Annons
X
Annons
X

Utvecklingsbloggen

Maria Å Lindvall

Maria Å Lindvall

I dag lanserar vi svepet på SvD.se – ett helt nytt sätt att presentera artiklar, bilder, webb-tv och grafik tillsammans på ett överskådligt sätt. Genom att bläddra dig genom svepet kan du som läsare ta del av en hel artikelserie eller ett nyhetsskeende från början till slut.

tekniksvep
Här kan du se några exempel:

Enormt tryck inför teknikhösten
Nyhetsrapporteringen om utvecklingen i Syrien

Redan under sommaren 2012 testade vi en enklare variant av svepet. Då märkte vi att det uppskattades av många läsare, men att det var svårnavigerat och inte fungerade tillfredsställande varken på mobilen eller i läsplattor. Det nya svepet är framtaget av SvD tillsammans med Oktavilla, som stått för design. I nuläget redirectas den som läser på mobilen till www-versionen, men en mobilversion är under utveckling.

Vi hoppas att du kommer att uppskatta det nya sättet att läsa. Hör gärna av dig med synpunkter till maria.a.lindvall@svd.se, eller skriv direkt i kommentarsfältet.

Ola Henriksson

En engagerad diskussion pågår pådriven av Rasmus Fleischer, Sam Sundberg, Andreas Ekström med flera. Under rubriken ”Kakväggar och betalningsmoral” diskuteras huruvida det är moraliskt fel att kringgå tidningarnas lösningar för nätbetalning. Vad som är moraliskt rätt eller fel är en evig diskussion som till stor del beror på personliga värderingar och etisk kompass. Men det största felet med diskussionen är att den handlar om betalväggar. Jag har tidigare hävdat att vad SvD lanserat inte är en betalvägg – jag återkommer till det.

Rör diskussionen en betalvägg (i betydelsen entré, eller spärr där man måste betala för att passera) är det lätt att bara diskutera de tre olika alternativen – betala snällt, vända och söka annat alternativ eller helt enkelt hitta kryphålen för att ta del av det som finns innanför utan att betala. Den aktuella diskussionen koncentreras kring kryphålen – är det moraliskt fel att utnyttja dem?, eller som jag förstår Rasmus Fleischers argument – eftersom det finns kryphål i betalväggen bör vi också informera om dem och det är inga som helst betänkligheter med att använda dem.

För mig handlar det inte om moral, det handlar om relation. Vilken relation vill jag ha till den som ber mig betala? I kommentarstrådarna till inlägget anar man en skala av olika uppfattningar i frågan om hur värdefull relationen till tidningen är. Allt från att journalistiken har ett tydligt värde till att det mest handlar om ”TT-telegram och diverse lustifikationer uppsnappade från nätet”.

Många olika liknelser används och de har alltid sina brister. Här kommer min liknelse: Jag har suttit utanför en arena och tagit del av konserten innanför avspärrningarna. Men för de artister jag verkligen gillar lägger jag pengar på en biljett. Visst skulle jag kunna planka in, eller sitta utanför och lyssna på alla konserter. Men det är inte samma sak som att vara innanför.

För den produkt du betalar kan du också ställa högre krav. Om du måste vänta på bibliotekets exemplar av Svenska Dagbladet för att någon annan läser den kan du inte belasta oss. Lika lite som att grannen du delar tidning med inte fått sin tidning den morgonen. Din position som klagande är svag eftersom du inte är kund. Men är du prenumerant kan du ställa krav och vi kan lättare ta del av dina åsikter om erbjudandet. Vi kan också utveckla produkten med innehåll och tjänster anpassade för dig som väljer att vara kund.

På samma sätt har vi resonerat med vår modell för läsarbetalning. Vi vill ha en stark relation med våra läsare. Engagerade läsare är med och driver nyhetsarbetet framåt. Men alla vill inte vara med och några kommer att ”planka in”. Det kan vi aldrig hindra hur väl vi än utvecklar vår modell. Publicering av nyheter på nätet har lockat stora mängder läsare, men som utgivare har vi en väldigt svag relation till dessa.

Nu är det så att den modell vi valt (utifrån erfarenhet från andra mediehus) för att tydliggöra erbjudandet och bjuda in läsarna till relationen är en så kallad betalvägg. Jag är medveten om dess begränsningar, men vi har gjort bedömningen att det i dagsläget är den bästa lösningen. Vår lösning fyller i dagarna tre månader. De som funnits längst på marknaden (New York Times och Financial Times) har passerat tvåårsåldern, så vi är bara i början. Vi kommer att ständigt utveckla vår modell för att tydliggöra erbjudandet, allt för att effektivisera uppdraget att engagera så många läsare som möjligt. Sen kommer vi aldrig att nå alla, det är en utopi.

Att nya lösningar prövas och kritiseras hör till verkligheten och jag är tacksam för de diskussioner som initierats. Vi försöker lyssna så gott vi kan för att övertyga flest möjliga om att vårt erbjudande är värt att betala för. Visst, planka in – men kom inte sedan och klaga på vår sätt sköta uppdraget. Många kan bedriva journalistik idag, men för en konsekvent och långsiktig bevakning av världen krävs redaktioner som har en finansiell bärkraft. Och det kan bara kunder med stark och tydlig relation ge.

PS. En fråga som berörs i ovan nämnda diskussion är huruvida tidningarnas lösningar fungerar. Ger de nya prenumeranter till tidningen? På den frågan kan jag svara ja, de funkar. Men i vilken utsträckning och om de genererar tillräckligt många prenumeranter är för vår del för tidigt att svara på. Och då vi tillhör den börsnoterade koncernen Schibsted kommer sådan information bara avslöjas vid i förhand aviserade tillfällen som kvartals- och årsrapporter.

Ola Henriksson

Efter gårdagens lansering av digitala prenumerationer hade vi en intensiv chatt där företrädare för SvD svarade på läsarnas frågor. Jag har här i utvecklingsbloggen i en serie artiklar (här, här och här) utvecklat mina tankar kring det som lite begränsande kan kallas betalvägg. Ämnet engagerar våra läsare och igår kväll hade jag mfl en intensiv diskussion på Twitter utifrån några frågor som Fredrik Strömberg ställde.

Här nedan följer min sammanfattning av det samtalet (ser du det inte, kan du följa länken här):

Ola Henriksson

Sedan årsskiftet är utvecklingsavdelningen på SvD.se förstärkt med ännu en utvecklingsredaktör. Maria Å Lindvall kommer senast från en tjänst som webbredaktör på DN.se. Men dessförinnan har hon hunnit med alla de stora Stockholmstidningarna, och det är inte första gången hon är på SvD.

– Det har hänt mycket sedan jag var här 2008. Alla är mycket mer engagerade i den digitala utvecklingen. SvD är generellt framåt vad gäller digitalt, man är inte rädd att ta steget in i framtiden.

Maria började som ung-redaktör som 16-åring på VLT och fick ett fast jobb på VLT.se 2003. Sedan dess har hon brunnit för digital publicering.

– Man får snabb feedback, det är en direkt kommunikation med läsarna som jag gillar.

Vad är det roligaste med det här jobbet?

– Att få jobba med utveckling som ger läsarna mervärde. Jag vill hitta sätt att utveckla nätets möjlighet att bredda journalistiken.

Vilka är dina digitala förebilder?

– Jag har lärt mig mycket av Aftonbladet där jag hade en flygande roll mellan utvecklingsavdelningen och redaktionen. Huffington Post är en annan favorit. De är duktiga på att presentera materialet.

Vad gör du konkret på SvD.se just nu?

– Jag håller på med ett projekt som ska göra oss bättre och tydligare på att presentera vårt material på rätt sätt på rätt ställe, så att läsarna lättare ska hitta det de vill läsa. Bland annat gör vi A/B-tester för att få svar på hur vi kan utnyttja ytorna bättre på startsidan och i anslutning till artiklarna.

Vill du veta mer om det projektet, kontakta Maria direkt eller håll utkik här på utvecklingsbloggen där vi fortlöpande kommer rapportera om vad vi håller på med på SvD.se.

 

Johan Silfversten Bergman

2013 har så här långt varit ett spännande och händelserikt år för oss i webbmediebranschen. På SvD har vi lanserat en ny mobilsajt och befäst vår ställning som Sveriges tredje största nyhetssajt i mobilen. Vi har också börjat presentera delar av vår nya prenumerationslösning som du kan läsa mer om i en serie blogginlägg här, här och här.

Men våra konkurrenter och branschkollegor ligger inte på latsidan. Aftonbladet gick in i 2013 med helt redesignad sajt och har sedan några veckor tillbaka sin nya mobilsajt i publik betatestning. Den senare kan enklast beskrivas som en snabbare och tydligare variant av sin föregångare. Det är uppenbart att snabbhet och navigation varit viktiga ledord i utvecklingen. Att Aftonbladets explosionsartade trafikutveckling i mobilen fortsätter under året är knappast en vågad gissning.

Lillebror Expressen har också presenterat en rad digitala satsningar med fokus på webb-tv samt ett fördjupat tv-samarbete med koncernkollegan TV4. Mobilsajten har också fått ett litet men välbehövligt ansiktslyft och systersajterna Kvällsposten och GT har förstärkts på den digitala sidan. Också det välbehövligt och eventuellt strategiskt viktigt då Sydsvenskan och GP introducerat ett ”betaldraperi” respektive en plustjänst som på sikt skulle kunna förändra besökskartan i södra och västra Sverige.

Utöver att ha gett webbvärlden ännu ett obegripligt ord för betalt innehåll har det skånska flaggskeppet Sydsvenskan också meddelat att sajten står inför en redesign. Färre och större annonsformat (enligt Bonnier Tidskrifters experimentmodell kanske?) samt en bra upplevelse på alla plattformar utlovas. Något besked om sajten blir responsiv (eller följsam som verkar vara det svenska ordet vi enats om) har Sydsvenskan inte lämnat. Någon följsam design blir det dock inte för NTM:s sajter förklarade Anna Lindberg, koncernens digitala strateg, för Medievärlden härom veckan. NTM vill bland annat undvika långa sajter och ha möjlighet att skapa kanalunikt innehåll. Nerikes Allehanda lanserade sin responsiva sajt vid årsskiftet och säger att antalet besökare från mobiler och plattor har fördubblats. Sajten vinner knappast några designpriser men enligt NA själva är läsarna nöjda.

I söder så har Helsingborgs Dagblad både hunnit med att lansera en ny responsiv sajt och skrota sin kostsamma tv-satsning (för att istället satsa på video på nätet). Vad det senare betyder för Skånska Dagbladet som tidigare aviserat att deras planerade tv-satsning är beroende av HD:s teknik och kunnande är fortfarande oklart.

Ett tungt sparpaket ligger just nu över Dagens Nyheter samtidigt som allt mer ”plusmaterial” länkar läsarna på dn.se vidare till dagensnyheter.se På den senare utlovas en ”fullspäckad nyhetssajt” och man kan ju inte låta bli att undra om redaktörerna på dn.se håller med.

I takt med att PPP-kvoten (pendlande pappersprasslare) sjunker i lokaltrafiken har Metro meddelat att en ny webbsatsning sjösätts under våren. Målet är bland annat att ta hand om ”missnöjda betaltidningsläsare”. Till Dagens Media säger chefredaktören Linus Paulsson att ”fokus ligger på de mobila nyhetskonsumenterna” och att tidningen måste bli ”topp tre” innan han är nöjd. Sett till dagsaktuella trafiksiffror skulle det kräva omkring 500 000 unika mobilbesökare i veckan.

Sveriges Radio har också presenterat planer på en ny sajt och webbstrategi. Julgranssajten sverigesradio.se med en kula och lite glitter för varje program ska skrotas och ersättas av en ”snabb nyhetssajt som ska bli en självklar nyhetsförmedlare på webben”. Även om en viss upprensning av den stundtals ganska stökiga sverigesradio.se är välkommet är inriktningen mot en sajt som direkt kommer konkurrera med morgon- och kvällstidningarnas sajter kontroversiell. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är minst sagt kritisk och får medhåll av TU:s vd.

Slutligen noterar vi en intressant platsannons. Skissas det möjligtvis på en liten svensk Buzzfeed borta hos Bonnier?

Vad tar vi då med oss från årets första månader?

- Tidningarnas digitala strategier blir allt tydligare och mer omfattande. Mobilen (är självklart) en allt viktigare kanal och oavsett om designen är följsam eller inte ska hela innehållet finnas tillgängligt i telefonen.

- Nya prenumerationslösningar och betalstrategier föder hopp om såväl nya och säkrade intänkter som besöksförflyttningar mellan nya och gamla spelare på den svenska nyhetswebben.

- När Metro och SR planerar nya nyhetssajter är det svårt att låta bli att ödmjukt undra om de till fullo insett vilket arbete som ligger bakom bygget av sajterna man vill konkurrera med. Samtidigt ligger mycket av redaktionernas webbkunnande hos personer med mer eller mindre osäkra anställningar. En fördel för den som snabbt vill bygga upp en kompetent webbredaktion och en oroande tendens för de mediehus som får se utbildad och värdefull kompetens lämna företaget.

- Vi har troligtvis inte diskuterad responsive eller följsam design för sista gången, ett modeord på såväl redaktioner som bland branschanalytiker. Tycker att Anna Lindberg på NTM lyfter viktiga poänger här, det kan faktiskt vara så att vi vill behandla och nyhetsvärdera de två kanalerna olika. Med smart design, länkning och aktiva trafikdiregeringar kommer läsarna aldrig att märka någon skillnad. Visst finns det utvecklingsmässiga vinster med en följsam design men den seriösa vägen dit är mycket lång, alla kan inte göra som Nerikes Allehanda och låta formen anpassa sig efter tekniken. För en liten inblick i vad som krävs av en responsive webb rekommenderas det här mycket läsvärda blogginlägget hos BBC.

- Tillsist; roligaste tiden att jobba i mediebranschen fortsätter att vara samtiden. Nu kör vi.

 

Ola Henriksson

BETALMODELLER DEL 3: Först hånad, sedan härmad och nu hyllad. New York Times modell för digital läsarbetalning fyller två år. Det har varit en viktig tid för tidningen såväl som för hela branschen. Men frågan kvarstår – när blir tvååringen tillräckligt mogen att bära framtidens medieföretag?

Den 17 mars 2011 nåddes läsarna av detta budskap där det slogs fast att det var en satsning som skulle ”stärka tidningens förmåga att tillhandahålla högkvalitativ journalistik till läsare över hela världen oberoende av plattform”. Från det begränsade försöket i Kanade rullades betalningsmodellen ut över hela världen den 28 mars 2011.

Det var inte första gången New York Times försökte ta betalt av läsarna på nätet. Första försöket, Times Select, där bla profilerade kolumnister kostade, lades ner 2007, efter exakt två år. Nuvarande modell kommer leva långt över sin tvåårsdag, och jag är mycket nyfiken på hur den fortsatta uppväxten kommer se ut.

 

Kurvan ovan visar tillväxten i digitala prenumeranter. Ett annonssamarbete där Lincoln bjöd på avgiften gav en bra kickstart till utvecklingen. Den fortsatta tillströmningen av nya prenumeranter visar att New York Times har lyckats väl i sin prissättning och sitt sätt att sälja tjänsten.

Metermodellen med från en början 20 fria artiklar (nu nere i 10) uppfanns inte i den amerikanska metropolen. Financial Times, som använt modellen sedan 2007 brukar räknas som pionjären. Den stora fördelen är att modellen anpassar sig efter varje läsare. En dagstidning innehåller lite av varje för att nå en bred publik. Och det är läsaren själv som väljer hur engagemanget med tidningen ser ut och vad man därmed anser värt att betala för.

Ofta går det att se tillväxt inom en viss sektor kopplad till en förändring i affärsmodellen. Mobiltelefonin tog fart med subventionerade telefoner och fast trafik. Även bredbandsexpansionen skedde mycket tack vare fast månadstrafik. Varje produkt/tjänst har sin affärslogik och för digitala nyheter tror jag att New York Times metermodell var en sådan brytpunkt (inspiration från Matt Lindsay).

Men alla kurvor pekar inte åt rätt håll. Utmaningen för tidningsbranschen är raset i annonsintäkter. Och det är utifrån detta de senaste två åren för New York Times modell måste utvärderas.

Den stora tillströmningen av digitala läsare ger en uppenbar intäktsökning, mellan 15 och 20 miljoner USD per kvartal. Men annonsintäkterna utvecklas bara negativt och raset verkar accelerera. Det gör att intäkterna från de digitala prenumeranterna måste fortsätt växa ännu snabbare för en hållbar affär.

Visst är det en milstolpe att man 2012 genererade större intäkter från prenumeranter än från annonser. Men mätt mot rekordåret 2006 när annonserna stod för 82% av intäkterna är det en mörk utveckling. Den krassa verkligheten är att de samlade annonsintäkterna för amerikanska medieföretag sedan dess halverats.

Annonsraset för den tryckta tidningen är ett stort problem, men tydligt relaterat till en strukturomvandling i branschen. Det som borde oroa ännu mer är att trafiktillväxten och annonseringen digitalt också backar. Belackarna menar att det direkt är kopplat till betalmodellen för att läsarna flyr sajten. Analytiker uppskattar de digitala läsarintäkterna för New York Times till mellan 91 och 140 miljoner USD för 2012. Ställt mot nuvarande digitala annonsintäkter om ca 170-180 miljoner USD visar betalmodellen en viktig intäktspotential. Därför tror jag trafik- och annonsfrågan mer handlar om bristande fokus i utvecklingen av dessa delar. Det går inte att förlita sig helt på en digital prenumerationsmodell och prioritera ner annonsutvecklingen.

Tillväxten i digitala prenumeranter visar tydligt att läsarna är beredda att betala för digital nyhetskonsumtion. För de framgångarna firar vi idag jubilaren. Men fortfarande saknas bevisen för en affärsmodell som är tillräckligt hållbar i ett längre perspektiv. Stagnerade utveckling i den digitala annonsaffären är ett större hot mot tvååringen än något annat just nu.

Att vi är flera som nu härmar (i Sverige; Sydsvenskan och Svenska Dagbladet) kan ses som vår present till födelsedagsbarnet. I takt med att allt fler tidningar använder sig av liknande betalmodeller kommer det samlas fler exempel där man lyckas navigera rätt i att optimera digitala annons- och läsarintäkter.

Det är ju den som fyller år och inte den som uppvaktar som ska skriva en önskelista. Men jag vill ändå avsluta denna post med min önskelista som jag hoppas få se uppfylld under de kommande året.

1) Mervärden. Vilka mervärden kan man utveckla för att höja värdet av den digitala prenumerationen? De vanligaste som brukar nämnas är möjligheten att spara artiklar. Men hittills har jag inte sett några konkreta mervärden omsatta i intäkter. En annan sak är den ökade mobilanvändningen som ställer allt högre krav på sömlös övergång mellan enheter. Här vill jag se innovationer och kreativa funktioner parade med digitala affärsmodeller.

2) Extratjänster. Sälja extratjänster eller produkter med fördelaktiga erbjudanden till de befintliga kunderna är också ett område som skulle kunna stärka den digitala affärsmodellen. SvD har sin accent och Daily Telegraph sin Telegraph shop. Hur kan de knytas ihop med de nya prenumeranterna?

3) Optimerad design. New York Times har nyligen släppt en prototyp för ny artikeldesign. Ännu har jag inte sett hur den kommer stödja affärsmodellen. En jämförelse med Mail Online, nyligen utsedd till världens mest effektiva, väcker frågan: Finns det en skillnad i artikeldesign optimerad för läsning eller för klick? Och i så fall hur ser den artikeldesign ut som bäst stödjer utvecklingen i läsarbetalningar och annonsintäkter?

4) Premium annonsering. Mycket snack och lite verkstad (om man bortser från Financial Times) finns i detta område. Här vill jag verkligen se verkstad de kommande åren. Med närmare 700000 digitala prenumeranter borde New York Times kunna växla upp sina annonserbjudanden. Men det kräver helt nya funktioner och avdelningar för att dra nytta av de dataspår som inloggade lämnar efter sig.

Från förolämpad till firad. Det ska bli spännande att följa den fortsatta uppväxten. Två år är fortfarande ett barn och det finns mycket kvar att lära.

Tidigare artiklar i serien:

Glöm inte att du kan ställa dina frågor om digitala prenumerationsmodeller här:

Ola Henriksson

BETALMODELLER DEL 2: Paywall eller betalvägg är den fackterm som oftast används för att sätta en etikett på det vi ser flera tidningar nu genomför. Ordet är olämpligt ur flera aspekter för att beskriva vad det handlar om. För det första är det sällan en vägg i betydelsen att stänga ute läsarna. Aldrig har jag sett någon använda detta epitet för utcheckningen i en e-butik eller biljettkassan på Globen.

För det andra begränsar det vad konceptet består av. Att ta betalt av läsarna på nätet är bara en av flera komponenter i de strategier vi nu ser genomföras. Innebörden av att allt fler tidningar väljer betalmodeller för sina digitala utgåvor, såg vi på i mitt förra blogginlägg. Den utveckling vi nu ser handlar i de allra flesta fall om att anpassa erbjudandet efter efterfrågan.

Det är ganska enkelt att lägga på en inloggning efter en eller efter X artiklar. Däremot är det komplicerat att skapa en modell där kunderna bemöts på ett enhetligt sätt oavsett vilken relation de har till tidningen. Med ändrade vanor kommer nya krav. Krav på sömlös tillgång, krav på konsekvent bemötande, krav på produkter och funktioner som är anpassade till olika grad av digitala vanor. Det ställer också krav på medieföretaget, att innehåll och distribution möter de behov moderna läsare har, att marknadsföring, erbjudanden och andra typer av kundkommunikation ser till hela min relation till företaget/produkten.

På ett enkelt plan handlar det om att utveckla relationen till sina kunder. Men under ytan är det stora och ibland smärtsamma förändringar som måste göras. Svenska dagstidningar har lång historia av att jobba med en (1) produkt som distribueras på ett välkänt sätt. Med framväxten av de första nätupplagorna i slutet av 90-talet har det skett en stor produktutveckling, både digitalt och för tryckta produkter. Men det är först nu vi ser hur tidningarna lyckas knyta ihop de olika produkterna ”under ytan”. Det handlar i flera fall om att gamla prenumerationsdatabaser måste kunna kommunicera med moderna crm-system (crm = customer relation management, dvs kundbemötandeunderstöd). Här krävs ofta stora it-investeringar för att det ska fungera smidigt för både kunder och kundservice.

Bedömare kallar den våg vi nu ser av betallösningar för Paywall 2.0. Jag tror att i de lanseringar vi sett och kommer att se finns en mycket större mognad än i de första versionerna, som till stor del bara var ett inlogg och en kassa.

Kommer vi att klara det? Kommer vi kunna övertyga läsarna om att det är rätt att ta betalt för läsningen även på nätet? Kommer vi kunna behålla de gamla kunderna samtidigt som vi når nya? Bara framtiden har svaren.

”Vägen in i framtiden måste bygga på tidningens identitet och relationen till läsaren”, säger SJF:s ordförande Jonas Nordling i en lång artikel i Journalisten #02-2013. Han sätter huvudet på spiken i en artikel där flera medieägare med pannorna i djupa veck ger en dyster syn på framtidens balansakt mellan kraven på nya intäkter och gamla affärsmodeller.

De som kommer lyckas bäst är de som lyckas utveckla relationen till läsarna. Och för det krävs i många fall stora förändringar i organisationen för en beredskap att se och möta de förändrade läsarvanorna. Utöver detta behövs såväl smarta it-lösningar, en rätt avvägd produktportfölj som verktyg att mäta, utvärdera och följa upp läsarnas förändrade relation till tidningen.

Ola Henriksson

BETALMODELLER DEL 1: Sydsvenskan, Hallandsposten och NWT är några av de senaste svenska tidningarna som tar betalt eller planerar att ta betalt av sina läsare på nätet. Andra välkända exempel är Göteborgsposten, Dagens Nyheter eller Aftonbladet, vars Plus i år fyller tio år.

Vem som var först i Sverige vet jag inte. Någon av läsarna som vet? SvD gjorde redan 2003 ett försök att ”låsa in” delar av sajten. Varken tekniken eller läsarna var mogna så vi la ner det ganska snart.

Som vi redan berättat, kommer Svenska Dagbladet under våren att lansera helt nya erbjudanden för våra prenumeranter, vilket också omfattar digital läsarbetalning. Jag är projektledare för vår nuvarande satsning och kommer i några bloggposter framöver berätta lite mer vad som ligger bakom och vad jag tror är framgångsfaktorerna. Har du frågor kring vår betalmodell eller digitala betalmodeller i allmänhet är du välkommen att ställa dina frågor (se formuläret här).

Varför tidningarna tar betalt på nätet finns det flera svar på. Det mest uppenbara är att när intäkterna från den tryckta tidningen faller behöver tidningsbolagen hitta nya intäkter. Dagens läsare väljer i allt högre grad att läsa nyheter på nätet i stället för att välja en prenumeration av en hemburen tidning. Men det är inte lika självklart att läsarna vill betala för något som tidigare varit gratis. Det är den utmaningen vi tillsammans med våra kolleger i branschen måste anta, och som ni kommer se att vi bemöter på lite olika sätt.

Länge har det funnits en aggressiv attityd mot tidningar som kräver betalning för att komma åt visst innehåll. När SvD för första gången berättade om sina planer, var kommentarerna på nätet väldigt kritiska. När vi för någon månad sedan berättade lite mer märkte jag en mycket mer accepterande attityd. Digitala tjänster som Spotify, Headweb och iTunes har visat att innehåll och affärsmodell går att kombinera. Och för varje tidning som presenterar planer på att låta användarna slanta upp, ökar förståelsen.

I USA har snart en tredjedel av alla tidningar infört en betalmodell. En stor föregångare för många är New York Times, som efter snart två år är uppe i 640000 rent digitala prenumeranter. Det kommer dröja ytterligare några år, men jag är övertygad att merparten av nyhetsutbudet på nätet kommer kosta pengar.

En intressant sak med de senaste lanseringarna är att tidningarna valt olika modeller. Under en konferens nyligen där tidningarna inom Schibstedkoncernen delade erfarenheter inom detta område var det tydligt att varje tidning har sin unika position på sin marknad och gör väldigt olika slutsatser kring detaljerna. Jag tror inte heller att det finns en modell som funkar för alla och det är ett sundhetstecken att tidningsföretagen, kanske till och med inom samma koncern, gör olika val.

Ovanstående gör det också vanskligt att utvärdera och jämföra olika tidningars resultat. Att Sydsvenskan efter fyra veckor fått 1000 digitala prenumeranter, säger något bara om man vet vilken målsättning de har och hur de har bearbetat sina kunder. DN berättade i samband med sin årsredovisning att de nu har närmare 90000 digitala kunder. Ser man på kurvan ser man tydligt att antalet ökade för att den digitala tillgången i början av november började ingå i befintlig prenumeration utan extra kostnad.

Jag säger inte att tidningarna friserar sina siffror, men självklart ligger det strategiska val bakom vilka tal man offentliggör. Det är först efter något år, eller två som i New York Times fall, man kan sätta antalet digitala läsare och de intäkter de skapar i relation till andra intäkter som tidningen behöver för sin utveckling. Jag återkommer till en sådan utvärdering i en kommande bloggpost.

Att allt fler tidningar väljer att ta betalt av sina läsare på nätet är en positiv utveckling. På kort sikt kanske inte läsarna håller med. Men om man som konsument vill ha en allsidig, genomarbetad och uthållig redaktionell bevakning måste den finansieras. På lång sikt är jag övertygad att detta gynnar både läsare och tidningsföretag. Kan tidningarna fortsätta se läsarnas behov och erbjuda ett innehåll som de värderar då kommer strategiska och tekniska lösningar för att ta betalt av läsarna bara vara ett trappsteg och inte en betal-vägg i bokstavlig mening.

Ola Henriksson

Årets första månad är redan passerad. Projektplanerna är säkert redan spikade och agendorna fulltecknade fram till sommaren. På många företag arbetar utvecklingsavdelningarna hårt för att hinna i tid med de lanseringar som ska lyfta affären under året som kommer.

I allt förändringsarbete är tanken snabbare än handlingen. Det vi vill och hoppas på kommer ut, men sällan i den hastighet vi tror eller önskar. Här har jag sammanställt tre områden som kommer sysselsätta mediebranschens framtidssnickrare. Och finns inte dessa på din agenda, så skriv in dem.

1) Digitala betallösningar. ”It´s the year of the paywall”, utropades redan förra året. Men för den nordiska marknaden är det 2013 som gäller. New York Times metermodell som lanserades i mars 2011 har skapat framtidstro hos många. Flera stora mediehus väntar på att trycka på startknappen eller har långt framskridna planer. SvD tillhör denna skara och jag kommer berätta mer om vårt projekt framöver på Utvecklingsbloggen. För i en tid när läsarnas vanor förändras i snabb takt gäller det att utveckla affärsmodeller som följer de förändrade vanorna.

New York Times, är som nämnts, ljuset i tunneln för många. Men om 2013 är året då läsarna accepterar att de behöver betala för digitalt innehåll behövs det några år till att fortsätta utveckla själva affärsmodellen i sig såväl som det redaktionella erbjudandet. Jag tror inte heller att det finns en väg för alla. Varje tidning/mediehus har sin unika position på marknaden och måste själv utveckla sin relation med läsarna.

2) Skarpare annonser. Bonnier tidskrifter gjorde förra årets viktigaste innovation på annonsmarknaden genom att ta fram ett helt nytt koncept och sjösätta det på Amelia. Jag saknar ännu en första redovisning av utfallet, men det håller säkerligen Bonnier för sig själva. Uppdatering 2013-02-05: Här är en första redovisning av resultatet. Mest nyfiken är jag på om detta koncept också fungerar på dagstidningssajter med ett helt annat besökstryck och läsmönster. För i takt med att annonsintäkterna på de tryckta produkterna faller måste vi fortsätta utveckla de digitala annonsmöjligheterna. Här ser jag några intressanta initiativ från New York Times och AOL. Utmaningen för vår bransch är de varumärken som är duktiga på att använda sociala medier och till en låg kostnad sprida ett budskap snabbt utan att gå via traditionella massmedier. Årets medie- och reklamhändelse har precis ägt rum i USA – Super Bowl. När många tittare är där blir reklamen extra viktig. Något av det tv-tänket tror jag också nyhetssajterna med allt mer fokus på realtidsrapportering måste ta vidare och utveckla passande annonsformat för.

3) Organisation i förändring. Tumskruvar samtidigt med framgångsvågor. Svångremmar och skumpa. 2012 var ett dystert år för många anställda i mediebranschen. Men branschen är inte i kris. Den är i stor turbulens. I tweets intill varandra läser jag om 100 tjänster bort på Arbetarbladet och nya rekord för Aftonbladets mobilsajt. Disruptionen är brutal. Orsaken är, som tidigare registrerats vid den här typen av skeenden, att stora etablerade aktörer inte beaktar vad de små uppstickarna gör. Och med en dagens digitala närhet går det snabbt att sjösätta en utmanare. Det är inte den starkaste som överlever utan den som bäst kan se och tolka vad som händer. Mer makt åt utvecklingsavdelningarna med andra ord.

Och alla medarbetare inom organisationen behöver bredda sin kompetens. Den enskilde reportern kommer att behöva marknadsföra sig på sociala medier, lära sig använda databaser och andra digitala verktyg för att jaga och sammanställa nyheter. För företag med lång historia är utmaningen kanske extra stor. Samtidigt som traditioner, förtroende och en vinstgivande affär ska bevaras måste organisationen förändras inifrån för att möta en allt snabbare förändringstakt.

Till sist en bubblare som vi kommer behöva hantera, där det finns potential för nya affärer, bara tjänsten landar ordentligt hos användarna:

Mobila betalningar. Mobilutvecklingen har vi pratat länge om, men den trafikökning vi ser just nu och det genomslag smarta mobiler fått är ett reellt genombrott. (och i Sverige har 68 % en smartphone.) Nästa stora steg är att vi flyttar vår plånbok till smartphonen. I och med förändrade sms-regler från den 1 februari står flera företag på kö för att ta över. Som en vän skrev på Facebook ”Kan alla kamrater vänligen skaffa Swish så vi slipper hålla på med kontanter?”. Jo visst. Enkelt om det bara var en variant att välja på. Men det finns redan en handfull konkurrenter med olika bakgrund och förankring inom detaljhandeln eller finans/faktura-marknaden, till exempel Wywallet, , Swish, iZettle, Selecta och Seqr.

Användarna kommer aldrig vilja registrera sina kortuppgifter på alla dessa. Jag vet inte vilken väg utvecklingen tar, samarbete eller utslagning. Men potentialen är stor. Jag ser fram emot den dag jag slipper bära med mig både smartphone och plånbok. Vilka nya betalmöjligheter och tjänster för mikrotransaktioner det skapar är jag också nyfiken på.

 

 

Ola Henriksson

Årets första veckorapport över vad som söks mest på SvD.se toppas av ett oväntat ord: fasta. Det är ett ord med flera betydelser ex ”ta fasta på”, fasta förbindelser tv-avgifter mm, och som fasta i betydelsen avstå mat under en period. Orden på söktoppen brukar vara med specifika som en viss skribent eller ett visst begrepp eller varumärke.

Varför sökte då våra läsare så intensivt efter fasta. Svaret ges i nummer två på söktoppen: Okinawa. Det är den japanska ö som är känd för att invånarna når en osedvanligt hög medelålder.

I flera artiklar i samband med SvD-skribenten Henrik Ennarts uppmärksammade bok Åldrandets gåta – vetenskapen som förlänger ditt liv, har han berört hälsoeffekterna med fasta.

SvD-läsarna är uppenbart intresserade av hälsa och ett långt liv. Men om det är åldrande läsare som känner sig berörda eller yngre som vill förlänga sina livsdagar, kan vi inte se i statistiken.

Topplistan för perioden 11-17 januari över mest sökta ord på SvD.se.

  1. fasta
  2. okinawa
  3. lokko
  4. berglin
  5. java
  6. dick harrison
  7. röda korset
  8. berglins
  9. boränta* or räntekartan*
  10. dödsannonser