Konsertbloggen
Dan Backman
Dan Backman
Det blir något av en repris när Samla Mammas Manna-gitarristen Coste Apetrea återigen drar ihop ett gäng med gamla, halvgamla och (relativt) unga proggare för en maratonkonsert i proggens tecken.
Precis som första gången, för drygt ett år sedan i Uppsala, är det ett lite märkligt fokus på Göteborg (med musiker från Nynningen, Nationalteatern, Motvind) och den tid då proggen blivit proggpunk (Nike Markelius, Stina Berge).
Men det är väl inte mycket att säga om det, även om Nationalteatern-avdelningen onekligen känns överflödig då en annan, mer komplett, upplaga av göteborgsorkestern är flitigt förekommande på landets scener.
Även husbandet, Proggens All Stars, är samma som förra gången. Inte heller mycket att säga om det: Coste Apetrea, Stefan Blomqvist, Christer Eklund, Roland Keijser, Åke Sundqvist, Bernt Andersson, Göran Lagerberg, Kenny Håkansson, Bill Öhström levererar onekligen ett stabilt och mångsidigt komp.
Särskilt roligt är det att höra hur de lyfter upp de tre Blå Tåget-sångarna Torkel Rasmusson, Leif Nylén och Tore Berger till en plats där de väl aldrig varit tidigare. Jag säger inte att det låter bättre än de mer svajiga versioner man vant sig vid men något spännande händer när trycket ökar i låtar som ”I Guds frånvaro” och ”Konsten, Fru Ramona”.
Däremot kan jag tycka att den avslutande ”We are the world”-versionen av ”Den ena handen vet vad den andra gör” blir lite för mycket av det goda.
En annan höjdpunkt är när husbandet inleder med ”Bosses svit”, alltså ett sammandrag av några Bosse Hansson-låtar. Hade jag fått bestämma skulle den sidan av proggen, den mer tidlöst esoteriska, fått större utrymme.
Ika Nords absurda saga, berättad med ord, dans och pantomim, utgör ett uppfriskande utropstecken men efter fyra timmar med framträdanden också av Thorsten Andreassen, Hélène Boman Blomqvist, Fria Proteatern, David Tallroth, Tiffany Kronlöf och Bill Öhrström känns det, ärligt talat, som att ha fått en överdos både av gammalprogg och nyprogg.