Hanna Elmquist Band. Teaterstudio Ledermann 17 maj.

Artister underskattar ofta vikten av att fylla tomrummen mellan låtarna med innehåll. En del har inget att säga men pratar i alla fall, en del är för nervösa för att få ur sig något vettigt, andra är bara tråkiga. Några, vilket är det allra värsta, har låtit Calle Norlén skriva manus.

Sedan finns det förstås de som konsekvent och medvetet låter musiken tala för sig själv och knappt säger tack mellan låtarna. Det är helt ok.

Jazzsångerskan Hanna Elmquist är av en annan sort. Hon tillhör skaran av artister som ursäktar sig för att de pratar för mycket och för osammanhängande men som är så charmiga och roliga att man hela tiden ser fram emot vad som ska hända när låtarna tar slut.

Hanna Elmquist säger just det, att hon ”har svårt att hålla fokus” och att hon inte ska ”stå och svamla”. Men det är ju precis det hon ska. Berätta lite omständigt och lätt förvirrat om sångerna som framförs. Det blir ju så himla mycket trevligare då.

Anledningen till att Hanna Elmquist och hennes sjumannaband bjudit in till den mysiga lilla scenen Studio Ledermann är för att fira utgivandet av det nya albumet ”Slow motion”. Hennes tredje i ordningen och ånyo en kollektion fina låtar i en omisskänligt lyrisk jazztradition, med inslag av hardbop och stundtals med ett drag av singersongwriter-pop.

Albumet framförs i sin helhet, men med de tre första spåren i omvänd ordning, och med en onödigt tillkrånglad version av Björks ”Venus in furs” som extranummer. Tror faktiskt aldrig att jag hört någon klara av Björk, förutom Radiosymfonikerna under ledning av Hans Ek.

Med en delvis annorlunda och utökad skara musiker blir det en fin konsert där de lika välkomponerade som välarrangerade sångerna står i centrum. Fabian Kallerdahl (utan det excentriska skägget men med galet färgranna sneakers) och Björn Jansson (det är han och Hanna Elmquist som skrivit allt) bidrar med finstilta solon, men det är Hanna Elmquists klassiskt snygga jazzröst som står i centrum.

Vi talar jazzmusik med små och konventionella gester. Det är bra, ofta mycket bra, men jag önskar ibland att man vågade ta ut svängarna lite mer. Ett spräckigt solo och någon mer vokalt vågad utflykt skulle onekligen pigga upp. Å andra sidan bullrar Daniel Fredrikssons trummor lite för mycket, så där hade det varit bra med viss återhållsamhet.

Till det allra bästa hör blåsarpartierna med dels fyra tvärflöjter, dels en kvartett med två basklarinetter och två tvärflöjter. Mera sådant tack. Saxofonkvartetten med sopran, alt, tenor och baryton är inte dum den heller.