X
Annons
X

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Eller nu överdrev jag lite. Det är ju faktiskt bara en (1) person som har kallat mig för det. Och detta eftersom jag inte tyckte att Bob Dylan-konserten i onsdags var det mest fantastiska som hänt mig eller världen. Så den anonyma kommentatorn drog slutsatsen att jag är schlagerfjolla. Det var lite roligt. Det var första gången någon kallat mig för det men någon gång ska visst vara den första. Det är underligt hur svartvit världen är för vissa. Om man inte gillar Bob Dylans konsert måste man alltså vara helt bananas i schlager. För en del är den slutsatsen fullt logisk.

Jag har blivit klappad så mycket på huvudet av arga Dylan-fans det senaste dygnet att mitt hår blivit alldeles platt. Men hur frisyrerna ser ut på de som kommenterar vet jag tyvärr inte. De är nästan alltid anonyma, utan varken en kontaktadress eller bild. Undrar vad jag skulle ha för alias om jag skulle kommentera sådär. Kanske Likearollingstone1959. Fast det är säkert redan taget. Får kanske nöja mig med Schlagerfjollan1981.

Undrar förresten om nyheten att The White Stripes använder sig av säckpipa på sin kommande skiva Icky thump, som släpps i juni, kommer leda till att det instrumentet letar sig in i rockvärlden. Det skulle vara uppfriskande med ett alternativ till fiolen men frågan är om just säckpipan är det som vi väntat på. Jag är inte helt övertygad. För någon månad sedan var jag övertygad om att sitaren skulle få sin revival i popvärlden. Därför blev jag överlycklig när jag lyssnade på första spåret på The Concretes kommande skiva Hey trouble och tyckte mig höra en sitar. Äntligen något som bekräftade tesen tänkte jag. Men så visade det sig bara vara en synt som jag hörde. Men jag tror att The Earlies hade en sitar på sin senaste skiva. Eller var det Future Pilot AKA? Måste åka hem och kolla.

Trevlig helg!

Kristin Lundell

…har ännu inte kommit upp på tapeten. Men DN är nära att ställa den i den här notisrubriken. ”Är stammande Robert Gustafsson kul?”. Jag skulle vilja omformulera den frågan till: Är Robert Gustafsson kul överhuvudtaget? Jag vet att han röstades fram som Världens roligaste man för något år sedan. Före Ricky Gervais och John Cleese. Men frågan måste ställas om och om igen. Hur i hela Hälsingland gick det till? Det är en av mänsklighetens stora gåtor. Robert Gustafsson är den absolut tråkigaste mannen jag vet (undanräknat hans karaktär i Torsk på Tallinn). En miljon gånger tråkigare än vad det sas att Bosse Ringholm var. Och det allra konstigaste är att det verkar räcka med att RG frustar, dreglar och gör samma gamla grimaser för att han ska räknas som jätteskoj. Ibland förstår jag mig inte på världen överhuvudtaget.

Kristin Lundell

Sådärja. Nu har jag just kommit hem från ett besök i SvD:s skivskåp. Fast jag hann knappt äta upp tårtbiten som webben bjöd på innan Janne Bengtsson som skriver om hockey på SvD haffade mig i ett hörn. Janne är nog vad man skulle kunna kalla en dylanolog (fast han gick inte med på att bli kallad Dylan-nörd) och han var mycket nöjd med gårdagens konsert. Mycket nöjdare än jag som gäspade några gånger. Första gången Janne såg Dylan var på 60-talet. Då hade det visst stått Bob Dyland (ja med D) eller nåt sånt på biljetten. Det var roligt att höra de gamla anekdoterna. Jag gillar Janne. Han är cool. Och han gillar Jarvis.

Undrar om jag år 2047 kommer att ha någon artist som jag kan skryta om att ha sett först av alla (nästan). Min första konsert var ju Take That den 9 april 1994. Men jag hyser inte så stora förhoppningar om att de kommer ha Dylan-status om fyrtio år. 9 april 1994 var också dagen då jag träffade Meatloaf och fick min första autograf. Jag tänkte börja med en autografsamling när jag var yngre. Men jag fick bara ihop tre stycken: Meatloaf, Tomas Brolin och Marcus Schenkenberg. Fast den sistnämnda tog jag bara för att vara schyst. Jag skulle köpa gympaskor på Stadium när Marcus Schenkenberg satt där med en massa planscher att signera. Jag tyckte lite synd om honom eftersom det inte var någon kö till bordet så jag tog två signerade planscher. Han hade skinnbyxor på sig. 90-talet var ganska knäppt. Sedan orkade jag inte samla fler autografer.

Jag längtar efter att få övningsköra ut i skärgården i morgon kväll och lyssna på de nya skivorna från The Concretes, Mixtapes & Cellmates, The Mary Onettes, Modest Mouse, The Jai Alai Savant och så lite annat nytt. Ser fram emot att få lyssna på ny musik istället för att ta fram gamla album ur skivhyllan.

I morgon bitti, när jag skrivit klart recensionen av Weeping Willows konsert ikväll, ska jag och Fredrik Strage skapa en ny superfigur i direktsändning av P3 Populär. Det är med anledning av nya Turtles-filmen som visst har premiär i morgon. Jag ska kräva att superfiguren ska heta Gerard. Efter sångaren i My Chemical Romance. Det känns som ett bra superhjältenamn.

Kristin Lundell

Det roligaste/konstigaste skvallret jag fick höra under gårdagen var att Bright Eyes hade setts i baren på Cirkus under Arcade Fires konsert i fredags. Drickandes en massa slattar som andra konsertbesökare lämnat kvar! Oj vad sunkigt var min första tanke. Men sen kom jag på att det kanske var hans protest mot Clear Channel som äger Cirkus. Bright Eyes är ju känd för att undvika Clear Channel-arrangemang av politiska skäl. Det var ju därför som han krävde att hans förra konsert, som var bokad där skulle flyttas till en annan lokal. Så kanske var slattdrickandet ett sätt för honom att inte stödja Clear Channel med ölpengar. Eller så var det bara småsnålt och sunkigt. Jag vet inte vad jag ska tro.

Kristin Lundell

Oj, vilken kväll. För att himna lämna recensionen av Bob Dylans Debaser-konsert var jag tvungen att rusa i slutet av första extranumret Like a rolling stone. Sedan var det taxi hem och mindre än en timme efter att spelningen slutat hade jag skickat in texten. Det var hårt deadline-surfande. Nu är jag alldeles matt. Det var en speciell konsert. Framför allt för att jag stod så bra till – långt fram till vänster – att jag kunde se Bob le. Ja det är sant. Det legitimerade stenansiktet Bob såg glad ut. Eller log och log förresten. Sånt är ju också relativt. Men han drog lite på smilbanden. Tre gånger är jag säker på att han log och en och en halv gång tror jag att han gjorde det. Han rörde i alla fall munnen i en sådan riktning att det skulle kunna tolkas som ett leende. Och det gjorde jag. Ibland måste man vara generös.

Men han sa inte ett ord till publiken. Inte ens tack. Fick rapport på sms om att han lyft på hatten i alla fall. Det är ju också en hälsning.

Nåväl. Nu måste jag lägga mig och få lite perspektiv på saken.

Kristin Lundell

Jag vill givetvis också se The Loves från Wales och söta Pale Sunday från Brasilien på någon festival i sommar. Sedan är jag nog nöjd för ett tag (eftersom man ju egentligen bara får önska band som är aktuella/kommer bli aktuella med någon ny skiva).

Kristin Lundell

Nu är det inte så långt kvar till festivalsäsongen sparkar igång. Men jag måste säga att programmen på de svenska festivalerna är ljumma. Emmaboda och Arvikafestivalen som idag presenterade Scissor Sisters som bokning ligger bäst till. Visst att den nya festivalen Way out west har ett småroligt program med Lily Allen och CocoRosie (däremot tror jag att Primal Scream-spelningen kommer bli katastrof och jag vill inte ens nämna årets mest enerverande artist Mika) men ligger inte Göteborg lite för långt bort? Om man ska packa festivalväskan och åka någonstans ska det väl vara ut på landet? Inte till en annan (stor)stad. Göteborg gör mig nästan alltid besviken. Får inget grepp om den staden. Skulle nog behöva gå på en guidad tur så att bitarna faller på plats.

Det vore snällt om någon av alla svenska festivaler kunde boka några av dessa (och kanske byta ut någon av alla rawkartister mot): Morrissey, Modest Mouse, Dr Dog, Songs of Green Pheasant, Singapore Sling, The Shins, Maps och Spiritualized. Jag kan nöja mig med en eller två av dem.

Kristin Lundell

SvD:s Nöjechef tillika Bob Dylan-vännen Erika Hallhagen vill värma upp morgondagen med att äta en rejäl Dylan-frukost. Problemet är bara att hon inte vet vad han äter. Eller vad som kan tänkas ingå i en Bob Dylan-frukost. Svaret måste såklart finnas i hans låtar (och här är jag noga med att undvika vitsen om att det finns i vinden) men det är ganska många att lyssna igenom för att hitta en referens till frukostmat.

Eftersom jag är en putslustig själ föreslog jag att han äter omelett med ägg som han hämtat från Maggie’s farm (=kul) tillsammans med bacon som han dock bortförklarar att han äter med låten It ain’t me Babe (=lite mindre kul skämt fast ändå ganska okej om man kommer ihåg filmen om grisen Babe). Undrar vad mer han kan tänkas äta. Synd att inte det där hemska programmet Måndagsklubben finns kvar. Då hade jag kanske kunnat få komma dit och dra några ordvitsar. Jag tycker fortfarande att skämtet om Andrew Birds fågelinfluensa är roligt. Det tycker nog inte han.

Kristin Lundell

Okej, jag vet att jag kommer att rullas i tjära och fjäder för det jag nu ska säga. Men jag kan inte hålla mig längre. Visst låter Bob Dylan som Mr Burns i Just like a woman? Det är faktiskt en slående röstlikhet. Och det säger jag helt utan värdering. Jag vet givetvis att den låten spelades in långt innan Simpsons började ritas och sändas.

Kristin Lundell

Bright Eyes var sådär igår. Han var lite för nyanslös, alla låtar stöptes i samma form oavsett vilka kläder de haft på sig på skivorna. Det blev ganska tråkigt i längden. Att han slutat med primalskriken är nog bara att acceptera som en hälsosam utveckling. Vad jobbigt det hade varit om han hade låst sig i artistbilden av sig själv och fortsatt i samma spår i tjugo år till. Det finns några fina countryfärgade spår på kommande skivan Cassadaga som släpps i april. Cassadaga är namnet på en stad tillika ett spirituellt centrum i Florida. Fast Conor Oberst såg inte så new age-influerad ut på scen. Snarare såg han ut som den typiske unge protest-singer-songwritern. Det var bara skägget och USA ut ur Vietnam-badgen som saknades.

Det har släppts många bra skivor så här långt inpå 2007: Jamie T, Patrick Wolf, Arcade Fire och en del del fler som jag inte minns på rak arm. Nästa vecka kommer Andrew Birds jättebra Armchair Apocrypha. Just idag är det min allra bästa Andrew Bird-skiva. Det ska bli kul att se honom som om några timmar. Han har visst varit lite krasslig under turnén. Hoppas han är frisk idag. Det finns en gräns för hur många skämt om fågelinfluensa en människa orkar med.

Undrar när jag ska gå på en konsert där någon inte spelar på instrumentet fiol. Det är nästan omöjligt att gå på en popkonsert numera utan att mötas av stråkspel. Eller nu överdrev jag. Brett Anderson hade ju inga fioler i onsdags. Men det hade varit intressant att se en tillväxtkurva över antalet fioler per capita i popvärlden. Den måste ha skjutit i höjden sedan 2003. Fiolbutiken i närheten av där jag bor har flyttat till en mycket större lokal. Det verkar vara bra tider för violinsäljare.

The Honeydrips-skivan är verkligen bra förresten. Fast jag tycker att singeln (Lack of love) will tear us apart är sådär. Men varför har jag inte hunnit lyssna på Mixtapes & Cellmates-skivan som ju stod på min att göra-lista? Skulle behöva en hel dag till att bara lyssna igenom nya skivor som ligger i högar överallt.

I morgon ska jag gå in i fyra dagars Bob Dylan-koma. A man’s gotta do what a man’s gotta do.