Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det märks att Andreas Kleerup trivs bakom trummorna. Attacken är hård och drivet är obönhörligt när han leder en skräddarsydd konstellation av gamla och nya musikervänner på Faschings scen.

Jag kollar in första set av den välbesökta lördagskonserten vilket innebär en timme kompromisslös funkjazzrock långt från den elektroniska dansmusik Kleerup gjort sig ett namn med.

Namnet på konstellationen, Kleerup Live And Evil, ger mer än en fingervisning om att det är Miles Davis attitydstarka jazzrockperiod under 70-talet som agerar utgångspunkt för den jammiga kvällen. Och nog märks det mer än väl i öppningslåten (eller öppningsjammet) som skulle kunna vara ”What I say” från Miles-dubbeln ”Live evil”. Eller inte.

Det är hur som helst så mycket Miles så jag nästan blir full i skratt. De två trummisarna, Kleerup och Martin Jonsson, är precis så hackigt funkjazzrockiga som Jack De Johnette på ”Live evil” och nog känns basisten Magnum Coltrane Price i röda träningskläder som en svensk Michael Henderson.

Calle Bagge spelar rollen av Keith Jarrett med distad Rhodes och Crumar-orgel, Per ”Ruskträsk” Johansson och Jonas Kullhammar delar på rollen som Miles-saxofonist medan Max Schultz mer låter som sig själv än John McLaughlin. Att Kleerup avstått från att plocka in en trumpetare – Goran Kajfes vore ju det självklara men förutsägbara valet – är naturligtvis mycket klokt. Det skulle liksom bli alldeles för mycket.

Det låter således alldeles förträffligt om de här herrarna. Hårt och skönt. Att det inte känns livsfarligt att lyssna på, som det faktiskt gjorde om Miles under 70-talet, är inte mycket att orda om. Det kan ju inte låta livsfarligt om en rekonstruktion på en svensk jazzscen fyra decennier senare.

När man gör en, som Kleerup uttrycker det, ”klassiker från vår skoltid” förstår man att det hela till stor del är en återkoppling till tiden på Södra Latin. Klassikern ifråga är Herbie Hancocks ”Watermelon man” men det är egentligen onödig info: låtarna är ju bara intressanta som ursäkter för musikerna att dra iväg med grooves och solon.

All heder åt Ruskträsk, Kullhammar och Bagge men det är ändå Max Schultz som är hjälten under det set som jag bevistar. Han gör två fenomenalt tuffa gitarrsolon, stenhårt uppbackad av trummor, bas och klaviatur. Det skulle jag vilja höra mer av.

IMG_7192Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Rumer sjunger osannolikt bra. Lika bra som Karen Carpenter och Laura Nyro. Två bortgångna sångerskor som hon, faktiskt, kan jämföras med. För oss som gillar själfull pop i den melodiösa Burt Bacharach-skolan är hon en gudagåva: ett honungslent alternativ till all gnällig, aggressiv och fördummande musik.

Med tre album bakom sig, där den med covers (”Boys don’t cry”) utgör det svagaste kortet, har hon många tjusiga låtar att plocka fram. Fler än de flesta med längre karriärer och fler album bakom sig.

Dessvärre omger hon sig denna gång med musiker som inte riktigt kan leverera. Det är inget fel på det musikaliska kunnandet (särskilt inte hos Rob Shirakbari, med en bakgrund som kapellmästare åt Burt Bacharach) men bandet är för litet (två klaviturer, gitarr, bas, trummor) och det blir vare sig så elegant soft som det ska vara i balladerna eller något riktigt tryck i uptempo-låtarna.

Den svagaste länken är trummisen som förvisso håller takten men aldrig får musiken att lyfta och svänga. Då Rumers repertoar är gravt balladinriktad blir det förstås inte så allvarligt men de gånger (det borde vara fler) som hon tar musiken åt souldiscohållet blir det desto tydligare. Det innebär att ”Dangerous”, ”Pizza and pinball”, ”I can’t go for that” (Hall & Oates), ”Play your guitar” och ”Love is the answer” (Todd Rundgren) inte får några optimala behandlingar.

Gitarristen Darren Hodson (som dessutom på egen hand agerade fin uppvärmare) är den av musikerna som visar mest personlighet. Han är bra på diskret wah-wah och gör några korta men mycket smakfulla solon. Tillsammans med de övriga fyller han i med snygg bakgrundssång och han lyfter ”I can’t go for that” med några verser solo.

Men även om jag innerligt önskar Rumer ett större och bättre band är det en konsert att minnas och lyfta fram vid årets slut. Rumer sjunger så fantastiskt bra – rent och rakt och utan jobbiga wailingar – och låtarna är så snyggt komponerade att konserten blir till en härlig spa-behandling.

Dan Backman

Yann Tiersen och hans band har varit inne på krautrockspåret några gånger under kvällen men i avdelningen med extranummer, efter två sololåtar på piano och violin, blir det pumpande krautrock för hela slanten.

Yann Tiersen presenterar det som hittills oupptäckt och aldrig från en scen framförd krautrock från forna DDR. Komponerad och inspelad 1972-1983 av en man vid namn Martin Zeichnete, på beställning av den östtyska staten, och avsedd att höja förmågan hos atleter inför OS.

Det är ganska uppenbart att ”Kosmischer Läufer – The secret cosmic music of the East German Olympic program 1972-1983” är en bluff iscensatt av Yann Tiersen och skivbolaget UCR. Historien är liksom alldeles för bra för att vara sann. Men det låter mycket bra. Malande repetetivt och precis så skarpskuret kosmiskt som det måste vara.

Bortsett dessa utflykter till en forntida men fortfarande enormt inflytelserik musikstil är det en lugnare och för det mesta mer finstilt resa som fransmannen och hans fyra musiker bjuder på.

Instrumentala bitar blandas med sånger där, oftast, alla fem sjunger. Akustiska instrument blandas med synthar och klaviaturer, främst av äldre årgångar. Lugna svepande partier blandas med mer rytmiskt markerade.

Det bästa med Yann Tiersen är hans europeiska inriktning, medveten eller ej. Jag hör något som i stämmning liknar Mike Oldfields episka verk ”Tubular bells” i det första stycket och noterar sedan både grekiska och franska dofter. Och tyska, som sagt var.

Ska man jämföra honom med en svenska artist så får det bli Lars Hollmer, den i förtid bortgångna Samla Mammas Manna-musikern som blev mest känd för sin ”Boeves psalm”. Här finns en liknande vemodig melodik och ett slags upplägg där musikaliska fragment sätts ihop till en meningsfull helhet.

Det finns en teatralisk dimension med en okonventionell instrumentplacering och en noga genomtänkt ljussättning. Musikerna har egna lampor och byter instrument och positioner med varandra, vilket mer indikerar en konstmusikensemble än ett rockband.

Ibland är det lite översockrat och ibland känns det som att Tiersen bara presenterar skisser som inte leder någonstans men som skulle platsat i valfri film. Att hans musik använts för vita duken, bland annat ”Amelie från Montmartre”, förstår man då varje låt är mer som en stämmning än som en renodlad låt med vers och refräng.

Dan Backman

De manliga artisterna är i lika stor majoritet dag två av countryfestivalen i Globen (min recension av dag ett finns här). Det är lika anmärkningsvärt som tråkigt då de manliga artisterna dessutom till stora delar har en jobbigt stereotyp machostil.

Jason Aldean till exempel. Som plussar på sin lätt aggressiva framtoning med pyroteknik och filmer fyllda av poserande lättklädda tjejer och vad som kan vara en favoritsysselsättning för en bro country-snubbe: att med en hysterisk fnittrande ung tjej bredvid sig sladda omkring på en äng med en överdimensionerad pickup så jorden yr.

När det kommer till musiken finns det inte mycket country att hitta. Det finns en kille i bakgrunden på pedal steel, men han hörs sällan bakom väggen av tuggande hårdrocksgitarrer. När han någon gång gör det så lyfter förstås musiken. Det är ju så med pedal steel att dess skimrande klang har en förmåga att höja det mesta till en högre nivå.

Men även om Jason Aldeans rock är stabbig som en köttfärslimpa och ganska ofta tangerar postgrunge i stil med Nickelback (vilket ju är oförlåtligt) kan jag inte riktigt låta bli att ryckas med.

Jason Aldean är ju en ganska lysande muskulös sångare i djupt nertryckt cowboyhatt och bandet ganska förkrossande i sin riffglädje. Ljudet är dessutom utmärkt, vilket gäller hela festivalen (ytterligare ett bevis på att det inte finns akustiskt dåliga lokaler utan bara dåliga ljudtekniker).

Både Jason Aldean och Lady Antebellum, som avslutar den ambulerande festivalen, använder sig gärna av förinspelade musikbakgrunder. Det känns inte särskilt country, i gammal mening, men är väl inte mycket att orda om.

Lady Antebellum, som till skillnad från majoriteten av de uppträdande artisterna, varit i Sverige förut gör också sitt bästa för att distansiera sig från gammelcountryn. Fast här är det inte rock som driver musiken utan pop.

I Lady Antebellum hittar vi den ena av festivalens två enda kvinnor, Hillary Scott (den andra är Lee Ann Womack som uppträdde på lördagen), som tillsammans med Charles Kelley och Dave Haywood utgör den mycket framgångsrika trion.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om dem. De ser trevliga ut, uppträder trevligt och sjunger trevligt. Ibland är det bilåkarmusik i Fleetwood Mac-stil, ibland lite som Dixie Chics. Och i den gamla Guess Who-låten ”American woman” blir det, förstås, hårdrocksriffande för hela slanten. Vilket leder till den något deprimerande slutsatsen att country är den nya hårdrocken. Eller om det var tvärtom.