Annons
X
Annons
X

Utvecklingsbloggen

Ola Henriksson

Ola Henriksson

New York Magazine listar 21 innovativa journalister som på olika vägar och med okonventionella metoder närmat sig journalistiken. Av dessa vill jag lyfta fram tre olika, delvis helt nya journalistroller, roller som jag tror vi kommer få se mer av den närmaste tiden även i svenska medier.

Twitterreportern
Med de sociala mediernas utbredning följer också en försämrad överskådlighet. Med smartphones och twitter är varje person sin egen rapportör. Och vid stora nyheter, som nu senast i Norge, blir flödet från alla rapportörer snabbt till en strid ström. Som jag tidigare noterat kommer rollen som kurator bli allt viktigare för att sammanfatta och verifiera eller avslöja rykten. För att rollen som kurator eller twitter-reporter ska fungera krävs det att det är en person som redan har stor tilltro i mediet.

Långläsarredaktör
På andra sidan korta twittermeddelanden finns de riktigt långa välskrivna texterna som kräver tid att läsas. Det är inte de man läser på språng till tunnelbanan eller i kön till snabbmaten, men när man väl satt sig ner och har 20 minuter över kan ett intressant reportage förgylla tillvaron. Instapaper, som ger möjlighet att spara ner webbsidor i ett renodlat läsformat är en av de populära tjänsterna inom detta område. Men det kommer fler. Longreads ger dig möjlighet att välja hur lång tid du har till förfogande och föreslår texter efter det. The Atavist satsar på texter som är längre än ett reportage men kortare än en bok. I varje dagstidning finns det varje dag ett antal längre välgenomarbetade texter som kan förpackas eller distribueras på nya sätt.

Datadetektiv
Databasjournalitik har det pratats om länge och det finns intressanta projekt, bla på SVT. Men jag saknar fortfarande integrationen med den löpande journalistiken. Ambitiösa projekt har sett dagens ljus men snabbt blivit inaktuella för de har ingen förankring i de dagliga nyheterna. Ett stort hinder är att många journalister direkt känner sig obekväma när det handlar om för mycket siffror och tabeller. En annan att det finns få enkla verktyg. Men det är på väg. Googles Public data explorer kommer vi se mer av. Tableau är ett annat webbaserat verktyg för att visualisera komplex data. Documentcloud är ett annat mycket spännande verktyg som bla Guardian använt sig av och vi skulle hemskt gärna vilja testa det, bara det blir tillgängligt för fler utanför betatestare.

Johan Silfversten Bergman

Sweden Social Webcamp har under sina tre år kommit att få en närmast unik särställning bland svenska webbkonferenser. Allt från valet av plats (en ö i Blekinge skärgård) till hur deltagarna själva bygger programmet bidrar till den både speciella och öppna stämningen som råder på Tjärö. Okonferensen SSWC är också, i all sin spretighet, en god temperaturmätare på det svenska internetklimatet och kan ge en fingervisning om vilken debatt och vilka nya tjänster vi kan förvänta oss kommande år. De flesta deltagare ligger mycket långt före genomsnittssvensken i hur de använder internet och upptäcker därför både problem och möjligheter tidigare än andra.

Det första året diskuterade och checkade exempelvis de flesta deltagarna in med, den för många utomstående obegripliga, positioneringstjänsten Brightkite. Tre år senare är incheckningar i det närmaste en folksport i och med Facebook places. Med detta har SSWC självklart inget att göra, men lockelsen och nyttan i digitala incheckningar upptäckte många webbcampare långt före den stora massan. SSWC-deltagarnas (eller internetmänniskorna som DN.se kallade dem i en rubrik) nuvarande användning av internet ger troligen en ganska god bild av genomsnittssvenskens framtida nätkonsumtion. Vilka trender och röda trådar stod då att finna i årets upplaga av okonferensen?

Många sessioner återkom till inflytande, ansvar och hierarkier i sociala medier och andra nätkretser. Tonen var ofta eftertänksam, analyserande och stundtals lite ängslig. Vem är jag på den sociala webben? Vilket ansvar har jag mot mitt företag och mitt nätverk? Hur ska nätverken användas och vad händer när de blir för stora eller för irrelevanta? Många samtal och berättelser var befriande uppriktiga, när är man egentligen ledig när ens jobb pågår i de sociala medierna 24/7? undrade någon. Är att svara på tweets eller mejl på företagskontot på kvällstid att arbeta? undrade en annan.

Flera diskuterade också vilket ansvar som följer med tusentals följare och fans på Twitter och Facebook. Kan ett större moraliskt ansvar åläggas dessa personer och hur ser detta ansvar i så fall ut? Hur mäter vi inflytande och vem har det i en social kontext som är i konstant förändring?

Andra återkommande problemformuleringar som vi definitivt kommer höra och läsa mer om var:

* Nätverken är för yviga och ibland för stora. De behöver sorteras och filtreras bättre. Detta kan exempelvis lösas genom nya webbtjänster (Google plus någon?) eller en rejäl upprensning i följarsörjan.

* Information som delas till oss i nätverken är ofta irrelevant och intern. Vi behöver också själva sortera och filtrera i den information vi delar med oss av.

* Vi själva, eller vissa personer och yrkesgrupper, behöver bättre och tydligare verktyg för att mäta inflytande och genomslag. Vilka är och vill vara klassiska påverkare i de sociala medierna?

* Allt fler är eller kallar sig experter på sociala medier. Kommunikationsproffsen måste både gå vidare och distansera sig ifrån en bransch som allt fortare fylls av handelsresande i trams.

* Det finns gränser för hur långt byggandet av det personliga varumärket kan gå. Särskilt för journalister som har krav på sig att vara objektiva i sitt arbete. Hur mycket eller lite transparens kan den som granskar andra bjuda på?

* Hur ofta hittar vi bortom våra filterbubblor och vilka bubblor ingår jag själv egentligen i?

Att dessa frågor diskuteras i en grupp där åsikterna i det närmaste varit cementerade i svart och vitt de senaste åren är mer än viktigt. Förhoppningsvis fortsätter också denna fördjupande diskussionen utanför SSWC. För frågorna som föds i faktumet att internet (med allt vad det innebär) utgör en större del av vårt liv kommer inte bli färre – snarare fler och komplexa. Och vi kommer behöva smarta personer som kan lösa eventuella problem och ta vara på de möjligheter som erbjuds.

Internetdebatten behöver inte fler tvångsmässiga webbförsvarare, den behöver dynamik och nyanser. Jag tror vi är på rätt väg.

PS. Vill du veta mer om vad som hände på SSWC 2011? Här finns en utmärkt länksamling.