Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det hade varit piggt om Blåsarsymfonikerna inkluderat något från ”Into the woods”. Den är ju högaktuell i och med Disney-filmatiseringen som har premiär i Sverige 1 april och har ju flera sånger väl värda att lyfta fram.

I övrigt finns inget att anmärka på när Blåsarsymfonikerna byggt en eftermiddagskonsert på musik ur ett antal Stephen Sondheim-musikaler.

Under ledning av dirigenten Peter Nordahl bevisas med eftertryck att det ej behövs några stråkar för att gestalta dramatiken och skönheten i Sondheims intrikata men lättlyssnade musik.

Konsertprogrammet är dynamiskt sammansatt med både känt och mer okänt material. Arrangörerna Anders Högstedt och P-O Ukkonen har inte tagit sig några större friheter med sångerna, melodierna känns igen och de skiftande stämmningarna har tagits väl tillvara på. Det tackar vi för.

Sångarna Myrra Malmberg och Olle Persson är utmärkta i rollerna som Sondheim-tolkare. De kompletterar varandra både vokalt och vad gäller utspelet. Olle Persson sparar sannerligen inte på krutet när han framträder som Sweeny Todd, ”the demon barber of Fleet street”. Det är bra då det ju är en bestialisk historia som berättas.

Persson klarar också av att ställa om sig till det i god mening flamsigare tilltalet i sångerna från ”A little night music” och den av kärleksproblem plågade militären i ”Passion”. I den sista demonstreras Sondheims dragning till intrikata duetter, något som Olle Persson och Myrra Malmberg klarar galant. Förstås.

Det är Myrra Malmberg som står för det mesta språkandet mellan sångerna. Det gör hon mycket bra. Hennes roligt virriga rekapitulering av händelseförloppet i ”Passion” blir till en av flera höjdpunkter. En annan inträffar när hon med nedtonad intensitet framför den gripande och underbart vackra ”Not while I’m around”, från ”Sweeny Todd”, där hon med framgång gestaltar rollen av den unge Tobias.

Vad finns mer att säga? Kanske att jag plötsligt hör att ”Losing my mind”, från ”Follies”, låter som en soft rock-ballad av, ska vi säga, Eric Carmen. Det har jag aldrig tänkt på förut.

En sista grej: det är väldigt snyggt när de två akterna avslutas med korta repriser av föregående stycke. Det ger en skön Hollywood-känsla.