X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Här finns den nya Morrissey-låten att lyssna på. That’s how people grow up heter den. Väldigt Henrik Berggrenskt.

Kristin Lundell

Det känns visserligen väldigt avlägset att tänka på Hultsfred under en jättekvav dag i Williamsburg men rent objektivt – utan några känslor inblandade – vore det väl synd om festivalen var tvungen att läggas ner. Som man brukar säga: Missförstå mig rätt, jag skulle själv inte åka till Hultsfred för allt smör i Småland och årets line up var en sådan katastrof att jag tackade nej till att åka ner och jobba. Nedläggningshotet väcker inte heller några nostalgiska camping-minnen i mig så jag har en nykter hållning i den här frågan. Men jag tänker på ungdomarna. Tänk vad de kommer gå miste om när de inte får uppleva känslan av att vakna av att någon kissar på ens svettiga tält. Och när de inte får leva det sunkiga festivallivet med överkokta nudlar, solskadad mjukost och grannar i djurkläder. Sånt är ju kul när man är sexton. Var ska de få den upplevelsen när det bara finns stadsfestivaler kvar (ehm, okej, de kan ju med fördel åka till till exempel Emmaboda eller Roskilde men vi struntar i den aspekten nu)? Och jag är inte det minsta ironiskt nu. Att åka på festival som tonåring är ju en del av livets naturliga gång.

Det måste väl gå att få fason på Hultsfred igen. Om de bara hade kunnat få hälften av alla de band som spelar på Accelerator – eller vänta, det hade förresten räckt med en fjärdedel – hade den inte känts så hopplöst trist. Strunta bara i att boka all den där gamla rawken och precis alla svenska band som spelat överallt hela våren.

Nu är min telefon laddad. Dags att gå ut i värmen. Fast i förmiddags var det faktiskt så svalt att man kunde ha kofta på sig. En skön kontrast till i tisdags då det var så tropiskt kvavt att strömmen gick på övre Manhattan. Precis när jag kommit in på Metropolitan. Så det var bara att gå ut igen utan att få se ett enda konstverk. På väg hem genom Central Park såg jag dock Mike Myers. Fast jag är väldigt tveksam till om han kan anses vara en konstnär. Jag har också sett Eddie Murphys trailer stå på Mott Street. Eller det var i alla fall en filminspelning och ryktet på gatan var att Murphy skulle vara med i den. Så vi säger det.

I morgon är det äntligen dags för Morrissey. Igår fick jag dock höra av en amerikansk kompis att Moz hade en halsinfektion. Åh nej, tänk om han ställer in! Fast jag har inte hört något mer om saken. Typiskt att tidningarna bara rapporterar så ingående om artisters halsinfektioner när det är schlagertider.

I måndags missade jag Wilco. Typiskt. Från en sak till en annan: Det känns konstigt att mitt yogaställe i Stockholm plötsligt exploderat och gått upp i rök.

Kristin Lundell

Det är verkligen folktomt här i stan idag. Man kan nästan tro att gemene man kompat ut denna torsdag för att sy ut sina folkdräkter eller snickra på sin midsommarstång. Sådan lyx håller inte jag mig med. I morgon bitti ska jag prata om midsommarfirande i SVT:s Go morron Sverige-soffa. Ikväll måste jag fixa lite bra musik till i morgon eftermiddag. Undrar vad jag ska välja. Dessa är redan tagna:

SoKoThe Dandy Cowboys
Jens LekmanFriday Night at the Drive-In Bingo (om internet finns i närheten det vill säga. Låten finns än så länge bara här. Men det är perfekt dans i folkparken-musik)
Yttling Jazz-O lord, why can’t I keep my big mouth shut
The Sea UrchinsPristine Christine
Soft Hearted Scientists I wanted you
Elvis Costello and the Attractions – Get happy!!
Något med The Elected.

Kristin Lundell

Det är helt fantastiskt att inte ha någon midsommarångest utan istället dricka lite hasselnötskaffe, lyssna på The Nationals jättefina skiva Boxer och läsa igenom den senaste fråga-svar-stunden med MorrisseyTrue-to-you.net.

Det ska bli vansinnigt kul att se Morrissey i New York nästa lördag och om man ska döma av ett av svaren på True To You så verkar det som om Moz kanske kanske kanske kommer till Skandinavien under året. Eller till hans ”beloved Scandinavia” som han själv uttrycker saken. Han står i alla fall i valet och kvalet mellan att spela in en ny skiva – dock har han inget skivkontrakt men han säger att han just skrivit klart två nya låtar! – eller turnera resten av året. Jag röstar på att spela in en skiva först och sedan turnera.

Kristin Lundell

Det roligaste citatet från gårdagens Patti Smith-konsert kom under den psykadeliska inledningen till Jefferson Airplanes White Rabbit. Patti mässar om hur hon promenerat upp för Drottninggatan för att komma till August Strindbergs hem bara för att upptäcka att det är stängt på måndagar. Restauranten Inferno i Strindberg-huset var dock öppen så Patti kliver in och konstaterar:
– Loud disco music was playing – an inferno. Surely, I’m in hell.

Undrar hur det var på Brian Wilson igår. Varken DN, Aftonbladet eller Expressen har lagt ut någon recension på nätet. Åh, varför måste de ha sovmorgon just idag. Jag vill veta vilka låtar han spelade och om det var bra. Istället erbjuds jag att läsa om Justin och Jessicas romantiska kväll i Stockholm. Jag tror att jag väntar lite på att Brian-recensionen ska trilla in istället.

Kristin Lundell

Nämen. Enligt KB:s hemsida finns det fortfarande kvar biljetter till Brian Wilsons konsert ikväll. Jag repeterar: Det finns ett fåtal biljetter kvar till Beach Boys-Brian Wilsons klubbspelning ikväll. Hur i hela Häsingland kan inte den vara utsåld? Om jag hade bott närmare Malmö hade jag slängt mig på ett tåg genast. Det kommer säkert bli en klassikerkväll. Musiklegender på små arenor är det nya svarta. Fast Cirkus är ju som en arena jämfört med KB. Åh, jag önskar att jag hade fått se Brian ikväll.

Kristin Lundell

I kväll är det dags för Patti SmithCirkus! Det ska bli väldigt kul. Fast egentligen är jag mer fascinerad av henne som person än hennes musik. Den senaste cover-skivan Twelve är ingen omistlig klassiker direkt. Fast jag föredrar i alla fall hennes bluegrassiga albumversion av Nirvanas Smells Like Teen Spirit framför Paul Ankas crooner-tolkning av samma låt (och här finns den i ukulele-version). Kanske hade jag uppskattat Pauls försök mer om jag inte hade förlyssnat mig på Richard Cheese några år tidigare. Måttfullhet är verkligen en dygd.

Pattis konsert börjar kvart i åtta ikväll. Jag gillar att gå på konserter med artister över 50 år för att de har vett att börja i tid. Jag vill inte ens räkna ut hur mycket tid jag har slösat på att vänta på diverse rockband i svettiga hockeyhallar. Fast jag ska egentligen inte klaga. Rockband är åtminstone hyffsade på hålla tider, inte som reggaeartister som släntrar upp på scen klockan fyra på morgonen om de ens orkar göra det. I jämförelse med det är en halvtimmes väntan på Good Charlotte egentligen ingenting.

Eftersom jag sparade en massa pengar på att inte köpa dyr festivalmat i helgen köpte jag istället en stork i teak. Det ångrar jag idag när jag ser nyktert på saken. Snart får jag besök av P1-programmet Medierna. Vi ska prata musikjournalistik.

Kristin Lundell

Oh la la, jag är helt slut efter att ha åkt med på Jack Whites gitarrutflykter på Icky Thump i trekvart nu. Måste friska upp mig med Simian Mobile Discos Attack Decay Sustain Release. Vilken skiva! Jag har en känsla av att jag kommer lyssna på den alldeles för många gånger i helgen. Får se till att blanda upp den med Taken By Trees, Soft Hearted Scientists och SoKo. Och så kanske lite Justice också.

Snart är det dags att ringa upp SoKo. Hon ska visst bo hemma hos Euros Childs just nu. Hon spelar in sin debut-ep i en studio i Wales. SoKo är inte bara en urbra sångerska utan också skådis i i Frankrike. Eller hon har i alla fall varit med i ett antal filmer. Fast filmkarriären gör hon under sitt riktiga namn Stephanie Sokolinski.

Jag är fortfarande urnöjd med att ha valt bort Hultsfred i år. Det är nu man ska passa på att gå till alla de ställen där musikbranschen vanligtvis brukar samlas. Tänk vad mycket plats man kan få.

Kristin Lundell

Aah vad perfekt. Jag sitter i min klackskofåtölj på jobbet, dricker lite kaffe och lyssnar på nya White Stripes-skivan Icky thump. Det regnar utanför men är varmt inomhus. Inte en lerig rockfestival på flera kilometers avstånd. Aaaaaah. På albumomslaget har Meg White och hennes ex-man Jack på sig några sydamerikanska (tror jag i alla fall. De har ju varit inne på Zorro-stilen ett tag nu) dräkter. Nu kommer några säckpipor och irländsk sång in i bilden: Prickly thorn, but sweetly worn heter låten.

Kristin Lundell

Jaaaa! The Coral har äntligen lagt ut en ny låt på sin MySpace-sida. Eftersom mitt internet dessvärre är helt hopplöst idag har jag bara kunnat lyssna på de fem första sekunderna. Men jag ser att den nya låten finns där. Och att den heter Who’s gonna find me. Att döma av de fem sekunderna så tror jag inte att de har tagit på sig den oklädsamma bluesrocken den här gången. Hoppas att jag inte hörde fel.

Okej, nu funkar det visst att lyssna på låten. Och…..den var ju inte så bra. Inte jättedålig men inte heller bra. Jag önskar att någon av alla miljoner nanny-program kunde åka hem till The Coral och reda upp dem. När jag telefonintervjuade bandet i radio för några år sedan gick trummisen runt och handlade och snicksnackade med folk han mötte på gatan. Sedan tog han några väldigt skumma halsbloss och läste tidningen. Allt medan jag försökte fråga honom om deras (då) jättebra musik. Fast det blev en kul intervju till slut ändå. Men fokus verkar inte vara deras starka sida.