Annons

Nöjesbloggen

Kristin Lundell

Kristin Lundell

Det roligaste citatet i Dan Backmans intervju (inne i dagens SvD) med Tobias Petterson som skrivit The encyclopedia of Swedish progressive music är:
– Fast den sämsta är plattan med Malaria. De kan inte sjunga och de kan inte spela och de skäms inte en sekund för det.

Det är ju helt underbart! De kan varken sjunga eller spela men skäms inte för det. Jag är förvisso för skam i offentliga sammanhang men jag kom att tänka på en rolig historia som EvaSilence berättade i somras på Arvikafestivalen. På proggkonserterna förr i tiden (70-talet) kunde vem som helst ta med sig sin lilla flöjt och ställa sig i utkanten på scenen och spela med. ”De hördes ju inte så mycket så bandet blev inte sura”. Det är en fantastisk historia. Fast jag är samtidigt himla glad att det inte är så nuförtiden. Tänk att betala dyra pengar för att gå på konsert och så ställer sig någon jeppe från publiken och spelar flöjt med bandet. Helt på eget initiativ. Jag hade blivit galen.

Dans artikel fick mig förresten att komma på att jag älskar proggnamn (Röda bönor och Malaria. Varför heter inga band det idag?) nästan lika mycket som jag älskar dräggpunknamn. Rövsvett måste vara ett av de bästa bandnamnen i svensk historia. Helt sanslöst.

Tyvärr hittar jag inte Dans artikel på svd.se så jag kan inte länka. Men kolla i Kultur-delen eller surfa in på danbackman.se så kommer den säkert att läggas ut där snart.

Kristin Lundell

Okej, nu är det väl ändå dags att sluta. Det börjar bli både tröttsamt och fånigt med alla dessa påhopp på Annika Lantz och hennes radioprogram i P1. Varför får Annika Lantz bära hundhuvudet för alla Sveriges radiosynder och plötsligt stå som en symbol för dålig journalistik? Annika Lantz är en smart, kvick och väldigt kompetent programledare och jag kan inte förstå varför P3 släppte iväg henne i första taget. Det sägs vara kris i P1:s tablå men varför pratar ingen om P3:s urtråkiga programschema? P3 borde böna och be om att få tillbaka Annika Lantz. De hade gott kunnat byta ut något av alla sina humorprogram som gått på tomgång de senaste hundrafemtio åren.

Kristin Lundell

Det är verkligen en helt annan sak att ramla i en snödriva när man lyssnar på freestyle (jag vet att det inte är 1986 men det känns så konstigt att skriva lyssna på ipod) än när man ramlar i en snödriva utan freestyle. Pröva själva. Det är inte alls lika genant att komma upp med snö i hela ansiktet när man har musik i öronen. När jag går hem ikväll ska jag lyssna på Patrick Wolfs nya skiva The magic position blandat med The Mary Onettes nya singel Void. Ser ni någon i en snöhög som lyssnar på bra musik är det säkert jag.

Kristin Lundell

Kom ju på att vi glömt att säga några ord om Green wing som hade premiär på Kanal 5 i fredags kl 21.55 (vill inte Kanal 5 att någon ska se den serien?). Jag var förvisso småsjuk men mitt betyg efter första avsnittet är tre prickar på tärningen. Den var bitvis lite kul men – och jag vet att jag strax kommer att låta som en gammal man som kollar på MTV – vad är egentligen delaen med alla de där jobbiga klippen? Jag höll på att bli galen. Om jag ser någon mer avsnitt – är i nuläget inte så jättesugen – får jag kanske blunda och bara lyssna på ljudet. Fast jag tror att halva upplevelsen kommer gå förlorad då. Men det gör inget. Jag hatar verkligen krystat kreativa klipp och kameravinklar.

Kristin Lundell

De populära nedskärningarna i samhället verkar också slagit rot i artistvärlden. Ytterligare ett exempel på detta visades igår kväll på Kathryn Williams konsert på Södra teatern. Kathryn valde bort levande körer på Little black numbers för att istället loopa sin egen röst och köra mot sig själv. Precis samma sak som M Ward, Ed Harcourt och Final Fantasy nyligen gjorde. De tre sistnämnda loopade också sina instrument för att bygga ett helt band av sig själva. Kostnadseffektivt och miljövänligt är orden på musikvärldens läppar. Kaiser Chiefs nya skiva Yours truly, angry mob, som recenseras på onsdagens skivsida, kan sorteras in under facket ”carbon neutral” i skivhyllan. Precis bredvid The Shins Wincing the night away.

En som inte satsar på en organisk framtoning är underbara Patrick Wolf. I det färgglada drama queen-konvolutet till nya skivan The magic position, även den recenseras på onsdag, satsar han istället alla slantar på att erövra platsen som popvärldens meste primadonna. Givetvis listar han också sin personliga make up-artist i konvolutet.

Kristin Lundell

Igår när jag var på födelsedagsfest kom vi in på vad som var det musiknördigaste vi någonsin gjort. Jag tror att min bekännelse vann. När jag sprang på lägenhetsvisningar för några år sedan tittade jag alltid igenom ägarnas skivsamlingar. So far allting normalt. Men en gång hittade jag den perfekt planlösta lägenheten med bra läge och bra utgångspris när jag tog en snabb titt i skivsamlingen och upptäckte två kopior av Bloodhound Gangs Hooray for boobies. Inte bara ett (1) exemplar alltså, utan två!!

Vad i hela Hälsingland ska man med två exemplar av en skiva av ett av världens grabbigaste band? Plötsligt kunde jag inte längre kunde buda på den lägenheten. Det var ett nördigt men vist beslut. Det hade varit ett heltidsjobb att få ur Bloodhound Gang-stämningen ur stenväggarna. Någonstans måste alla människor dra sin gräns. Jag drar min vid två Hooray for boobies-skivor.

Ikväll spelar Kathryn Williams på Södra Teatern. Hoppas det kommer bli bra. Till det är dags att gå på konsert ska jag dock tillbringa min söndag med att recensera Kaiser Chiefs och Patrik Wolfs nya skivor. Vem har sagt att söndag ska vara vilodag?

Kristin Lundell

American Idol startar sommarkollo för barn mellan 12 och 15 år där de bland annat erbjuder kursen Get the look master class där stylister och tidningsredaktörer lär ut skönhetstips till deltagarna. Hå hå jaja. Och jag som var övetygad om att det skulle gå åt andra hållet . Att Paris Hiltons skivsläpp skulle leda till att slit-och-släng-kulturen imploderade och det istället skulle komma fram motsatsen till artister som kläcks och avverkas på löpande band. Artister som skulle vårdas och hålla i låt säga trettio år. Jag saknar såna. Kan inte ens komma på vilka av dagens artister som kommer att turnera år 2037 för utsålda hus. Lars Winnerbäck antagligen. Och säkert Håkan Hellström. Men vilka fler? Undrar när Svenska Idol ska starta sitt kollo.

Kristin Lundell

Vad kul förresten att Sveriges bästa festival Emmaboda har presenterat sina första bokningar. Och att Almedal ska spela. Det blir nog ett besök i kohagen i Emmaboda i år igen. Trots att jag förra året – med mina då 24 år – kände mig äldst på hela området. Men det intrycket kan nog ha förstärkts av att jag åkte ner ensam. Jag känner mig alltid lite skum när jag går runt ensam på festivaler. Det känns som om jag smyger runt någonstans där jag egentligen inte borde vara. Det är jättefånigt.

Men jag älskar verkligen Emmaboda. Synd att Stengrillen hade stängt förra året. Där har jag druckit många konstigt gröna päronmilkshakes.

Kristin Lundell

Hearts on Fire, en ny låt från Melbournska poptrion Cut Copy har lagts upp på deras MySpace. Åååh vad bra den är! Lyssna särskilt efter den underbart ostiga saxofonen som kommer in efter cirka två minuter (innan låten blir snyggt New Order-ig). Den är säkert samplad från någon gammal 80-tals skiva som de hittat i reabacken på den lokala Charity shoppen där nånstans down under.

Dagens fynd #2 är Foals

Kristin Lundell

Ända sedan Rockparty skickade ut sitt pressmeddelande kl 09.59 i morse där de presenterade några nybokade artister till Hultsfred 2007 har jag funderat på vad jag ska säga om bokningarna. Men jag känner mig tom. Nog för att Roky Erickson har kultstatus men Korn, Amy Winehouse, Flogging Molly och Tingsek? Snark. Det är så urtrött att jag tappar intresset varje gång jag försöker tänka ut en formulering.

I och för sig unnar jag alla Korn-fans som blev snuvade på konserten förra året en ny chans. Man ska vara generös. Men resten? Jag vet att det är typiskt att gnälla på en storfestival men jag har inget val. Ska man tillbringa tre dygn i ett dammigt ingenmansland måste det finnas belöningar. Och det räcker inte med ännu ett år med Timbuktu & Damn. De enda band jag skulle vilja se på Hultsfreds hittills släppta program är Goose och Tunng. Och lite av Boys Noize. Nu håller jag tummarna för att rockvoten är fylld för i år. Det är den säkert inte. Det finns alltid plats för lite mer raaaawk.