Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det blir många låtar från det kommande albumet, ”Woman travels alone”, när Edda Magnason gör en konsert i en fullsatt hörsal på Kulturhuset.

Så var också fallet när jag såg henne i våras tillsammans med dirigenten och arrangören Hans Ek och hans fabulösa kammarorkester Modern Fantazias.

Nu är hon ensam med sitt band (trummor, bas, två klaviaturer) men är precis lika briljant som alltid. Svartklädd och med röda solglasögon både ser hon ut och låter som en fantasi om en cool fransk sångerska från 60-talet. Fast med sneakers och med den där spännande aviga utstrålningen som indikerar att människan där framme på scenen inte är helt och fullt och totalt bekväm på scenen. När hon lutar sig mot den stora flygeln ser hon världsvant nonchalant ut samtidigt som man känner att hon raskt vill vidare i konserten.

De nya sångerna känns igen från de två tidigare albumen. Särskilt det eklektiska draget, som gör att man famlar efter orden och begreppen när de ska beskrivas. I mitt anteckningsblock skriver jag att det låter som konstiga franska schlagers, ofta med kvasiorientaliska små teman och figurer, och att sångerna kunde vara hämtade från obskyra musikaler eller bortglömda musikteaterstycken från någon Brecht/Weill-föreställning.

Jämförd med hennes tidigare låtar, alltså innan genombrottet som Monica Zetterlund, är det fläskigare och tyngre. Fast med en bibehållen nipprighet. Man kan konstatera att det tillkommit drag av 80-talssynt och electronica men fortfarande är det popmusik i en både stil- och tidsmässigt bred betydelse.

Med sin sylvassa röst, trubbiga engelska uttal och kommentarer som att ”den här låten handlar om Maria Montezami, det kan ni tänka på” bjuder Edda Magnason och hennes lysande kompband på en konsert som i stort sett är perfekt. Det är inte så ofta sådant händer.

IMG_6526Kaipa DaCapo fotograferade under slutfasen av en av deras (för det mesta) rätt långa låtar. Foto: Dan Backman.

Steget till symfonirockbandet Kaipa Dacapo, som gav en konsert i Bryggarsalen tidigare på söndagskvällen, kan tyckas långt. Men ser man förbi de stilistiska särdragen och det faktum att Kaipa DaCapo är rock medan Edda är pop går det ändå att finna kopplingar dem emellan.

Framför allt står det att finna i det eklektiska draget och viljan att skapa något stort och berörande som kanske inte nödvändigtvis tar den enklaste och snabbaste vägen mellan a och b.

Som så många andra band har Kaipa-männen tittat bakåt i sin egen historia och med tre av fyra originalmedlemmar (Ingemar Bergman, Tomas Eriksson, Roine Stolt) spelar de material från de tre första albumen, ”Kaipa”, ”Inget nytt under solen” och ”Solo”, utgivna 1975 till 1978. (För ordningens skull ska här tilläggas att Kaipa DaCapo inte ska blandas ihop med Kaipa, som leds av originalmedlemmen Hans Lundin och är aktuella med albumet ”Sattyg”).

Med adderandet av Michael Stolt och Tomas Bodin visar de inte bara var det traditionellt progrockigt symfoniska skåpet ska stå utan demonstrerar även sin unika ställning på den globala progrockscenen genom stråken av svensk folkmusik som ibland lyser igenom.

Kaipa spelade in på Decca och hölls utanför den proggiga gemenskapen på 70-talet, då proggens politruker inte tillät några att spela in på ”kommersiella” skivbolag. Idag kan man dock, via Kaipa DaCapo, höra hur väl Kaipa passade in bland de proggband som rörde sig smidigt mellan progressiv rock, folkmusik och fusionjazz.

Fler bloggar