Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det finns många sätt att ha tråkigt på. Se en fotbollsmatch, skrapa en husvägg eller, för att leda in till detta blogginläggs ämne, gå på en konsert med Tim Hecker.

Inte för att jag visste det innan, knasterelectronican har ju visserligen haft sin tid men man vill ju inte döma ut en artist på förhand.

Men alltså hjälp vilken tråkig konsert kanadensaren gör. Jag kan förstås inte tala för hela publiken på Södra Teatern men jag verkar inte vara ensam: efter en timmes skruvande, knapptryckande och reglagedragande på en mörklagd scen är det knappt att de närvarande orkar klappa händerna. Det räcker i alla fall inte till ett extranummer.

Vill man vara snäll kan man säga att Hecker är duktig på att få knastret och bruset, det dova pulserandet och de orgelliknande klangerna att gifta sig med varandra och svälla ut till en katedrals storlek.

Men vad hjälper det om själva den ljudmassa som fyller hela Södra Teatern inte förmår engagera?

Det blir förstås tid att fundera över en stagnerad musikgenre, Tim Hecker är ju inte ensam i att ha fastnat i det digitala loopandet. Det årligen återkommande P2-arrangemanget ”Art’s birthday” brukar ju, för att ta ett exempel, vara fyllt av den här typen av electronica.

När jag kommer hem plockar jag på måfå  fram Fripp & Enos magiska ”Evening star” och kan konstatera att det inte hänt särskilt mycket – eller rättare sagt: inte ett skvatt – sedan de båda britterna experimenterade med primitiv elektronik och bandloopar i mitten av 1970-talet.

Dagens electronica-artister, särskilt de med ambient-inriktning, har all den teknik till sitt förfogande som dåtidens musiker bara kunde drömma om  men har – med några undantag – inte förmått utnyttja tekniken kreativt. Bara till ett fantasilöst upprepande av det som andra redan gjort.

Hårda ord, jag vet, men det är så det kan kännas efter en konsert med Tim Hecker.