Annons
X
Annons
X

Utvecklingsbloggen

Ola Henriksson

Ola Henriksson

En engagerad diskussion pågår pådriven av Rasmus Fleischer, Sam Sundberg, Andreas Ekström med flera. Under rubriken ”Kakväggar och betalningsmoral” diskuteras huruvida det är moraliskt fel att kringgå tidningarnas lösningar för nätbetalning. Vad som är moraliskt rätt eller fel är en evig diskussion som till stor del beror på personliga värderingar och etisk kompass. Men det största felet med diskussionen är att den handlar om betalväggar. Jag har tidigare hävdat att vad SvD lanserat inte är en betalvägg – jag återkommer till det.

Rör diskussionen en betalvägg (i betydelsen entré, eller spärr där man måste betala för att passera) är det lätt att bara diskutera de tre olika alternativen – betala snällt, vända och söka annat alternativ eller helt enkelt hitta kryphålen för att ta del av det som finns innanför utan att betala. Den aktuella diskussionen koncentreras kring kryphålen – är det moraliskt fel att utnyttja dem?, eller som jag förstår Rasmus Fleischers argument – eftersom det finns kryphål i betalväggen bör vi också informera om dem och det är inga som helst betänkligheter med att använda dem.

För mig handlar det inte om moral, det handlar om relation. Vilken relation vill jag ha till den som ber mig betala? I kommentarstrådarna till inlägget anar man en skala av olika uppfattningar i frågan om hur värdefull relationen till tidningen är. Allt från att journalistiken har ett tydligt värde till att det mest handlar om ”TT-telegram och diverse lustifikationer uppsnappade från nätet”.

Många olika liknelser används och de har alltid sina brister. Här kommer min liknelse: Jag har suttit utanför en arena och tagit del av konserten innanför avspärrningarna. Men för de artister jag verkligen gillar lägger jag pengar på en biljett. Visst skulle jag kunna planka in, eller sitta utanför och lyssna på alla konserter. Men det är inte samma sak som att vara innanför.

För den produkt du betalar kan du också ställa högre krav. Om du måste vänta på bibliotekets exemplar av Svenska Dagbladet för att någon annan läser den kan du inte belasta oss. Lika lite som att grannen du delar tidning med inte fått sin tidning den morgonen. Din position som klagande är svag eftersom du inte är kund. Men är du prenumerant kan du ställa krav och vi kan lättare ta del av dina åsikter om erbjudandet. Vi kan också utveckla produkten med innehåll och tjänster anpassade för dig som väljer att vara kund.

På samma sätt har vi resonerat med vår modell för läsarbetalning. Vi vill ha en stark relation med våra läsare. Engagerade läsare är med och driver nyhetsarbetet framåt. Men alla vill inte vara med och några kommer att ”planka in”. Det kan vi aldrig hindra hur väl vi än utvecklar vår modell. Publicering av nyheter på nätet har lockat stora mängder läsare, men som utgivare har vi en väldigt svag relation till dessa.

Nu är det så att den modell vi valt (utifrån erfarenhet från andra mediehus) för att tydliggöra erbjudandet och bjuda in läsarna till relationen är en så kallad betalvägg. Jag är medveten om dess begränsningar, men vi har gjort bedömningen att det i dagsläget är den bästa lösningen. Vår lösning fyller i dagarna tre månader. De som funnits längst på marknaden (New York Times och Financial Times) har passerat tvåårsåldern, så vi är bara i början. Vi kommer att ständigt utveckla vår modell för att tydliggöra erbjudandet, allt för att effektivisera uppdraget att engagera så många läsare som möjligt. Sen kommer vi aldrig att nå alla, det är en utopi.

Att nya lösningar prövas och kritiseras hör till verkligheten och jag är tacksam för de diskussioner som initierats. Vi försöker lyssna så gott vi kan för att övertyga flest möjliga om att vårt erbjudande är värt att betala för. Visst, planka in – men kom inte sedan och klaga på vår sätt sköta uppdraget. Många kan bedriva journalistik idag, men för en konsekvent och långsiktig bevakning av världen krävs redaktioner som har en finansiell bärkraft. Och det kan bara kunder med stark och tydlig relation ge.

PS. En fråga som berörs i ovan nämnda diskussion är huruvida tidningarnas lösningar fungerar. Ger de nya prenumeranter till tidningen? På den frågan kan jag svara ja, de funkar. Men i vilken utsträckning och om de genererar tillräckligt många prenumeranter är för vår del för tidigt att svara på. Och då vi tillhör den börsnoterade koncernen Schibsted kommer sådan information bara avslöjas vid i förhand aviserade tillfällen som kvartals- och årsrapporter.