Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Den andra av Bob Dylans två Stockholmsspelningar skiljer sig inte nämnvärt från den första. Dylan har samma kostym, den där svarta med märkliga broderier, och är, precis som SvD:s Erika Hallhagen noterar i sin recension från lördagskvällen, i pigg och god form.

Han säger visserligen inte mer än något ohörbart om att det blir en paus och att de snart kommer tillbaka. Men det vore ju en sensation om han skulle börja babbla på som alla andra rocktrubadurer. Det är ju Dylan och det vet vi ju alla att Dylan inte pratar mellan låtarna. Hur obegripligt det än må vara.

När det gäller låtlistan kan man notera några mindre förändringar, det hör också till. Antalet är fortfarande nitton men han har slängt in rariteten ”Waiting for you” mellan ”Pay in blood” och ”Duquesne whistle” och strukit ”It’s alright, Ma” och ”Blind Willie McTell”.

Efter paus börjar han med ”Summer days”, det andra nya bidraget till låtlistan, och har bytt plats på ”Early roman kings” och ”Simple twist of fate”. That’s about it.

Men även om Dylan och hans band förvisso kommit in i en vital fas ligger den stora behållningen i att för en gångs skull komma nära scenen. Och kunna höra allt som spelas och sjungs på ett anständigt sätt. Stockholm Waterfront är en underbar konsertlokal – min favorit efter Södra teatern (Konserthuset kan inte räknas eftersom det, obegripligt nog, i princip numera aldrig används för artister som Dylan) – och det är bara att hoppas på att han aldrig någonsin mer kommer spela en konsert i Globen. Eller, hemska tanke, Tele2 Arena eller Friends Arena.

Mina invändningar är de gamla vanliga: att Dylan kraxar mer än han sjunger, att den gubbrockiga lunken blir rätt sövande i längden (”Early roman kings” är ganska hemsk) och att det, ur lyssnarperspektiv, är irriterande att han så ofta misshandlar, eller helt väljer bort, de fantastiska melodier han en gång i tidernas begynnelse skrivit.

Denna gång blir jag exempelvis rejält besviken på att Dylan misshandlar den charmiga melodi som pryder den swingiga ”Duquesne whistle” och återigen slarvar bort den magiska megaklassikern ”All along the watchtower”.

Å andra sidan är han och bandet lysande i den smäktande ”Forgetful heart” och den jammigt swingiga ”Spirit on the water”. Allra, allra bäst blir det i den (innan extranumren) avslutande ”Long and wasted years”. Den rockiga attacken piggar upp och Dylan är helt obetalbar när han bredbent slår ut med armarna i en gest som man inte riktigt förstår vad den ska betyda.

Jo, bara en sak till: gitarristen Charlie Sexton är fantastisk (på ett lågmält avigt sätt) när han några få gånger får göra soloinpass.

Fler bloggar