Konsertbloggen
Dan Backman
Dan Backman
Tillbringar onsdagskvällen på Södra Teatern. Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy – som är kvällens publikdragande konsert – går upp på Kägelbanans scen först 21.30 så det finns tid att inleda kvällen tillsammans med Katzen Kapell på Stora scenen.
Det är stor skillnad mellan de båda konserterna. Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy hyllar Everly Brothers och håller sig till en och samma americana-stil från början till slut. Katzen Kapell är mer äventyrligt lagda och serverar en eklektisk musik som har vissa amerikanska drag (och då talar vi både om nord- och sydamerika) men som oftare har löst ett interrailkort till de europeiska järnvägslinjerna. Att en av deras bästa låtar döpts efter den rumänska huvudstaden Bukarest är symptomatiskt.
Kapellet har existerat i varierande inkarnationer sedan 1986, men trots flera album och många turnéer, både nationella och internationella, har de levt lite vid sidan om de stora scenerna. Idag består gruppen av dragspelaren Catharina Backman, klaviaturspelaren Magnus Andersson Lagerqvist, violinisten Eva Lindal, slagverkaren Anders Åstrand, kontrabasisten Filip Augustson och trummisen Erik Hammarström.
Det är en samspelt och flyhänt konstellation som lätt och ledigt tar sig igenom de både harmoniskt och rytmiskt intrikata kompositionerna. Det mesta är instrumentalt, men ibland sjungs det ordlöst och ibland sjunger Catharina Backman lätt absurda sånger om att ”allt är för sent” och om en man med tre flickvänner. Den förstnämnda tillhör kvällens bästa och kombinerar på ett otvunget sätt en melodislinga som Michel Legrand skulle varit stolt över med Astor Piazzollas kammarmusik i tangons närområden.
Det är en musik som inbjuder till namedroppande. Förutom Legrand och Piazzolla är det särskilt Frank Zappa och Pat Metheny som känns relevanta att hänvisa till. Inte mig emot, bättre inspiratörer är svårt att tänka sig och Kapellet syr ihop allt på sitt eget sätt.
Ibland blir det förstås en himla massa toner och rytmiska vändningar som inte leder någon vart, men det hände även salig Frank Zappa, och ibland tycker jag att Erik Hammarströms trumspel är jazzrockigt på ett sätt som inte är helt kompatibelt med övriga musikers mer kammarmusikaliska utspel. Men det är marginalanteckningar.
Då kan man ha mer invändningar mot konserten med Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy på Kägelbanan. Kanske inte mot själva framförandet, mer gällande Kägelbanan som konsertlokal. Det är inga problem när lokalen är, ska vi säga, fylld till tre fjärdedelar. Då kan det finnas plats på läktaren och man kan röra sig runt på golvet. Men när det är totalt knökfullt, som denna gång, är det inte lätt att se vad som händer på scen. Om man inte fått plats på läktaren eller längst fram vid scenkanten förstås.
Det här kan låta som gnälligt i överkant. När det är något mer offensivt utåtriktat som försiggår på scenen känns det inte lika irriterande med pelare och långa killar, men just i det här fallet blir kombinationen artist och lokal helt fel.
Skälen till detta är tre. 1. Bonnie ”Prince” Billy, Dawn McCarthy och deras två medmusiker sitter ner, det gör dem ännu mer osynliga. 2. De sitter i en halvcirkel runt en endaste mikrofon, vilket gör ljudet lågt. 3. De anstränger sig inte för att nå längre ut än till de närmast scenen.
Med detta sagt kan man ändå konstatera att de fyra bjuder på en fin konsert. Kvällens huvudämne är tolkningar av Everly Brothers-katalogen, något de även ägnat sig åt på albumet ”What the brothers sang”. Skivan är urtråkig, men på scen avlägsnar de sig lite mer från originalen vilket gagnar tolkningarna.
Det låter naket och lite skevt, på det där sättet som det brukar med Bonnie ”Prince” Billy, och den fortfarande americanaförhäxade Stockholmspubliken älskar det förstås. Fråga mig inte varför. Man kan ju tycka att kvoten av altcountry och americana borde vara fylld för länge sedan men icke så. På kort tid har Emmylou Harris och Rodney Crowell, Lucinda Williams och nu Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy dragit stor skaror till sina respektive konserter. Nästa gång är det Steve Earle. 11 juni på Nalen.
Stämmningsbild från Kägelbanan. Foto: Dan Backman.