Annons

Utvecklingsbloggen

Ola Henriksson

Ola Henriksson

De svenska nyhetssajterna tuffar till stor del på i de spår som huvudredaktionerna kört upp. Finns det en tidning i botten publicerar man i huvudsak text och bild. Finns det en tv-station i botten ligger tyngdpunkten även på sajten på rörlig bild. Få är de bra exempel där redaktionerna kreativt utnyttjar mediets möjligheter till att kombinera rörlig bild, interaktivitet och text på ett informativt och lockande sätt.

Varför är det så? I ett internationellt perspektiv finns det några klara ljuspunkter, men min känsla är att det i stort sett är likadant över hela nätmedievärlden. Resursfråga och tradition tror jag är två huvudorsaker. De redaktioner som är vägledande, tex New York Times och de spanska tidningarna El Mundo och El Pais har länge haft stora grafikredaktioner som skapat banbrytande tidningsgrafik. Att skriva en text eller ta en bild kräver lite tid i relation till vad det tar att skapa en helsidesgrafik där mycket fakta och detaljer ska samspela. Ska den dessutom animeras behöver tecknaren kunskaper i Flashprogrammering och ytterligare tid behöver läggas på verket. Idag är det bara redaktioner med stora grafikmuskler som klarar detta.

Som jag nämnde i inledningen har traditionen stor betydelse. De uppkörda hjulspår i vilka många journalister fortfarande utbildas i, tidning, tv eller radio ger lite utrymme för gränsöverskridande medieformer. Dessutom lever vi i ett land med lång tradition av hög tidningsläsning.

Ytterligare en orsak lyfts fram i en nyligen framlagd kandidatuppsats på programmet för journalistik och multimedia på Södertörns högskola. Författarna Johan Wicklén och Erik Norwald belyser på ett förtjänstfullt sätt orsakerna till att de svenska tidningarna är dåliga på att utnyttja multimedia. Utöver de faktorer som nämnts ovan lägger de stor vikt vid den teoretiska ramen, eller framför allt bristen på sådan kring multimediejournalistik.

Richard E. Mayers (2009) gedigna forskning (kap 2.5.) på området visar också att de pedagogiska vinsterna med multimediala presentationer är stora och han ger dessutom en god fingervisning om när man bör och när man inte bör använda multimedia för att främja inlärning.” (Norwald/Wicklén s. 28)

De påpekar flera gånger i uppsatsen hur lite intervjupersonerna (jag och Pelle Sten på SvD.se, Björn Hedensjö på DN.se samt Mikael Andersson och Anna Nyberg på Svenska Grafikbyrån) refererar till någon sådan teoretisk grundkunskap. Det är kanske där vi ska börja, att läsa på ordentligt och motivera uppåt och åt sidorna varför multimedialt berättande borde ha en större plats på sajten.

Om man som Pelle Sten säger (kap. 4.4.), kan använda vetenskaplig forskning till att se var på en sajt det är bäst att placera annonserna bör journalisterna på samma sätt kunna använda sig av kognitiv teori för att producera en multimediapresentation som bäst appellerar till den mänskliga hjärnan. För varför ska vetenskapen endast användas då man kan se en direkt relation till pengarna, och inte för att effektivisera berättandet?” (Norwald/Wicklén s. 28)

För lite kunskap, för lite resurser och tung tradition känns onekligen som en dålig spiral nedåt. Hur kan vi bryta den? Vilken redaktion blir först att gå i bräschen för nydanande fräscht multimedieberättande i Sverige?

Våra projekt kring Stockholm maraton och Vasaloppet har varit försök att komma vidare, skaffa erfarenhet och utveckla möjligheterna. Kom gärna med exempel på sådant vi bör göra eller ska inspireras av för att komma vidare?


Uppdaterad: Måste bara tipsa om en så här intelligent multimediepresentation av New York Times: Hur bråkdelar av sekunder kan illustreras. Innovativt och klargörande. Det är sådant jag saknar i svensk nätjournalistik.

Uppdaterad 2: Definitionen på multimedia efterfrågades. Den här använder sig Johan Wicklén och Erik Norwald i sin avhandling:

Att med två eller flera medieformat presentera ett nyhetspaket på en webbsida.

De exemplifierar med: ”Exempel på multimediejournalistik som faller innanför ramarna för vår avgränsning är: animerad grafik (rörlig/interaktiv informations- faktagrafik), interaktiva tidslinjer, interaktiva kartor, interaktiv databasjournalistik, spel (där ansatsen är mer än bara förströelse/underhållning), ljudsatta bildspel (med musik och/eller speak) och multimediareportage. ” (Norwald/Wicklén s. 8)

Jag tycker det är en utmärkt definition och de har också valt bort traditionella icke ljudsatta bildspel, webbtv och webbradio, eftersom de följer mer konventionella format.