Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

James Taylor ser ut som en mogen hipster. Med keps, kavaj, rutiga skjorta, jeans och boots (typ amerikansk lantarbetare från 1930-talet) kunde han vara en seniorförsäljare av kläder och prylar på Grandpa och Herr Judit.

Kollar man bakåt på tidiga skivomslag (Taylor debuterade 1968) har han även då en look (mer långhårig) som också den kopierats av unga urbana män som gärna åker till Portland och Williamsburg på semester.

Jag ser dock inte så många hipsters när Taylor gör en spelning på Cirkus de två sista skälvande två timmarna innan vallokalerna stänger. Det brukar man inte göra, lite konstigt med tanke på att hans finstämda folkrock har kopplingar till den på senare år återupptäckta Laurel Canyon-epoken på den amerikanska västkusten. Men det kommer kanske.

Jag har sett och hört James Taylor vid flera tidigare tillfällen och det är i stort sett som det brukar. Vilket kan tolkas både positivt och negativt. Musikanteriet är på en sedvanligt hög nivå utan att någon direkt stilar med sitt kunnande och James Taylor håller ihop allt med sin lågmälda karisma och (oftast) finstämda sånger.

Klaviaturspelaren Larry Goldings brukar vara med men jag tror att det är första gången som gitarresset Mike Landau är med i Sverige. Minns inte heller om trummisen Steve Gadd varit med Taylor på svensk mark. Men det förefaller inte otroligt.

Vid sidan av James Taylor är det Gadd som är den mest namnkunniga på scen denna kväll. Han hör till den illustra skara musiker som brukar dyrkas för sin ekvilibrism (på väg ut från Cirkus hör jag många tala om honom) men jag har börjat tveka om Gaddens storhet på senare år. Jo, han var makalös på Steely Dans ”Aja” men, herregud, det var ju 37 år sedan nu.

För att var känd för sin finkänslighet är han påfallande bullrig och Ringa Starr-tung denna kväll. Men ok, nog är han något av en mästare på ett både mjukt och tungt tassande groove. Med god hjälp av basisten Jimmy Johnson, måste tilläggas.

Det allra bästa med Taylors band är faktiskt bakgrundssångarna. De lägger underbara stämmor, inte minst på ”You’ve got a friend”, och Andrea Zonn spelar dessutom ljuvlig violin.

Och vad ska man säga om mister Taylor himself? Jo, han är ju som vanligt en mysfarbror av rang. Han talar lite mindre mellan låtarna denna söndag men gitarrspelet är snyggt och sången uttrycksfull på hans patenterat lågmälda sätt. Och, inte att förglömma: för att vara en singersongwriter har han ovanligt mycket jazz i sina fraseringar.

Precis som förra gången låter han publiken sjunga den svenska texten till ”Walking my baby back home” (alltså ”Sakta vi gå genom stan”). Det blir till en höjdpunkt, unik för Stockholm.

IMG_5803Hej och tack. Foto: Dan Backman.