Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Ane Brun debuterade för tio år sedan som en lågmäld singersongwriter med akustisk gitarr och finstämda visor. Sådana det alltid funnits för många av. Under åren som gått har hon mer och mer frångått mallen för denna typ av artist, både musikaliskt och utseendemässigt. Så när hon med böljande rörelser dansar framför Radiosymfonikerna, kortklippt och i röd långklänning, känns det som att hon går i mål.

Det kanske hon inte riktigt gör i alla avseenden, men till skillnad från en del andra som uppträtt med Radiosymfonikerna i konsertserien Svenska stjärnor, så lämpar sig de flesta av Tant Bruns sånger (de senare mer än de tidigare) för den uppförstorning som ett samarbete med en symfoniorkester alltid innebär.

Det är den mycket aktiva och nyfikna Hans Ek som dirigerar orkestern, samma man som leder kammarorkestern Modern Fantazias. Ane Brun var vokalsolist på den första Modern Fantazias-konserten för några år sedan så de två har en historia ihop. Då som nu blandar de in musik av Henry Purcell och Claudio Monteverdi. Det gör de helt rätt i: såväl Purcells ”Dido’s lament” som Monteverdis ”Lamento della Ninfa” både kontrasterar och kompletterar Ane Bruns egna sånger.

Radiosymfonikerna gör även en vacker tolkning av Monteverdis ”Lamento D’Arianna” på egen hand, lätt minimalistiskt svävande i dirigentens eget arrangemang. Lite vanvördigt vill jag lyfta fram både den och en plingande klingande version av Björks ”Frosti”, där det bara är orkesterns slagverkssektion som får jobba, som två  höjdpunkter.

Av Bruns egna sånger vill jag gärna framhålla ”My baby’s arms”. En lite udda låt, med stumfilmspiano och en känsla av tidigt 1900-tal, som här får filmiska kvaliteter.

Fotograf: Arne Hyckenberg.