Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

I slutet av konserten bryts magin. Efter två inropningar berättar den omåttligt populära Max Raabe sakligt att han för några år sedan upptäckt modern popmusik och tar sedan med sig sin orkester i mjukt struttiga versioner av Abbas ”Super trouper” och Tom Jones ”Sex bomb”. I ett slag förminskar han sig själv och sin utmärkta orkester till ett av alla dessa jönsiga coverband som placerar popmusik i andra tidsåldrar och andra genrer.

Men fram till dess har det varit en ovanligt perfekt konsert. Den belevade frackklädda tyska sångaren och hans likaledes strikt uppklädda orkester (11 män och en kvinna) har bjudit på ett förtjusande pärlband av vackra melodier från 20-, 30- och 40-talet (som de alltid gör). Alla presenterade med titel, kompositör, årtal samt, inte att förglömma, en torrt rolig kommentar om textinnehållet. Bland alla tyska och för mig okända kompositörer som nämns uppfattar jag välbekanta namn som Cole Porter, Brecht/Weill och Kern/Hammerstein.

Max Raabe står alldeles stilla, har ett nollställt ansiktsuttryck och sjunger med perfekt diktion och en imponerande tonsäkerhet. När han sjunger på engelska är det med en slags distansierad överklassaccent.

Orkestern bistår med ett swingstruttigt ackompanjemang, späckat med smålustiga arrangemangsdetaljer (både musikaliska och koreografiska). Allt exekverat med lätt hand.

Det är bara en kvinna med i orkestern, men i egenskap av ensam violinist blir hennes roll framträdande. Precis som alla andra i denna orkester (inte minst trumslagaren) är hon en lysande instrumentalist.

Det märkliga är att det aldrig slår över i jobbigt spex, som det så ofta gör när artister tar upp den här typen av musik. Storheten här handlar dels om att framförandet ligger på en mycket hög nivå, dels om att Raabe och orkestern är helt konsekventa i sitt teatraliska för att inte säga konceptuella uttryck.

Man kan mycket väl jämföra dem med Kraftwerk. Max Raabe och musikerna framstår ju i lika hög grad som förtjusande men helt igenom opersonliga robotar, oförmögna till spontanitet och publikkontakt.

Jag tänker också på Gilbert & George, det excentriska brittiska konstnärsparet som under decennier förblivit fascinerande opersonliga herrar klädda i tweed.

Ikväll, tisdag, ger Max Raabe ytterligare en konsert på Cirkus.

IMG_5930Max Raabe och hans pianist tar emot publikens jubel. Foto: Dan Backman.

Fler bloggar