X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Igår var det den absolut sista festivaldagen i Emmaboda. Fast jag befinner mig fortfarande i en förnekelsefas och vägrar att acceptera att detta är sista gången som jag kommer att ha jätteroligt på en äng i Emmaboda. Jag känner på mig att det kommer bli något lika roligt nästa år. Men det har varit en fantastiskt rolig sista festival. Shout Out Louds gjorde en bra spelning men dåligt ljud igår. Men hellre dåligt ljud och bra låtar än tvärtom. Jag gillar verkligen Shout Out Louds. Deras Our ill wills är en av årets bästa svenska popskivor.

Dinosaur Jr gjorde också en jättebra spelning igår. J Mascis har verkligen ett osannolikt rockstjärneutseende. Igår hade han på sig lila glasögon, en lila-spräcklig Adidas-jacka och sina egendesignade lila-silvriga sneakers. Väldigt färgmatchad med andra ord. Jag gick runt med honom på området en stund och han blev stannad hela tiden av folk som ville ta kort eller fråga om hans klädstil. Roligast var när en tjej – som uppenbarligen inte visste vem han var men som gillade hans stil – stannade honom för att fråga om hans jacka. Hon ställde en jättelång fråga på svenska som handlade om ifall jackan var limiterad eller inte, J tittade hela tiden på henne med apatisk blick utan att säga något om att han inte kan svenska. Tjejen ställde om frågan igen och J fortsatte att titta oförstående på henne utan att säga något. Till slut får Dinosaur Jr:s amerikanske ljudtekniker rycka in och säga att J inte förstår svenska. Ha ha, varför kunde han inte säga det själv? Han bara stod och stirrade helt oförstående på henne.

Vilken helt otrolig gitarrist J Mascis är förresten. Man vill inte råka få en Dinosaur Jr-låt när man spelar Guitar Hero. Hur kan han egentligen spela som han gör? Jag träffade den extremt sociale trummisen Murph i frukosten och han var jättenöjd med spelningen. Han berättade något om en tjej som hade försökt tvångsbyta tröja med J igår efter spelningen. Och Lou Barlow hade ett par uppkastade trosor hängande på sin bas. När de ramlade av under hans intensiva spel var han noga med att hänga tillbaka dem. Som en trofé.

Nu är det dags att checka ut från hotellet – jag kommer att sakna mitt spindelvävsbeklädda rum som såg precis ut som ett hotellrum jag bodde i i Östtyskland i mitten av 80-talet. Men alla sagor har ett slut.

Kristin Lundell

Alla som jag känner – förutom jag såklart – var på fest med Spiritualized i natt. Orättvist. Festen måste ha varit kul för Jason Spaceman missade turnébussen i morse. Han blev lämnad kvar på Hotell Amigo medan resten av bandet åkte hem. Så han satt ensam i frukostmatsalen – iförd stickad tröja, jeans och silverskor – och läste Aftonbladet Klick och försökte komma på hur han skulle ta sig hem till England. Men alldeles nyss gick han förbi med sin resväska. Så han måste kommit på något sätt. Kanske tar han tåget och träffar Dinosaur Jr på stationen. De amerikanska indielegenderna anländer till Emmaboda idag med tåget från Köpenhamn. De har insisterat på skippa hyrbilen och istället åka i andra klass-kupén. Tänk vad roligt att sitta bredvid J Mascis på tåget.

Spiritualized gjorde en helt magisk konsert igår. Även fast det pratades alldeles för mycket i publiken. Jag förstår inte alla som ställer sig längst fram och pratar. Inte bara för att det är vansinnigt störigt för de som faktiskt vill lyssna på musiken utan det är ju dessutom betydligt svårare att prata längst fram. Det är nog det enda problemet med kombinerad camping och konsertområde. Att det bara är att ta med sig en bag-in-box och ställa sig framför en konsert och fylletjattra. Mot slutet trängde jag mig jättelångt fram och herregud vad bra det var. När de spelade Ladies and gentlemen we are floating in space. Oj oj oj! Och när de spelade Stop your crying, Lord can you hear me och Broken heart. Oj oj oj.

Igår kunde jag konstatera att T9-funktionen på min mobil inte är så popkulturell bevandrad. Så fort jag skulle skriva Jason Spaceman så blev det Jarmo Späcenan. Jag har förståelse för att inte Spaceman är första valet – även fast jag tycker att det är ett mer logiskt val än Späcenan – men Jarmo. Jag funderade länge på varför men kom sedan fram till att det måste bero på att jag har en Nokia-telefon.

Jag tror att jag behöver ha ett utvecklingssamtal med The Tellers. Jag kan inte förstå varför de envisas att låta basen tynga ner deras så luftiga melodier. Det är ju som allra bäst när det bara är Ben och Charles som spelar gitarr och munspel.

Hotell Amigo ser ut som hotellet i Twin Peaks. Just nu stirrar ett uppstoppat vildsvin på mig. Jag är helt festival-jetlaggad. Sena kvällar och urtidiga morgnar. Det är förresten helt vansinnigt vad fulla de är där uppe på området. Jag kan inte minnas att det var så på min tid. I eftermiddag ska jag göra en insats och gå upp och lägga dem i framstupa sidoläge allihopa.

Ps. För er som inte är här men önskar att ni var det: Idag klockan 14.03 sänder P3 Festival härifrån. Då får ni bland annat höra vad Timo Räisänen och jag tycker om att Emmaboda ska läggas ner. Ds.

Kristin Lundell

Nu hällregnar det här nere. Och blixtrar och åskar. För några timmar sedan åskade det så mycket att strömmen gick här nere på hotellet. Snart ska jag bege mig upp till området för att se hur det står till där uppe. Under Emmaboda 1993 slog blixten ner på stora scenen mitt under Huggybears konsert så att sångaren fick en stöt. Sedan rasade scenen ihop av allt regn och konserten fick expressflyttas. Mon dieu. Vi får hoppas att det inte blir sådan dramatik i eftermiddag. Om en timme spelar mitt belgiska favoritband The Tellers. Sedan är det bara tre och en halv timme kvar till Spiritualized. Whoah. Regnkappa på och skepp ohoj.

Kristin Lundell

Jag är på Hotel Amigo i Emmaboda och min idol Jason Spaceman i Spiritualized har glömt sin mobiltelefon på bordet bredvid mig. Hmm, jag undrar vad jag ska göra.

Tills jag har kommit på lösningen på telefondramat är här en snabb och stolpig rapport från gårdagen, den första dagen på sista upplagan av världens sötaste festival:

Det var en urkul kväll och festivalområdet såg nästan precis ut som det gjort sedan jag var här för första gången för tio år sedan. Jag pratade med festivalens general (fast jag tror inte att han själv skulle kallas sig för det. Det är en titel som jag ger honom nu) Håkan Karlsson under mitt nya favoritband Detektivbyråns spelning. Han var cool som en filbunke och tyckte att det skulle bli skönt att göra om festivalen nästa år. Jag är verkligen imponerad av hans lugn. Om jag hade varit ansvarig för Sveriges bästa festival hade jag nog varit yr som en höna.

Detektivbyrån fick skriva autografer efter deras fenomenala spelning. Det var fint. De söta flickorna i Au Revoir Simone var jättebra. Of Montreal var tappra och trotsade teknikproblemen utan att bli sura. När jag satt bredvid dem i frukosten i morse var de ingen som såg sur ut över att strömmen gått stup i kvarten igår. De åt bananer och tog snällt bort sina brickor från borden. Jag väntade på att få höra den där roliga låten – från deras senaste album – där Kevin Barnes sjunger om black metal-banden i hans nya hemland Norge. Fast jag tror inte att de spelade den.

Nu har Jason hämtat sin mobiltelefon. Tur, så slipper jag fundera på saken. Nu ska jag ta en tupplur – Emmabodas järnvägsspår ligger vägg i vägg med mitt rum – så jag blev väckt med jämna mellanrum i natt. Sedan är det dags att gå upp på området igen. Ikväll spelar Spiritualized. Äntligen. Kanske borde jag ha tagit hand om hans mobil. Så hade han kunnat ringa mig och jag hade kunnat säga att hans spelning är den spelning jag sett mest fram emot i sommar.

Kristin Lundell

Underbara älskade Emmaboda, Sveriges bästa festival ska lägga ner. I morgon startar den sista festivalen, i alla fall i den gamla skepnaden. Åh jag blev så ledsen när jag hörde det. Kanske mest för att landets finaste popläger inte kommer att finnas mer. Emmabodas line up har ju alltid varit den bästa i landet. Vad ska nu alla popkids se fram emot hela året? Jag har haft mina absolut roligaste somrar på Emmaboda. Jag ska försöka att inte bli alltför emotionell nostalgisk här (jag sparar nog det till min adjö-rapportering från festivalen): Men jag minns första gången jag var där. Jag var femton och alla i mitt tältläger fick låna telefonen för att ringa hem och berätta att vi kommit fram. En väldigt typisk sak för Emmaboda: Sveriges snällaste musikfest.

Enligt den här artikeln ska det istället bli en fest utan artister. Hmm, jag undrar hur det ska funka. Men jag antar att det är bättre än ingenting i alla fall. Hellre än sommar med ett nytt Emmaboda än inget Emmaboda alls.

Idag ska jag försöka se The Simpson-filmen. Det kanske kan göra mig lite gladare.

Kristin Lundell

Eftersom nästan alla jag känner tillfälligt har lämnat stan köpte idag jag nya Sonic för att få lite sällskap vid Långholmskanalen. Däri läste jag den roligaste intervju jag läst på länge: Anders Dahlboms korthuggna svars-intervju med Dinosaur Jr:s J Mascis. Bäst gillade jag svaret på frågan om huruvida den 42-årige Mascis fortfarande åker skateboard.
J Mascis: Ja, lite. Hemma på gatan utanför huset. Jag låter vår hund dra runt på mig med ett snöre.

Det är verkligen jätteroligt. Jag undrar verkligen vilken ras hans hund är. Hoppas att det är en stor. Det enda jag vet är att Steven Malkmus har en beagle men det har inget med saken att göra. Hur som helst, jag hade betalat flera hundralappar för att se Mascis hund dra runt honom på en skateboard. Det låter som en obetalbar syn.

Så här (man får scrolla ner på sidan när man kommer fram) ser förresten Nike-skorna som Mascis varit med och designat ut. Om prick en vecka kommer Dinosaur Jr till Emmaboda. Dinosaur Jr, Spiritualized, Au Revoir Simone, The Tellers och Detektivbyrån. Det kommer bli en fin festival i år igen.

Kristin Lundell

Jag minns inte om jag har utsett dem till dagens favoritband förr en gång. Men från min europeiska favoritstad Köpenhamn kommer dagens favoritband People Press Play.

Kristin Lundell

Oj, var förvånad jag blev i morse när jag tittade på Aftonbladets hemsida och fick se en bild på Globen och rubriken ”Här dumpar regeringen kärnavfall”. Shit och åh nej, tänkte jag. Hur många timmar av Westlife-, Eros– och Anastacia-konserter har jag inte genomlidit i den där plutoniumbollen? Men sedan kunde jag pusta ut. Det var inte Globen på bilden utan den brittiska anläggningen Sellafield. Fredagen kan fortsätta som planerat.

Kristin Lundell

Breaking news: Jag har under de senaste månaderna märkt att jag har ändrat inställning till Amy Winehouse. Från att inte ha gillat henne tycker jag nu att hon är fascinerande med sin stora brödlimpe-frisyr och urspårade leverne. Fast det är egentligen medmänskligt uselt att börja gilla någon först när den är halvt urdekad. Snart kommer jag väl att börja skriva fanbrev till Pete Doherty.

Idag bloggar Dan Backman och nämner den där musikgenren som är helt omöjlig att uttala. Eller rock kan jag såklart uttala men det där första: Jåckt? Jackt? Äh, jag ger upp. Om man – trots den gågna hajpen – fortfarande inte fattat uttalet är det nog kört. Jag är nöjd med att kunna uttala Gorkys Zygotic Mynci helt utan problem. Gorkys. Zygotic. Mynci.

Kristin Lundell

Okej, jag erkänner att jag är två dagar efter med detta glädjebud men jag har övningskört runt i mellan-Sverige och inte varit i närheten av Internetuppkoppling (däremot har jag bott på ett kombinerat vandrarhem och zoo och sett två zebror). Men! Maps album är nominerat till Mercury Music Price! Vilket bra val. Han tävlar tillsammans med – eller mot ska man kanske säga i ett sånt här sammanhang – Amy Winehouse, Arctic Monkeys, Dizzee Rascal, Jamie T, Klaxons, New Young Pony Club med flera (titta här för den fullständiga listan). Jag håller på Maps och Jamie T men tror att Jamie T får det.

Nu är det dags att sprätta skivkuvert och förbereda Spiritualized-intervju.Ska jobba snabbt så att jag hinner gå på vernissaget av Slayer-fotoutställningen ikväll.