Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

I år är det 25 år sedan Jakob Hellman släppte ”…och det stora havet”, hans första och hittills enda album.

Om det är därför som han denna sommar genomfört en rad sällsynta spelningar låter jag vara osagt. Inte heller vet jag om man ska se de nya låtar han tagit med som en indikation på att det kommer bli en fortsättning med fler konserter och kanske ett nytt album. Det vet han kanske inte ens själv.

Det enda jag vet är att den konsert han gör på Gröna Lunds dansbana indikerar någon slags nytändning. Med ett nytt band bakom sig och en stor entusiastisk publik framför sig blir det en till största delen utmärkt konsert. Lite nervig och trasig ibland, men sådant kan ju som bekant förstärka det rockmusikaliska uttrycket.

Det bör sägas att jag inte tillhör dem som fått omvälvande upplevelser av Hellmans sånger. ”Vara vänner” är en trivsam popvisa, inte mer, och albumet lyssnade jag för första gången igenom i sin helhet inför konserten.

Möjligen är det därför jag får känslan att Hellman är bättre idag, jag har ju ingen ryggsäck som grumlar upplevelsen.

Själv är den idag 48-åriga nygifta sångaren/låtskrivaren/gitarristen sig lik. Han sjunger med samma slags lätt skruvade tonfall och tycks både obekväm och bekväm på scenen.

Nyheten för i år är att han skaffat sig ett alldeles utmärkt komp (bas, trummor, gitarr, klvaiatur/bakgrundssång). Tillsammans drar de iväg låtarna från det snällpoppiga till något som ibland låter lätt nypsykedeliskt i Dungen-stil, ibland som Håkan Hellström (fast egentligen är det förstår tvärtom, att Håkan ibland låter som Jakob) och ibland som Bob Dylan.

Jo, nog blev jag lite överraskad. Där jag väntat mig nostalagi hittade jag istället en artist som passade jättebra i samtiden.

Välkommen tillbaka!