Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är inte helt lätt att hänga med i musiksnillet Andreas Kleerups musikaliska lappkast. För den stora publiken är han känd för dansmusikproduktioner med sångerskor som Robyn, Titiyo och Loreen men det är egentligen bara ett av många spår att följa.

Senast jag såg honom var på Fasching, i rollen som hårt slående trummis. Då ledde han en skara elitmusiker genom ett jazzfunkigt landskap, med betoning på Miles Davis sjuttiotalsperiod. Det var delvis helt lysande.

På Dramaten är det ytterligare en annan Kleerup vi träffar: singersongwritern. I alla fall i inledningens ”Thank God for sending demons”. Först ensam med en elgitarr, spelad på ett sätt som både låter Prince och Joni Mitchell. Sedan med en större samling musiker som ansluter sig en efter en. När alla – varav de flesta är gamla vänner – kommit igång antar sången skepnad av något som vagt påminner om Paul Simons Sydafrika-period. Fast uppdaterad och hårdare.

Fortsättningen med några låtar från minialbumet ”As if we never won” är mycket mäktig, med versioner som vida överglänser de på albumet. Drivet är obönhörligt och med mer fokus på gitarrer än synthar blir det snarare uppdaterad axelvaddspop från ett hippt 80-tal än elektronisk dansmusik. Det är både som en vision av ett återuppståndet och nytänt Fibes, Oh Fibes! och som att vara på en fest där Kaj Kindvall spinner vax med Jean-Michel Jarre, Spandau Ballet och Fleetwood Mac. Känslan av 80-tal förstärks när Malin Dahlström (från Niki & The Dove) kommer in som första gäst och skickar ut sköna Kate Bush-vibbar via ”Rock u”.

Den drygt timmen långa konserten går vidare åt ett antal mer eller mindre lyckade håll. Kleerup gör en avskalad ”With every heartbeat” själv vid pianot. Titiyo kommer in till stort jubel och gör ”Longing for lullabies”, med Calle Bagge på piano och Kleerup på akustisk gura. Helene Sjöholm påminner oss om att det är Dramatens stora scen när hon lägger ner hela sin teatraliska själ i ”Så vände vinden”, från ”Aniara”.

Det känns genomgående mycket Stockholm, inte minst när rapparen Swingfly kommer in på scen i grå mysdress. Då blir det lite som på 90-talet när Blacknuss Allstars höll hov på stadens scener och blandade och gav på samma sätt som Kleerup gör idag. Fast med den skillnaden att Kleerup inte är någon soulman.

Tolkningen av ”What a wonderful world”, som blir konsertens enda extranummer, är kanske inte optimal. Jazzpianisten Calle Bagge har förstås inga problem vid pianot men Andreas Kleerup är ju inte direkt någon coolt avspänd crooner (snarare det motsatta). Men som ännu ett exempel på Kleerups mod och oförutsägbarhet fungerar det ju.