Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Åh vad fin Taken By Trees debutskiva Open field är! Just nu lyssnar jag på spåret Lost and found som Camera Obscuras Tracyanne Campbell har skrivit. Jag vill minnas att det i konvolutet till Camera Obscuras senaste skiva stod att (Taken By Trees-)Victoria Bergsman varit ansvarig för bandets frisyrer. Det var ett bra byte: en klippning mot en låt. Jag gillar bytesaffärer.

Kristin Lundell

För en minut sedan kom ett mail om att The Coral ska vara förband till Arctic MonkeysAnnexet i slutet av juni. Men näe! Av alla årets femtiotvå veckor måste The Coral såklart välja att komma hit just när jag är i USA. Vad är oddsen för det (fast det är ingen faktisk fråga så ni behöver inte räkna ut det)? Hoppas att Amerika har supersizat sig själv och har massa jättebra saker att erbjuda den veckan. Det har det säkert. Det vore ju höjden av otur om USA skulle ta siesta de sju dagar jag är på besök.

Här är två saker att vara glad över: Att Piana och Soft Hearted Scientists nya skivor kom i brevlådan idag.

Kristin Lundell

Hur jag än letar i Oh Lauras albumkonvolut kan jag inte hitta att de skriver att slingan i deras låt Black’n’blue bygger på den i Wicked game. När jag hörde låten första gången trodde jag till och med att de gjort en cover på Chris Isaaks skäggiga gamla tårdrypare! Men i omslaget står bara att det är Oh Laura-medlemmarna själva som står bakom hela. Undrar om de själva inte märkt att den låter likadan. De gör nog i alla fall säkrast i att hålla låten borta från Mr Isaak. Kan inte minnas att jag hört om honom på flera år nu så han är säkert sugen på lite procentpengar i portmonän.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hängt med i recensionerna av Markoolios nya skiva. Så det är möjligt att det jag ska säga nu redan har kläckts och diskuterats på andra håll. Men när jag hörde hans kommande singel Ingen sommar utan reggae på vuxenlyssnartid på P3 häromdagen kom jag att tänka på att han har gått och blivit nya Magnus Uggla. Textmässigt i alla fall. Jag kan inte minnas att Uggla gjort reggae. Jag har egentligen inget mer att säga om detta delikata ämne. Men barnen på filmen verkar gilla låten.

Dagens hurra: Underbara SoKo spelar på Debaser Malmö 10 juni. Det bästa jag vet just nu är engelska med fransk brytning. Först The Tellers och nu SoKo. Undrar om jag skulle uppskatta Allo Allo emliga armén bättre nu än när jag var liten.

Kristin Lundell

Blue motorbike med Motoboy är så bra!! Och den blir bara bättre av att spelas femton gånger på raken.

Såg ni att Happy MondaysBez (det låter bättre än Big Brother-Bez som han ju också skulle kunna kallas) var med i engelska versionen av det urtrista programmet Pimp my Ride igår kväll? De satte in en miljon tv-apparater i hans gamla skruttiga taxi (det kan förresten inte ha tagit lång tid innan den blev stulen). Fast det programmet har säkert redan visats tusen gånger eftersom MTV bara sänder repriser numera. Eftersom alla band jag gillar alltid kommer från Manchester trodde jag att jag vid det här laget var bra på att förstå dialekten. Men när textremsan föll bort under programmet igår kunde jag se hur Bez rörde på läpparna men ändå inte höra några ord. Jag borde åka på språkresa dit.

Erik de Vahl är förresten vänlig nog att låta alla som vill ladda ner hans skiva Oh! My Spine gratis här. Ett supererbjudande som alla borde haka på eftersom skivan bara gavs ut i hundra ynka exemplar tidigare i år.

Måndag eftermiddags låt kommer att bli nya singeln från Club 8: Whatever you want heter den och är jättefin. Den låter väldigt mycket som Club 8 brukar göra.

Kristin Lundell

Jag förstår att många har undrat sig tokiga över Julio Iglesias koppling till The Strokes. Och här kommer lösningen på gåtan: Albert Hammond, pappa till The Strokes-gitarristen Albert Hammond Jr, skrev inte bara To all the girls I’ve loved before – Julios hitduett med med Willie Nelson – utan han har även producerat Iglesias senaste skiva Romantic Classics där världen får höra covers på låtar som I want to know what love is, Right here waiting och Careless whisper.

Om detta skulle komma upp i en Jeopardy-tävling nära er, glöm inte att sätta Vad är före förklaringen ovan.

Kristin Lundell

Äntligen hemma efter en iskall Julio-konsert. Jag åkte taxi med en buggfanatisk chaufför som på fullaste allvar – till P4-sändningen av Matz Bladhs dansspelning från Nöjespumpen i Södra Vi, som han spelade så högt att jag säkert kommer få tinnitus – hävdade att hiphoppen bara har femton-tjugo år kvar att leva. Sedan är det kaputt och goodbye. Ingen pardon. 2027 finns ingen rapmusik längre. Chauffören vägrade att lyssna på några motargument utan skrek bestämt (eftersom volymen var så hög) att den enda musik som är oändlig är dansbandsmusiken. Den står emot tidens tand. Det var mitt första möte med en dansbandstaliban. Ett skrämmande sådant. Faktiskt läskigare än mitt första möte med black metal-kulturen i somras.

Kristin Lundell

Sådärja, så var jag tillbaka framför datorn efter några dagar som utlandssvensk i Barcelona. Efter en snabb uppdatering om vem som sprutat vatten på vem här hemma i Sverige är det nu dags att gräva ner sig i Julio Iglesias digra låtkatalog. För ikväll är det jag som fryser in våren tillsammans med Julio på Skansen. Hoppas bara att det inte börjar regna. Efter att ha tillbringat fem dagar i tjugofemgradig värme och sol är jag inte redo för att sitta utomhus i regn. Men å andra sidan kommer det i så fall innebära att jag och señor Iglesias förstår varandra på ett speciellt plan. Han kommer ju också direkt från solen i Spanien. Kanske kommer hans smörsångsballader att träffa mig i hjärtat på ett annat sätt nu när hola, sangria och cuánto cuesta blivit naturliga inslag i mitt vokabulär. Jag hoppas i alla fall att han inte presenterar sina körsångerskor med namn och ålder (och om han nu ändå gör det – att någon av dem är äldre än 21) som han gjorde på förra konserten på Cirkus.

Nu ska jag sprätta mig igenom skivhögen som kommit under veckan. Hittills har jag skådat Bonde Do Roles album. Ikväll visar Musikbyrån ett special om musikscenen i Saõ Paolo. Om inte jag skulle tillbringat kvällen i Julios sällskap hade jag varit sugen på att se det. Eller så hade jag åkt för att se MotoBoyLandet ikväll.

Kristin Lundell

Åh jag ångrar att jag inte kollade på svenska schlagern ordentligt. Då hade jag ringt fem gånger på Cara mia. Vad bra den är! Nu får jag nöja mig med att lyssna på den fem gånger på raken. Jag har en känsla av att mina grannar kommer att ta upp det på nästa föreningsmöte. Tur för mig att nästa möte är först nästa vår. Då kommer jag nog att ha slutat lyssna på den på repeat. Jag ska vänja mig av från den låten nästa vecka. Har upptäckt att jag har en förmåga att snöa in på saker. Nu närmast tror jag att jag kommer snöa in på SoKo. Jag ska lugna mig lite nu och lyssna på de andra spåren på Måns Z-skivan. Måste skriva klart recensionen så att jag kan gå ut i regnet.

När jag tittade igenom bokhyllan nyss hittade jag en reseguide som jag köpte för några år sedan: Morrissey’s Manchester – The essential Smiths tour av Phill Gatenby (Empire Publications). I den finns färdigsnitslade stadsvandringar i Morrisseys och Johnny Marrs (och deras släktingars, managers etc etc) fotspår i Manchester. Jättekul läsning. Jag önskar att det fanns sådana guideböcker till alla städer. Eller ännu bättre, sådana bussresor. Så fort jag kommer mig för att ta ta körkort (kanske redan i höst!) ska jag kuska runt musikturister i Stockholm. Ska fila på en resplan nu under veckan men sista stoppet ska givetvis vara utanför Kvarnen. Det är ju som Eiffeltornet i sammanhanget.

Kristin Lundell

Vårens bästa fynd The Tellers var jättebra igår på Svenska Musikklubben. Fast om jag hade fått välja hade Ben och Charles kommit ensamma med sina akustiska versioner av låtarna. I början, när basen och trummorna klampade in med skorna på det nybonade golvet, var jag orolig för hur det hela skulle sluta. Men det redde tack och lov upp sig efter en stund och blev riktigt bra. Vad kul det var att höra några nya låtar. Jag ser verkligen fram emot deras debutskiva som kommer i höst. Om Ben och Charles låtskrivande fortsätter i de här spåren kommer albumet att vara en stark kandidat till årets bästa skiva! Fast nu gäller det att se till att The Tellers inte sätter på sig bluesrocken. Minns The Coral som ju var så lovande med sin debutskiva men som sedan satte på sig slitna gamla farbröder-filttofflor och hasade runt med på heltäckningsmattan. Världens sämsta drag. Fast jag ger i och för sig alltid The Coral en ny chans. Jag vill så gärna att de ska upptäcka att den där trötta rocken inte är bra för deras hållning.

Men mina höga tankar om The Tellers kvarstår. Ben och Charles verkar dessutom inte dela (The Libertines-) Pete och Carls förkärlek för intern misshandel heller. Det är alltid ett lovande tecken.

Innan jag packar resväskan och drar söderut i morgon bitti ska jag tillbringa den soliga dagen med att recensera Måns Zelmerlöws skiva. Jag måste erkänna att jag har en soft spot för Måns. Vet inte riktigt var den kommit från. Jag såg ju varken Idol eller Lets dance. Men han verkar väldigt sympatisk. Hoppas att hela skivan går i Cara mias tecken. Jag hörde den på Morgonpasset i akustisk version och den var riktigt fin.

Dagens uppgift: Handla lite SoKo-låtar på iTunes så jag kan ha med mig på resan.

Kristin Lundell

Morgonens roligaste uttryck hittade jag i Annah Björks nöjeskrönika i City (tänkte länka men på deras hemsida finns bara förra veckans krönika utlagd). Idag skriver Annah om hur uttrycket neo promenerat in överallt nuförtiden och i den smart underhållande texten dyker detta uttryck plötsligt upp: ”ha nollkoll-gummiboll”. Ha ha, nollkoll-gummiboll. Är det ett vedertaget begrepp? Om det är det, varför har då världen undanhållit mig det i alla dessa år?

Annah verkar inte gilla ordet neo. Själv är jag rätt så förtjust i det. Fast mest av allt gillar jag neo-alternativet nu som prefix. Nu-metal, nu-folk, nu-age, nu-rave. Nu passar lika bra överallt (och alternativet nü- funkar också bra).

Ikväll är det äntligen dags att få se The Tellers live. Det är nu-belgisk pop i sin finaste The Libertines-skinnjacka.