Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Kulturhuset har som bekant slagits samman med Stadsteatern och fått nya programansvariga. När det gäller musiken har förtroendet lagts på Nisse Landgren och Sarah Riedel. Båda välbekanta och  verksamma musiker.

Nu har deras gemensamma program för våren sent omsider släppts till allmän beskådan. Och visst finns här en hel del intressant som lockar till besök i Hörsalen, som för övrigt är en av Stockholms bästa konsertsalonger.

Jazzmusikern Cecilia Perssons konsert 25 januari, i anslutning till släppet av hennes första soloalbum, känns till exempel som en utmärk start. Greppet att komplettera kvällskonserten med en eftermiddagsspelning riktad till barn är förstås bra och kännetecknande för en tydlig pedagogisk ambition med konsertprogrammet.

Saxofonisten Mats Gustafsson och säckpipeblåsaren Erwan Keravec är oväntade gäster i Nisse Landgrens Hörna (12/3), en konsertserie som på gott och ont blivit en långkörare på Kulturhuset. Mötet i hörnan med Sofia Karlsson (28/4) kan säkert också bli lyckat. Särskilt som att hon hållit en låg profil de senaste åren.

Men ändå. Konsertprogrammet, som sträcker sig till början av maj, saknar mål och mening och ett helhetsgrepp. Jag ser mest en massa myspysiga hörnor där Nisse Landgren samtalar med musikerkollegor utan att något särskilt intressant händer. Hoppas att jag har fel.

Jag ser också en himla massa konserter (sju närmare bestämt) med storbanden Norrbotten Big Band och Bohuslän Big Band. Det är inget fel på storband, även om jag ärligt talat tycker att det oftast är tveksamt med orkestrar större än en kvintett. Min besvikelse bottnar mer i det faktum att jag så väldigt gärna hade sett ett mer visionärt och sammanhållet konsertprogram som, om jag får fortsätta önska, skulle anknyta till Kulturhusets stolta 70-tal mer än att sätta ljuset på, ursäkta mig, gubbiga storband.

Då, på 70-talet alltså, bodde man ju mer eller mindre på Kulturhuset. Minns fantastiska konserter med den tidens spjutspetsar: Samla Mammas Manna, Ragnarök, Cow Orchestra, Jon Hassell. Tror att jag sett Don Cherry där. Och Sevda förstås. Listan kan bli lång.

Minns också en lång väntan på Ranjung Rigpe Dorje (den sextonde Gyalwa Karmapa). En sedan dess både avliden och reinkarnerad tibetansk storfräsare inom buddhismen som försenades av en snöstorm när han och de medföljande lamorna skulle ta sig från Köpenhamn till Stockholm. Jag har kvar det välsignade röda snöre man fick vid den personliga audiensen. Men det är förstås en helt annan historia.

Vad jag vill komma fram till är att det vore fint om Kulturhuset kunde få en egen musikprofil som särskiljde det från Stockholms övriga estrader. Som det är nu skiljer sig inte bokningarna vare sig från Fasching eller Blue House Jazz-konserterna på Konserthuset.

Den profil man möjligen kan hitta ser ut som Nisse Landgren. Och det kan väl knappast vara bra i längden att en person dominerar. Hur duglig och folkkär Nisse än är.

Inte blir det bättre eller mer begripligt av att man helt omotiverat slängt in det amerikanska indierockbandet Of Montreal (4/3). Ett band av en sort som besöker Stockholm precis hela tiden. Dessutom med ett bäst före-datum som redan gått ut. Vilken funktion fyller de i den jazziga mixen? Deras publik finns ju på andra ställen.