Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Regnet kommer i exakt samma stund som Papa Emeritus II och de fem ”namnlösa gastar” som utgör gruppen Ghost slutat spela. Det känns som något slags tecken och blir förstås till en passande sorti för en grupp som säger sig vara  utsänd av Satan själv för att via hårdrock samla själar åt denne.

Dessvärre är regnet mer teatraliskt effektfullt än något av det som sker under de 90 minuter som gruppen framför sin måttligt hårda poprock inför en stor och sedvanligt blandad publik på Grönan. Att det är årets sista konsert gör regnet ännu mer symboliskt laddat förstås.

Efter två skivor, en anslående visuell framtoning och effektiv marknadsföring har gruppen blivit till en världsattraktion. Alla vet att det egentligen bara är helt vanliga hårdrockare från Linköping och Stockholm (det är de två städer som brukar nämnas i spekulationerna) som klätt ut sig i munkkåpor, Darth Vader-liknande masker, corpse paint och påveutstyrsel och att de likt Kiss kommer att avslöja sina identiteter någon gång. Frivilligt eller ofrivilligt. Men det är tydligt att även Ghost lyckats fånga en stor publik med det gamla maskeradtricket.

Sedan hjälper det ju förstås också att de har några synnerligen effektiva låtar på repertoaren, som ”Year zero” och Secular haze”, och att de är genuint duktiga musiker.

Musikaliskt finns det inte mycket att invända mot spelningen på Grönan (mörkret och nöjesfältet blir ju dessutom till en snygg inramning). Problemet, för det finns ett problem, är att Papa Emeritus II tycks helt vara helt oengagerad denna kväll. Han sjunger bra, med den ljusa mässande röst som även föregångaren Papa Emeritus hade, men mentalt verkar han vara någon annanstans. Det räcker liksom inte med att sträcka ut armarna och svänga ett rökelsekar.

Det är också helt opassande för en grupp med denna slags image att, som Papa Emeritus II gör, fråga ”hur är läget?” eller oengagerat utropa ”det har varit en fantastisk konsert, tack så mycket”. En påve av denna diaboliska art ska naturligtvis bara tala på latin. Och helst baklänges.

Konserten indikerar alltså tydligt att ett påvebyte borde vara nära förestående. Med den nuvarande kommer inga fler själar att fångas.

Sedan kan man ju också tycka, utan att höja ett Siewert Öholmskt pekfinger, att det är lite märkligt att barnfamiljer på ett nöjesfält av hjärtans lust sjunger med i textrader som ”Belial, Behemoth, Beelzebub, Asmodeus, Satanas, Lucifer”.

Satanism som familjeunderhållning?

IMG_5977Foto: Dan Backman.

Fler bloggar