. Inte klockan nio. Det är stor skillnad på sju och nio. Särskilt när det är höstkallt ute och även insläppet var försenat. Jag försökte tjuvlyssna på ungdomarna framför i kön men de bara pratade om hur mycket de hade kräkts i helgen. Kanske var det för att bli av med den ensamma kvinnan som stod lite för nära och lyssade (that would be me). Så jag lämnade kön och gick och köpte en kopp kaffe istället.

Medborgarplatsen träffade jag sedan en 79-årig farbror som var nyfiken på vad alla köade till. På hans tid hade de bara Nalen att gå till. Och där kom man inte in om man hade druckit så mycket som en (1) öl. Då var det bara att gå ett varv runt kvarteret. Farbrorn hade varit kollega med Lennart Hyland och kriminalreporter på Aftonbladet i slutet av 40-talet. Han berättade om en spännande rånhistoria med två norrmän som hade blivit gripna i Åre 1947. Och så berättade han när han såg på tv första gången. Det var i New York på 50-talet. Väldigt exotiskt. Efter det gick jag in och satte mig i en trappa och kände mig som en skol-party crasher (varför finns det inget svenskt uttryck som är så bra som to crash a party? Eller finns det det?) medan de glada popkidsen runt omkring dansade, spinkade på varandra och hånglade. De var söta. Jag var kall om fötterna.

Det blev med andra ord inget Grey’s anatomy-tittande för mig igår kväll. Och fråga mig inte någonting om den nya Filip-och-Fredrik-serien Myggan. Den vet jag inget om. För när den visades igår kväll var jag på Debaser Medis och tittade på det försenade Slagsmålsklubben. Jag är i och för sig den enda privatpersonen i Sverige som inte är övertygad om Fredrik och Filips storhet men nu kommer jag inte heller att hänga med varför så gott som alla svenska kändisar rasar mot dem i kvällspressen. Vilket i och för sig är det gamla vanliga. De känner sig kränkta och förlöjligade av F&F. Same old same old.